Johan Wickström: I väntan på utbildningsrevolutionen

Vad gör evidens, diagnoser, checklistor och tvärsäkra sanningar med undervisningen och mötet med eleverna? Johan Wickström betraktar och längtar bort. (red.)

Jag föreställer mig att jag inte vet något om dem som jag har framför mig. Jag iakttar, anar och spekulerar men vet inget. Vill jag veta? Varför? Vad vill vetandet med oss? Göra oss säkra, känna oss professionella? Kvalitetssäkra våra uppdrag?

Jag ägnar min yrkesverksamhet åt undervisning. Jag försöker att både greppa uppgiften, i form av något slags samhällsuppdrag, och krydda den med entusiasm och substans. Jag försöker engagera först, och samtala senare, i enlighet med min dialogiska syn på lärande . I kontakten – och senare i kommunikationen – äger förhoppningsvis någonting rum. Lärande, insikter och kanske vidgade vyer, hos både mig och dem jag har framför mig. Oavsett om de är tolv vårar eller trettiofyra.

Det är vid objekten för min undervisning som jag vill dröja lite. Jag försöker att veta något om dem, förstå deras verklighet och horisont.  Litteraturen och forskningen säger också att det är så jag bör gå tillväga. Ta min utgångspunkt i deras erfarenheter. Bygga på deras kunskaper. Sätta dem i centrum.  Veta något bestämt om deras kulturella bakgrunder, studiekulturer, deras svårigheter och individuella förutsättningar. Och makterna vet att jag, liksom de flesta som har ett läraruppdrag, ärligt försöker. Jag är tacksam för de kunskapsunderlag som möjliggör sådana utgångspunkter. Jag är forskarutbildad, så jag vet att argumentera vetenskapligt. Och jag kan statistiken om underrepresentation och teorierna om inkludering. Jag har läst läroplaner och strategidokument. Men jag anar också något om kunskapens gränser och begränsningar. Vad händer om vi slutar veta?

Jag betraktar alltid dem jag har framför mig som en brokig skara. Blandad, heterogen, varierande. Jag finner somliga livliga och andra tysta. Några bråkar med mig och kivas med kamraterna. I skolan far suddgummin, kanske, och på universitetet blir jag bildligt slagen i huvudet med statistiska verktyg. Varje lucka i min argumentation hittar sin fientliga evidens. Understundom idiotförklarad. Så ska det säkert vara. Men jag försöker. Jag har funderat mycket på det där med att veta eller inte veta, och vad jag ska göra med vetskapen – med vetenskapens vetskap i pedagogiska sammanhang.  Myndigheterna och litteraturen talar klarspråk: Det jag gör ska vila på vetenskaplig grund. Jaha. Informerad blir jag, men knappast klokare. Jag har läst mina studier utan och innan.  Jag hade gärna utgått från en tydlig definition av något, som etnicitet, men vet samtidigt att den saknas och att den kan vara farlig. Jag har lärt mig att det är lika viktigt att argumentera för vetenskaplig kunskap som att varna för dess blinda användning, att låta sig berusas av dess tvärsäkerhet och auktoritet. Jag använder mig av auktoriteten ibland, men tvivlar också på den. Särskilt nu. Jag är rädd för flumstämpeln. Men jag är påläst om Nazityskland som också hade sin vetenskap och sin bildning, även empirisk.

Jag har små barn. Jag läser snusförnuftiga facebooksinlägg. Vi verkar fixerade vid att göra ”rätt” och älskar det ”sanna” och ”naturliga”. Vi är ett upplyst folk. En hel rörelse mobiliserar mot alternativa fakta, mot hemsnickrade lösningar och känsloargument. Det finns evidensbaserade metoder och matriser för att bedöma barnens prestationer sakligt och objektivt. Vi kan designa och utvärdera deras prestationer och resultat från deras första spadtag i sandlådan till de centrala proven i gymnasiet. En kår av pedagoger som jag själv kan således tryggt och sakligt guida dem genom det utbildningsväsende som inleder livets resa mot det som ska komma sedan, när någon ska vilja köpa deras tid. Vilka lyckligt curlade barn och ungdomar, tänker jag ena stunden. Nu vet vi hur vi ska göra för att väga dem, mäta deras prestationer och prognosticera deras effekter i världen. Förstå dem. Och även doktoranderna har lärt sig sina prestationsläxor. Men snart nog vänder jag hågen till frågan om vad vi vet om dem, dessa små – och ibland stora – som står framför oss.  Men jag vill inte idyllisera barndomen, ungdomen eller de liminala tillstånden i livet.  Även här finns det en uppsjö av vetenskapliga lösningar, tänker jag. Man kan ju inte bara vifta bort vad vi vet om din och min hjärna, och grottmänniskornas. Om vad som har visat sig fungera, i praktiken. Om vilka metoder som är beprövade. Vad som står i prestigefyllda science-tidskrifter. Diagnosen X till Jerker, diagnosen Y till Fatemeh. Och med diagnoserna följer åtgärderna, de avmätta, avpersonifierade, bevisade, effektiva.  Metoderna med stort M. Med diagnoserna lyfts också skuldbördan bort, och den har sannerligen varit tung. Där den medicinska och beteendevetenskapliga förklaringen inträder torde de vardagliga klassifikationernas tyranni upphöra tvärt. Och det är gott, funderar jag. Jag vill tro på framsteget. Att variationen vetenskapligt kan kartläggas, likt Linnés projekt för länge sedan.

Men vad gör jag av det jag vet? Orienterar mig i åtgärderna, ansiktslöst. Vad vet jag om dig utifrån din biografi och diagnosstatus? Vet jag allt, eller inget? Vilka står jag inför egentligen? Är det en tröst att det finns checklistor som talar om hur jag bör agera, effektivt och mot mätbara mål? De som sitter framför mig kan jag med gott samvete betrakta som ofullbordade ”utbildningsresultat”. De kan uppfylla någons produktionskalkyler. Men vad gör vi med all denna kunskap om oss själva och varandra?

I lönndom odlar jag en längtan till den verkliga utbildningsrevolutionen, när vi står inför varandra igen och inget vet om varandra. Annat än att vi är människor och att allt kan hända, och att den oförverkligade världen är den rymd i vilken undervisningen äger rum. I samma stund som jag vidmakthåller min tilltro till det jag tror mig veta så tar också någonting slut.

Johan Wickström är teol dr i religionshistoria och arbetar som pedagogisk utvecklare vid Uppsala universitet. Han har en bakgrund som lektor i religionsdidaktik och lärare i samhällsorienterande ämnen.