Jonna Bornemark: Lärarkårens intellectus – ett motstånd mot mätparadigmen?

För att skolan ska stå emot den tendens till förpappring och de krav på fullständig mätbarhet som utgår från NPM- och evidensparadigmen krävs tilltro till lärarkårens beprövade erfarenhet, skriver filosofen Jonna Bornemark i en betraktelse av skolan och samhället. (red.)

 Idag hörs allt oftare rop på att skolans undervisning, som ju enligt lag ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, ska vara evidensbaserad. I min bok Det omätbaras renässans diskuterar jag problematiken kring det som skulle kunna kallas för ett evidensparadigm, en överordnad strävan efter evidensbasering.

I min diskussion tar jag hjälp av begreppet ratio, hämtat från renässansfilosofen Nicholas Cusanus. Ratio betecknar den strikt rationella och mätande sidan av vårt mänskliga medvetande, en sida som behövs, men som också behöver balanseras av en förmåga till omdöme, det Cusanus kallar intellectus.

Evidensbaseringsmodellen strävar mot en viss typ av kunskap som utgår från att vetenskapen görs från en neutral position och söker fakta som är värderingsfria.

Evidensbaseringen ska leda till odiskutabla bevis för att en viss metod eller modell fungerar på ett visst sätt. Idealet är alltså en universell och kontextfri kunskap, ett ideal hämtat från den medicinska vetenskapen, där en viss medicinsk behandling bör leda till samma effekt. Inom delar av medicinen kan detta vara ett bra sätt att söka kunskap på.

Inom evidensparadigmet ska så mycket som möjligt göras mätbart och det som faller utanför blir därmed osynliggjort. Dagens höga tilltro på det kalkylerande ratiots allomfattande förmåga gör att även komplexa praktiker som politik, socialt arbete eller undervisning, helst ska omvandlas till praktiker där vi bara kan tillämpa vetenskapligt framräknad kunskap.

Men klivet över från de randomiserade studiernas laboratorier till den konkreta verkligheten är komplext. Olika kontexter gör något med såväl undervisningsmanualer som fixerade kategorier för lärande. Så kallade evidensbaserade metoder blir svåra att omsätta i praktiker som faktisk undervisning. Som Anna Petersén och Jan Olsson, som forskat inom evidensbaserad praktik, påpekar saknas det faktiskt evidens för metodernas effekt i verkligheten, det saknas så att säga ”evidens för evidensen” (se Ekeland).

Detta kan vara värt att påminna om i en tid när evidensrörelsen gör sig gällande i diskussioner om skolan. I denna diskussion har det föreslagits att väldefinierade metoder ska evidensbaseras för att på så sätt fastställa hur kunskap nås på bästa sätt (ref Levinsson). Det höjs dock samtidigt röster för att en manualisering av skolans verksamhet skapar mer problem än den löser.

För att bredda vad som anses vara relevant forskning, och inte inskränka sig till blott randomiserade kontrollstudier (så kallad ”RCT”, vilket inom evidensrörelsen anses vara den högsta formen av vetenskaplig metod), har Petersén och Olsson föreslagit att praktik ska vara ”forskningsunderstödd” eller evidensinformerad snarare än evidensbaserad. En sådan forskningsunderstödd undervisningspraktik behöver förstås inte bara stå i dialog med RCT-studier, utan minst lika värdefullt kunskapsmaterial är kvalitativa undersökningar liksom mer existentiellt och filosofiskt orienterad teoretisk reflektion.

Den kolonisering vi har sett av managementkonsulter och ekonomer inom skolans värld har en motsvarighet i naturvetenskapens kolonisering av områden som hör till utbildningsvetenskapen. Ekonomigeografen Bent Flyvbjerg menar, med ett resonemang som är tillämpligt även på utbildningsvetenskapen, att samhällsvetenskapen har ett helt annat kunskapsområde än naturvetenskapen. Där naturvetenskapen producerar abstrakt och generaliserbar kunskap skapar samhällsvetenskapen situerad, kontextberoende kunskap. En kunskap som alltid måste ha respekt för de ”stökiga problem” (wicked problems) som uppstår inom varje kontext, inte minst inom en klassrumskontext.

Det ska dock påpekas att denna kolonialisering sällan utförs av naturvetare själva, utan snarare av politiker och tjänstemän som utgår från ratiots tankeparadigm. Evidensparadigmet ligger nämligen nära paradigmet inom ett annat område, NPM (new public management), den styrningsmodell som fått genomslag inom offentlig sektor de senaste decennierna och som är knuten till marknadifieringen av dessa verksamheter.

Vi skulle till och med kunna förstå hela NPM som ett försök att skapa ett evidensbaserat styrsystem. NPM som styrsystem för utbildning utgår från att politiker formulerar övergripande mål för skolan, som myndigheter och förvaltningar omvandlar till konkreta mål som i sin tur ska vara Specifika, Mätbara, Accepterade, Realistiska och Tidsatta (SMART:a). Varje undermål ska alltså göras mätbart och kvantifierbart så att det enkelt kan följas upp. Dessa mätresultat skapar sedan ett underlag för skolpolitikers och myndigheters beslutsfattande. Ju mer som kan mätas, desto enklare blir beslutsfattandet och desto lättare blir det att hävda att besluten är evidensbaserade.

”Evidens” betydde ursprungligen ”omedelbar insikt” men betyder idag snarare ”bevisad effekt”. Än idag har vi dock en association kring ordet evidens som knyter den till absolut och oföränderlig sanning. Man kan därmed inte vara emot det evidenta.

När begreppet används i politiska sammanhang, till exempel inom NPM där det alltså ofta är en central beståndsdel, blir det ett kraftfullt maktmedel. Liksom inom NPM finns här en rationalism, ett top-down-perspektiv och en oförståelse för kontextens och det situationsunikas betydelse. Liksom inom NPM ligger fokus på effektivitet, redovisningskrav, misstro och kontroll.

Evidensbaseringen skapar på så sätt ett mätbart kunskapsideal för skolan och för undervisningen. För lärarnas vidkommande märks ratios mätbarhetssträvan i en förpappring, ett arbetsmiljömässigt ohållbart krav på dokumentation av den egna verksamheten.

För att stå emot en sådan ensidig betoning av ratiot i skolan, både vad gäller forskning och styrning, behöver lärares beprövade erfarenhet, det som skulle kunna sägas representera lärarkårens intellectus, ges en betydligt högre grad av tillit än vad som idag är fallet.

Jonna Bornemark är filosof vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola. Artikeln är ett för S.O.S. bearbetat utdrag ur boken Det omätbaras renässans (Volante, 2018).

Referenser

Jonna Bornemark, Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde, Stockholm: Volante, 2018

Tor-Johan Ekeland, Autonomi og evidensbasert praksis, Högskolan i Oslo: Senter for Profesjonsstudier, Arbeidsnotat nr 6/2004

Bent Flyvbjerg, Making Social Science Matter: Why Social Inquiry Fails and How it Can Succeed Again, Cambridge: Cambridge University Press, 2001

Magnus Levinsson, Evidens och existens: evidensbaserad undervisning i ljuset av lärares erfarenheter, Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis, 2013

Anna Charlotta Petersén och Jan Ingvar Olsson, ”Calling Evidence-based Practice into Qestion: Acknowledgin Phronetic Knowledge in Social Work, I British Journal of Social Work, 201, s. 1-17