Johnny Wieweg: David Didau ifrågasätter etablerade sanningar

David Didau erbjuder ett alternativ till den genvägspedagogik som dominerat och förstört svensk skola, skriver Johnny Wieweg. (red.)

Den svenska skolan har problem. Det verkar alla ense om numera. En del av orsaken till problemen är säkert strukturella problem i skolsystemet, det vill säga sådana problem som Skolkommissionen ägnat sig åt. Andra orsaker kan vara det som händer i klassrummen. Det kan vara att eleverna inte lär sig eller att de glömmer det de lärt sig. Det kan gälla frågan om svårighetsgraden i undervisningen. I svensk skola har det förespeglats att eleverna skulle bli mer självständiga, men många elever klarar numera inte ens att självständigt göra sina läxor.

Tänk om allt du vet om undervisning är fel? är titeln på en bok av den engelske pedagogen David Didau. I boken framkommer med hjälp av hjärnforskningen nya idéer om undervisningen. Dylan Wiliam skriver i bokens förord att Didaus bok är ”den första bok som återger kognitionsvetenskapen korrekt och samtidigt är skriven med en djupgående förståelse för verkligheten i klassrummen”.

John Hattie kallar sin filosofi och sina böcker för ”synligt lärande” och med det avses inte bara läraren som lär ut utan framför allt elevernas inlärning. Didau ifrågasätter detta i sin bok: ”Den viktigaste punkten där jag tror att vi har fel är uppfattningen att lärandet är synligt.”

Didau menar i stället att verklig inlärning sker först när kunskapen satt sig i långtidsminnet och för det krävs det oftast att man tagit upp saken minst tre gånger och helst med ett rejält tidsavstånd emellan. Lagringen i långtidsminnet underlättas om läraren stimulerar eleven att plocka fram kunskapen till exempel genom prov. Didaus definition av lärande är: ”förmågan att bibehålla färdigheter och kunskap långsiktigt och att kunna överföra dem till nya sammanhang”.

Det läraren får fram genom formativ bedömning är inte riktig inlärning, menar Didau. Det som sker under en enskild lektion blir inte lärande på djupet, med bestående effekter. Visserligen kan elever ofta svara rätt på frågor, men det beror mer på att de härmar läraren och inte att de förstår på djupet.

Didau är engelsman och det intressanta är hur hans teorier passar in i den svenska skolans kontext. Här tar jag hjälp av Jesper Ersgårds bok De fem stora. Ersgård konstaterar att i svensk skola så omdefinierades kunskapsbegreppet 1994. Meningen var att betyg och läroplaner skulle styras efter kunskapsmål. Det blev i stället styrning efter förmågor. Förändringen 1994 har gjort lärarnas bedömning av eleverna betydligt svårare, menar Ersgård.

Bytet av mål 1994 från kunskap till förmågor innebär att det blev elevernas prestationer som skulle bedömas. Problemet är att lärandet svårligen kan utläsas utifrån prestationer. Didau skriver att ”hundratals studier stöder uppfattningen att lärande är något som är skilt från prestation, och att prestation inte nödvändigtvis leder till lärande”. Om eleven presterar direkt efter en ny information är risken stor att den långsiktiga effekten uteblir, menar Didau. Därför kan det vara bra att höja svårighetsgraden. Ett annat sätt kan vara att minska på klassrumsprestationerna och ge mer tid till tänkande och reflektion

Didau framhåller att det ofta är bäst med högre svårighetsgrad på undervisningen: ”När vi måste tänka efter ordentligt är det alltså troligare att kunskapen stannar kvar länge i minnet.” Så länge som eleverna är noviser är det bäst med lärarledd undervisning, där läraren agerar expert. Självständigt lärande leder alltför ofta till osjälvständighet, menar Didau.

De flesta eleverna är noviser och det är fel att tro att de har förmågor som experter. Det viktigaste för läraren är att bygga upp ämnenas kunskapsbank hos eleverna: ”Ju mer vi vet, desto bättre kan vi tänka”. Didau skriver att han i sin lärargärning först var mycket inriktad på pedagogiska metoder och att han också presenterade dem för sina elever. Till slut “trillade dock polletten ner” och Didau insåg att det är bättre att koncentrera sig på ”den områdesspecifika kunskapen”. Ordentliga faktakunskaper i ämnena är viktigt: ”Och ju mer vi kan tänka på, desto större blir vår förmåga att tänka med.”

Didau tar också upp feedback, som har lyfts fram i stor skala efter det att John Hattie presenterat sina studier 2009 och sagt att enligt hans ”metaanalyser” har ”feedback den största effektstorleken av alla åtgärder en lärare kan ta till”. Feedback tar mycket tid från läraren och Didau menar att det inte är säkert att återkoppling har någon större effekt: ”Tänk om återkoppling bara förbättrar elevernas prestation på de långsiktiga lärandets bekostnad?” Eleverna behöver tid för att tänka och om läraren kommer med feedback för snabbt så behöver inte eleven tänka och anstränga sig.

Jag befarar att kursplanerna uppfattas som att de rekommenderar en ”genvägspedagogik”, det vill säga att elever kan hoppa över den mödosamma vägen att lära sig fakta och begrepp och att reflektera kring dessa. Med Didaus ord så skulle man säga att de som skrivit skolans styrdokument verkar ha intalat sig att elever är ”experter” när de i verkligheten bara är ”noviser”. Orealistiska krav på eleverna riskerar att allvarligt skada elevernas kunskapstörst, lust att lära och motivation. Det blir ingen ”grit” av sådant.

De svenska styrdokumenten har allt sedan Lpo 94 definierat fyra kunskapsformer (fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet). En fråga kan vara hur dessa kunskapsformer hänger samman och hur faktakunskaper samspelar med läroprocesser (kognitiva processer). Vidare är frågan hur dessa fyra kunskapsformer hänger samman både med förmågor och med ämnesspecifika kunskaper?

Ett alternativ till de fyra kunskapsformerna i skolans styrdokument är den modell som John Hattie föredrar (den andra reviderade versionen av Blooms taxonomi från 2001). Modellen innehåller en matris med fyra kunskaper på ena ledden (bland annat fakta- och begreppskunskaper) och sex kognitiva processer på den andra ledden (bland annat förstå, analysera och skapa). Det är i mötet mellan kunskaper och kognitiva processer som det intressanta händer. Motorn i de här processerna kan starta när fakta och begrepp satt sig fast inne i elevens huvud. Att förtala faktakunskaper är kontraproduktivt.

Debatterna kring skolan har länge liknat ett skyttegravskrig. För de svenska elevernas skull och för Sveriges framtids skull så hoppas jag att vi i fortsättningen får se mer öppna sinnelag i debatten.

Johnny Wieweg, skoldebattör

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »