Skola och SamhälleKirsti Forstén: Det finska exemplet
Finland har blivit högintressant i och med de internationella testerna t. ex. TIMMS och PISA. Eleverna i vårt lilla grannland presterar oerhört bra, här är liten variation mellan skolor och mellan kön. Efter studier av den finska skolan och intervju av två lärarutbildare på Åko Akademi framträder vissa intressanta skillnader mellan våra skolor.
Friskolereformen, som genomfördes 1992 i Sverige, innebar att de tidigare privata skolorna döptes om till fristående skolor vilka bekostas med offentliga medel. Argumenten för reformen var konkurrens höjer kvalitén, valfrihet ökar skolornas effektivitet, olika pedagogiska lösningar kan komma fram. Samtidigt fanns en kritik mot det offentligt organiserade skolväsendet, vilken utgjorde smörjmedel för reformens friktionsfria genomförande.
Friskolereformen är endast en av de avregleringar som följer av Milton Friedmans 60-talskritik av keynesianismen. Friedman ansåg att statliga lösningar är ineffektiva och marknaden är lösningen. Kunderna väljer helt enkelt den bästa varan. Idag har Sverige en internationellt unik lösning. Enkelt att starta en skola, den bekostas av offentliga pengar efter antalet inskrivna elever, vinsterna kan flyttas utrikes. Alla inser att det är en omöjlighet för en elev, eller föräldrarna, att jämföra enskilda skolor med varandra. Skolor är inte som tandkräm av vilken man kan köpa en annan sort om man är missnöjd med köpet. Friskolereformen har inneburit att även de kommunala skolorna lever på en marknad. Reklam kostar, en minuspost skapas när en elev slutar, luckan fylls genast med nya elever som är inkomsten. Lockvaror kan vara en egen laptop eller lunch på stans restauranger. Som anställd representerar du din skola som är eller liknar ett privat företag, vilket gör att kritik är svårare, skolorna verkar i konkurrens med varandra.
I Finland går 2-3% av eleverna i privata skolor som oftast är religiöst bundna. Skolorna får inga kommunala medel, däremot kan de få vissa statliga bidrag. Föräldrar arbetar på skolan, tillför resurser för skolans verksamhet, men skolorna får inte ta skolavgifter. Ansökningarna till privata skolor är få och den absoluta majoriteten går i den kommunala skolan, som har stor frihet att organisera efter vad lärare och rektorer anser är rätt lokalt. T.ex. kan betyg ges redan i årskurs 1 men är obligatoriska först i årskurs 8. Skolan är en del av samhället, en kommunangelägenhet, en gemensam angelägenhet. Som anställd jobbar du för det allmänna.
Skolorna är generellt mindre än i Sverige. Grundskolor med 250-350 elever är vanliga och på gymnasieskolorna överstiger antalet elever aldrig 1000 (förutom på yrkeshögskolorna).
Rektorer i Sverige är formellt pedagogiskt ansvariga, men i realiteten är det budgeten som styr. En rektor som inte ser till att den krympande budgeten är balanserad, lever farligt. Rektorer behöver inte ha en skolbakgrund utan kan värvas på andra meriter. Att rektorn är undervisande lärare för en kurs, vikarierar som lärare, deltar i pedagogiska diskussionerna är troligen ovanligt. Tvärtom sker för rektorerna ett fjärmande från kärnverksamheten. Rektorerna är ofta okända ansikten för eleverna och elevernas ansikten för rektorerna är foton i skolkatalogen som tas fram vid klasskonferenser.
Rektorerna i den finska skolan måste ha en lärarexamen, en administrativ examen och utövat sitt yrke under en tid för att bli behörig att söka en rektorstjänst. Rektorn har undervisningsskyldighet och håller i kurser han/hon är behörig i. Strävan är att rektorerna skall vara med i elevernas och lärarnas vardag. Rektorerna är del av verksamheten och kan tidigt vara uppmärksamma på problem och oro.
I Sverige är lärare ifrågasatta på många fronter. Övervakningen av läraren är stor och utökandet av arbetsuppgifter känns gränslös. Otydligheten om vad som utgör en heltid, vilka arbetsuppgifter som ingår yrket samtidigt som läraren vill elevens bästa ökar stressen och den personliga hälsan är hotad. Lärare har svårt att värja sig mot den allt större arbetsbördan. Arbetsgivaren, media och föräldrar ifrågasätter lärare. Samtidigt har eleven inte något eget ansvar enligt skollagen, förutom det som följer av grundskolans skolplikt. Lärarkollektivet är splittrat genom de individuella lönerna. Lokala lönepåslag styrs till största delen av arbetsgivarens synpunkter, d.v.s. av den rektor som inte är en del av kärnverksamheten. Färre söker till lärarutbildningarna, i princip kommer alla in som söker.
I Finland är lärare högt ansedda, många sökande till varje plats på den långa lärarutbildningen. Lärarna är respekterade för sitt yrkesutövande, har stor frihet, förtroendetiden är större än i Sverige, lektionstider och arbetsuppgifter är tydligt reglerade. Tarifflönerna är strikta, tid i yrket ger högre lön. Däremot är lönenivån inte mycket högre än en busschaufför och läkaren har det dubbla. Fackföreningen strävar efter, utöver tarifflönerna, definierade uppgiftstillägg. Lokala lönepåslag existerar inte. Undervisningstiden är reglerad i avtal, eventuella övertimmar t.ex. vikarie för sjuk kollega, ersätts med avtalsbundna löner. Antalet kompetensutvecklingsdagar är styrt i avtal, vikarier ordnas om lärare är på kurs. Eventuella kursavgifter, resor och omkostnader, betalas av skolan. När eleverna över hela riket slutar samma dag på våren gör även lärarna detsamma.
Finland kommer högt i PISA undersökningarna. Är det ovanstående svaret på frågan varför? Ja, det är min bestämda uppfattning. Åtminstone en del av svaret. Michael Uljens på Åbo Akademi har analyserat PISA-resultaten och skriver ”Hela den finländska kulturen är utbildningspositiv.” Samtidigt som Sverige har stärkt konkurrens och tävlan har den utbildningspositiva kulturen bevarats i Finland.
(Kirsti Forstén är gymnasielärare i Göteborg)
Källor
Bresky T, m fl (1981) Med SAF vid rodret. Liberförlag
Friedman M, (1962) Capitalism and Freedom
Korpi W, (1992) Halkar Sverige efter? Sveriges ekonomiska tillväxt 1820-1990 i jämförande belysning. Carlssons förlag
Uljens M, (2012) Åbo Akademi Seminarium Den professionella läraren Vasa 24.1.2012
Uljens M. (2010?) Åbo Akademi, PISA-resultaten i Finland.Perspektiv på och förklaringar till framgången
Skolor i Helsingfors: http://www.hel.fi/wps/portal/Opetusvirasto_sv/Artikkeli_sv?WCM_GLOBAL_CONTEXT=/Opev/sv/S_k+skolor/Gymnasier+luokitus
Finska privatskolor: http://www.yksityiskoulut.fi/members.htm
Intervju
av Ann-Sofi Röj-Lindberg och Ann-Sofi Härmälä-Bräskén från Åbo Akademi, feb 2012
12 Comments on “Kirsti Forstén: Det finska exemplet”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Intressant hyllning till finska undret…
Men hur lyckas Finland med att demokratisera sina elever?
Varför är de finska lärarna respekterade på grund av sitt yrkeskunnande?
Varför är inte de svenska lärarna respekterade på samma sätt?
På den senare frågan har många sökt svar. De flesta förlägger orsakerna utanför lärarna (SKL, dåliga resurser etc) men några skulle säga ´dålig lärarutbildning´ . Det gör jag.
