Johanna Jaara Åstrand: Svar till Leif Mathiasson

Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand svarar på Leif Mathiassons kritik i S.O.S. förra veckan mot förbundets publicistiska arbete. (red.)

Leif Mathiasson för i en artikel fram en rad uppfattningar om Lärarförbundets kommunikativa verksamhet och våra tidningar. Bakgrunden är bland annat de justeringar förbundet gjort i tidningarnas redaktionella program. Mathiasson speglar inte beslutets innebörd på ett helt korrekt sätt.

Lärarförbundets tidningar kommer ha en lika viktig roll som förut när det gäller att granska skolan, skolarbetsgivare och myndigheter från ett lärarperspektiv. Det finns heller inte något förbud i det nya redaktionella programmet mot att tidningarna granskar Lärarförbundet, även om tonvikten inte ligger där.

Alltjämt gäller att Chefredaktörerna är ansvariga utgivare och stöds av Tryckfrihetsförordningen. Det är också Chefredaktörerna som leder journalisterna i deras arbete – ingen annan kommer att ge journalisterna uppdrag. Om Lärarnas Tidning framgent hittar missförhållanden hos Lärarförbundet är det därför, precis som tidigare, upp till chefredaktören att bedöma om det finns något nyhetsvärde och om det ska tryckas i tidningen.

De redaktionskommittéer som Mathiasson felaktigt benämner ”överrockar” ska enbart ha en rådgivande funktion och har ingenting med det direkta journalistiska arbetet att göra. Däremot har Lärarförbundets tidningar en ägare som vill följa utvecklingen av sin egen tidningsutgivning. En facklig förbundstidning behöver regelbundet kunna föra en dialog med och ta del av förbundets demokratiskt valda företrädare och deras tankar om statusen för det fackliga arbetet.

Tidningsutgivningen sker nämligen inte enkom för att skärgranska Lärarförbundet, som en extra kontrollfunktion utöver det ansvarsutkrävande som organisationens demokratiska struktur erbjuder. Bakgrunden till att Lärarförbundet är en stor tidningsutgivare är bredare än så och syftar till att granska skolsverige i stort, att erbjuda en arena för medlemmarna att på ett allsidigt sätt få ta del av information som rör förbundet och att föra debatt om fackliga och yrkesrelaterade frågor.

Mathiasson ger en missvisande bild av Lärarförbundets kommunikationsinsatser, som han ser som ”ledningens kanal att föra sitt budskap och sin politik”. Lärarförbundets kommunikativa arbete går i lika hög grad ut på att söka ta in medlemmarnas uppfattningar och engagemang. Så som det bör i den folkrörelse Mathiasson talar om. Och inte minst att påverka politik och opinion för att nå fackliga segrar. Unika statliga miljardsatsningar på lärarlöner hade aldrig kommit till utan Lärarförbundets påverkansarbete. Den rekordstora löneutveckling som skett för lärare under de senaste åren är också ett resultat av kommunikations- och påverkansarbete.

Sant är att Lärarförbundets styrelse vill öka samarbetet mellan tidningarna och övriga förbundskansliet och därmed använda medlemmarnas resurser bättre. Förbundet lägger en bra bit över 100 miljoner kronor årligen på kommunikation och tidningar. Ska de summorna kunna försvaras måste medlemmarna få ut större effekt av sina pengar.

Det ska ske med respekt för de olika professionella roller som journalister och kommunikatörer har. Den som ser sådant strävande som en otillbörlig inskränkning av tidningarnas oberoende bortser från att fackliga organisationer inte är tidningsutgivare i största allmänhet. Syftet med den fackliga organisationen är, till skillnad mot andra utgivare av tidningar, inte själva tidningsutgivningen. Det är istället att maximera medlemmarnas nytta av hela den fackliga verksamheten. För att tillgodose medlemmarnas legitima krav på att så sker, krävs ett respektfullt samarbete mellan tidningarna och övriga delar av förbundets verksamhet.

Johanna Jaara Åstrand
Förbundsordförande