Karin Berg: Jag kräver respekt från våra medier när det ska pratas om mitt yrke

Läraryrket är ett komplext och svårt yrke som tar många år av träning i klassrummet innan man blir riktigt bra. Ändå, när det ska talas om skola i media, verkar vem som helst kunna fungera som expert på just undervisning. Detta måste få ett slut, skriver Karin Berg.

År 2001 tog jag mina första stapplande steg mot läraryrket. År 2007 var jag färdigutbildad och har sedan dess arbetat heltid som lärare. År 2013 hamnade jag av en slump i den offentliga debatten om skolan och har därefter med jämna mellanrum diskuterat skola offentligt. Men konflikterna, skiljelinjerna och polariseringen som målas upp i den offentliga mediala debatten och min skolverklighet stämmer inte överens och jag börjar bli gråhårig över hur korkad beskrivningen av skolan faktiskt är. I min professionella diskussion pratar mina kollegor och jag aldrig om traditionalism eller om den progressiva skolan. Vi sysslar med att få fram den bästa möjliga undervisning för våra elever. Utifrån det designar vi lektioner, utvärderar vi och lär vi oss nytt.

Läraryrket är ett komplext och svårt yrke som kräver många års studier på universitet och sedan ett antal års praktisk verksamhet innan du blir riktigt bra. Lärare står inte i olika ringhörnor och slåss för att hålla på traditionella eller progressiva metoder. Det sker, vågar jag påstå, bara i den mediala bilden av skolan. Väldigt få av dem som får utrymme i debatten har gedigen erfarenhet eller har tagit reda på hur det egentligen går till på en vanlig skola.

Jag har till exempel  tagit del av den neuropsykologiska forskningen och läst om utantill-inlärning och just därför vet jag att den inte är gjord utifrån ett klassrumsperspektiv utan utifrån ett individuellt perspektiv, vilket gör att den inte direkt kan överföras till en klassrumssituation. Det betyder att jag kan lära mig av neuropsykologins metoder, men jag kan inte fullt ut använda mig av neuropsykologin, eftersom den inte utgår från min profession eller situation utan från just neuropsykologin. Det är ganska självklart egentligen. Det ligger heller ingen konflikt i det, utan bara ett ganska självklart faktum, som var och en borde förstå. Samma sak gäller till exempel lågaffektivt bemötande. Forskningen kring den är gjord av beteendevetare inom psykologin inte utifrån klassrumssituationen, vilket gör att jag som lärare kan lära mig av det de kommit fram till, men behöver också förhålla mig till att metoden är hämtad från ett annat forskningsfält.

När journalister och tyckare om skolan hänvisar till forskning, och himlar med ögonen över att lärarna inte förstår eller använder sig av just den forskning de läst, är det just detta de inte förstår. Jag kan referera till oändligt med studier, men för att vara fullt ut relevanta behöver studierna utgå från skolan och undervisningssituationen. Det gör väldigt få studier från andra forskningsfält. Min erfarenhet säger mig att den polarisering som målas upp i debattböcker och i media om skolan egentligen är luftslott. De flesta av oss lärare vill bara leverera bra, professionellt designad undervisning till våra elever och då är det ganska ointressant om den kallas progressiv eller traditionell. Det viktiga är ju att eleverna lär sig det de ska lära sig så bra som det bara är möjligt.

Numera, efter 18 år i skolans värld, är jag en kunnig, erfaren lärare. Jag kräver respekt från våra medier när det ska pratas om mitt yrke. Vi förtjänar väldigt mycket mer än tramsiga polariserade debatter eller raljerande översittarkrönikor.

Karin Berg är lärare i svenska och religion på Schillerska gymnasiet i Göteborg. Tillsammans med Jacob Möllstam driver hon också podden Skolsverige.

Bild av Three-Shots