Carina, har svårt att förstå hur tarifflöner, vinstförbud, lärarfrihet, reglerad arbetstid, utbildade rektorer och mindre skolor på något sätt skulle försvåra en demokratisk fostran. Det verkar som om när de ursprungliga argumenten (konkurrens höjer kvalitén, valfrihet ökar skolornas effektivitet, olika pedagogiska lösningar kan komma fram) för friskolorna har kraschat i mötet med verkligheten så tas nya argument fram. Har undervisat i snart femton år. Ännu har jag aldrig deltagit på en kompetensutvecklingsdag där de fantastiska pedagogiska lösningarna som friskolorna praktiserar presenterats. Min friskolekramande utbildningsnämnd har visat ett totalt ointresse att sprida friskolornas pedagogik till oss kommunala lärare. Ganska konstigt egentligen när friskolorna presterar så ”fina” betygsresultat trots att de har färre lärare, färre utbildade lärare och inga specialpedagoger. Undrar varför?
Bertil: Visst finns det problem med lärarutbildningen men det är skillnad på problem och svartmålning. Har under mitt yrkesverksamma liv haft många duktiga lärarkandidater och något stolpskott. Att skylla de försämrade skolresultaten på lärarutbildningen och i förlängningen på den nuvarande lärarkåren är att missa målet fullständigt. Lärarna finns i en verklighet och den styr utfallet. Måste jag lägga ner all min kraft på att kvalitetssäkra och dokumentera utbildningen så blir det inte mycket kraft över till kvalitetsutveckling. Det stora problemet är inte att lärarna är bristfälligt utbildade utan att den samlade lärarkraften inte används till undervisning utan administration.
Det är intressant vilka vandringsmyter som florerar i den svenska debatten om friskolor. Varför är det så många som vill ha sina barn där? Det måste väl finnas mer än bara negativt med friskolor.
Nu läser jag att HH påstår att friskolor skulle ha en annan pedagogik. Var har du hört det? Det som många friskolor gör är att fokusera på undervisningen och därmed se till att det är lugn och ro i klassrummet. Och en rektor som ställer krav på lärarna om detta. Man kommer ganska långt med ett bra studieklimat.
Den andra vandringsmyten som vänstern vill trycka på är att det skulle vara en kvalitets stämpel på hög lärartäthet. Det föresvävar inte HH att klasslärarna tar hand
om allt extrastöd som elever får. Alltså inga speciallärare. Finessen med detta blir också att stödet blir en extralektion och inte lämna klassen för att, förhoppningsvis, få en kvalitativt bättre lektion. Jag har jobbat som lärare sedan -67 och föredrar en extralektion. Detsamma gör föräldrarna.
I den stad där jag bor så har våra Nior, vid de undersökningar som gjorts, haft minst skillnad mellan Nationella prov och slutbetyg, så vad beträffar ”glädjebetyg” så kan man inte utgå från att det bara är friskolor som gör detta.
På min friskola får alla som vill fara på en kurs eller liknande göra detta. Till exempel
for alla lågstadielärare samt två förskollärare på den stora symposiet i Svenska i höstas. Mellanstadiet for på Mattebiennalen för något år sedan.
Har under femton år haft mycket bra fortbildning på min friskola.
Att det finns dåliga friskolor som måste läggas ner eller skärpa till sig måste ju även gälla kommunala skolor.
Man får intrycket av att friskolor kan man alltid dra över samma kam.
Ganska berdrövligt, men HH verkar ha en stor kam.
Takk for et velskrevet og interessant innlegg, med mye god informasjon om både Finland og Sverige. De svenske forholdene likner i stor grad på den utviklingen vi ser her i Norge. (Og dety gir grunn til bekymring…)
Men jeg spør litt om utgangspunktet, nemlig de angivelige positive PISA-resultatene fra Finland. I artikkelen hevdes det at ulikheten mellom de to kjønn i fiske PISA-score er liten. Det er den faktisk ikke. I lesing er det knapt noe land som har så stor ulikhet mellom de to kjønn som i Finland. I jenters (flickors) favør. Også i naturfag er forskjellen klart i jenters favør.
Enda mer problematisk er PISA data (og andre data) som viser at finske elever ligger aller laverst i hele OECD når dfet gjelder interese for naturfagene, og at de slett ikke kan tenke seg en framtid med slike fag. På topp i score og på bunn i interesse! Er det slik vi vil at elevene skal gå ut av den obligatoriske skolen?
Dette er bare noen få av de mange paradokser som dukker opp når man dukker ned i den uendelig store datamengden som ligger i PISA-resultatene. Noe får oppmerkksomhet, mens annet blir ignorert. Det mest absurde er at man her i Norge gjerne vil nå igjen Finland, og så innfører vi løsninger som er akkurat det motsatte av hva man gjør i Finland! Men som likner på dety man gjør i sverige.
Avsikten är inte att skriva en hyllningsartikel om den finska skolan. Tvärtom tror jag att den svenska skolan var tidigare mycket lik det Finland upplever idag. De förändringar som skett i Sverige, indivuella löner, rektorer som inte har undervisningserfarenhet och inte heller undervisningsskyldighet och friskolereformen, har omöjliggjort den väg som Finland går idag. Egentligen är det inga märkvärdigheter med finska skolan och visst kan man kritisera och förbättra den, som allt annat. Märkvärdigheterna finns inte där utan här, i Sverige. De förändringar som genomförts är svåra att göra ogjorda. De förändringar vi måste ta itu med är hiskeliga problem jämfört med de förbättringar som vore önskvärda av Finlands skolsystem.
PISA, som alla pratar om, är inte så intressant i Finland. Varfär tävla i kunskap? Hur gör man det?
När det gäller om könskillnaden i PISA-resultaten visar de fakta jag fått fram att så är fallet, Finland har liten skillnad. Skillnaden mellan land och stad är också liten. Men jag får väl leta efter fler källor.
I Finland LITAR politiker, arbetsgivare och det övriga samhället på sina lärare, något som också var fallet här i Sverige före 1989.
Det är inget parti i Sverige som de senast tjugo åren utmärkt sig för väl genomtänkta analyser och förslag på skolområdet. I den mån det funnits intresse har detta fokuserats på gymnasiet medan grundskolan lämnats i sticket. Gymnasiet har klarat sig bättre resursmässigt i jämförelse med grundskolan. Det har inte blivit bättre av att skolan har gjorts till en politisk arena där Folkpartiet profilerat sig med egna snabba reformförslag för att visa handlingskraft och vinna sympatier. Medan skolans kris förvärrats har viljan att samverka och finna breda lösningar på problemen lyst med sin frånvaro. Lärarkåren har fråntagits sin profession och utsätts för misstro och kontroll. Reglering av arbetstid har blivit viktigare än att stimulera lärarna i deras utveckling till allt skickligare pedagoger. Varken stat eller kommun har verkat för en god skolutveckling. Samtidigt glöms eleverna bort. Man talar och tänker som om dagens elever vore desamma som för tio, tjugo, trettio år sedan och genomför reformer över deras huvuden. Eller kalla det ordergivning om ni vill.
Sverige hade före kommunaliseringen i avtal och skolförordningar detaljerade bestämmelser om behörigheter, anställningsvillkor, arbetstider, löner och ersättningar för olika extra uppdrag t ex huvudlärarskap och institutionsföreståndare. Om vi hade haft kvar behörighets- och anställningsbestämmelserna så skulle det inte finnas behov av någon lärarlegitimation.
På 70-talet bestämde Lärarförbundet att löneskillnaderna mellan de olika lärargrupperna skulle utjämnas. Detsamma gällde arbetstiderna. Alla lärare var ju lika, var lika viktiga, hade i stort samma poäng i sin utbildning och skulle därför ha samma lön och arbetstid, sa Lärarförbundet, som i samband med kommunaliseringen fick hjälp av Göran Persson att genomföra sitt lönepolitiska program. Löneutjämningen har gymnasielärarna i teoretiska ämnen fått betala. Tyvärr har inte Lärarnas riksförbund (LR) vågat ta strid för de misshandlade gymnasielärarna av rädsla för att stöta sig med andra grupper i förbundet.
Finland har mycket detaljerade bestämmelser för löner, olika ersättningar och arbetstider. De har en differentierad undervisningsskyldighet (usk), där lärarna i modermålet och litteratur har den lägsta. 400 motioner (en tredjedel av motionerna) till LR:s kongress 1988 yrkade på att LR skulle verka för sänkt usk för svensklärarna. Kongressen beslöt i enlighet med motionärerna. Sedan kom kommunaliseringen och alla svensklärare fick en höjd usk.
De offentligtanställda fick strejkrätt i mitten av 60-talet. LR strejkade och blev lockoutad 1966 och 1971. Där någonstans inleddes ett systematiskt arbete för att knäcka i första hand LR:s lärare och i fortsättningen hålla dem kort.
Det de har, har de i Finland: en skolkultur med respekt för utbildning och lärare.
I Sverige finns endast misstro och förakt för lärarna, men det kanske vänder – får vi hoppas.
En källa: http://www.fsl.fi
Intressant om skolan i Finland! Men hur är det med den pedagogiska forskningens inriktning där?
En del av problematiken kring svensk skola och svensk lärarutbildning ligger i den pedagogiska forskningens kvalitet och ensidiga inriktning. Lena Fridlunds aktuella avhandling om svenska som andraspråk är ett exempel på forskning som inte håller måttet vetenskapligt, men som dessvärre ändå kan få inflytande.
Ett annat exempel på pedagogikforskningens problem är den defensiva och kränkande attityd pedagogikprofessorer kan uppvisa: Man kan bemötas med förakt och maktstrategier om man utsätter den för kritisk granskning. Jag har just sett hur professor Ulla Runesson bemöter forskningskritik: se bloggen ”Kritisk insyn” http://torestad.blogspot.com
Kjells beskrivning av de olika ansvarsuppgifter som var reglerade tidigare enligt avtal och därmed gav olika tillägg i pengar, eller mindre undervisningsskyldighet, är viktig. Troligen är slutsatsen att med denna tydlighet som tidigare fanns inom ämnesgrupperna, vore diskussionen om en lärarlegitimation mindre intressant.
Finland har kvar de specifika tilläggen. Tarifflönerna är strikta och fackföreningen driver hårt att alla löner utöver tariffen skall beskrivas. Alla inblandade ser och förstår systemet. En transparens som inte finns i svenska skolor.
Hur den pedagogiska forskningen är i Finland, åtminstone den svenskspråkiga, kan man delvis hitta via internet. En som skrivit mycket (används även som kurslitteratur i här i Göteborg) är Michael Uljens från Åbo Akademi.
Vad är demokratisk forstran och varför är det viktigt? Låter som flummeri utan nån egentlig betydelse. Riktiga problem i Sverige är väl t.ex. att ni får välja vart ni ska lägga barnen, så föräldrar som har chansen lägger deras barn i bättre skolor / friskolor och försämrar ännu mera den kommunala skolan och skapar skolor där det finns mera problembarn, fattiga barn, sämre lärare, osv. En snöboll som bara hopar sig och blir större.
Sen tar denna snöboll och har andra effekter som t.ex. den hjälper att skapa en allmän idé om att statliga/kommunala skolor är dåliga medans privata skolor är bra, försämrar lärarnas rykte/respekt och gör folk mindre intresserade av att bli lärare.
Så man kan tydligt peka ett finger på de högervindar som tillät vinstdrivande skolor och att låta föräldrar sätta sina barn i annat än den närmaste skolan. Men problemen började redan tidigare från vänsterkanten med diverse flum som införts i skolan och som resulterat i att respekten för auktoriteter har vittrats bort och saker som betyg tas bort osv osv.
Båden vänstern och högern i Sverige har förstört skolan på sina egna vis. Den finska skolan lyckades förbli bra genom att helt enkelt inte gå efter den utvecklingen, vi är lite gammalmodiga och det funkar.
Trivseln är inte lika hög men herregud, det är ju en skola… Man åker dit för att lära sig. Om allt ska vara trivsel och bra för barnen så hur ska dom lära sig funka som vuxna, blir ju bara en generation stora bebisar som inte kan ta hand om sig själva eller funka i arbetsplatsen.