Kjell Kampe: Ingår det påtår? Om svårigheten att förstå vardagligt talspråk.
Det kan vara mycket svårt att förstå svenska för någon som har ett annat modersmål. Det visar denna berättelse om Karim, som missuppfattar en för infödda svenskar vardaglig och enkel kommunikation. Om man vidgar perspektivet: Skolan har en stor andel elever som kommer från andra språkområden. Hur klarar sig dessa elever i ännu mer komplexa språkliga sammanhang? (red)
Gittan tillkallar chefen. Det har hon order om att göra när hon avslöjar snattare. ”Mannen där tog kaffe, fast jag talade om att det inte ingår i dagens lunch!” De går fram till Karim.
Chefen: Jag ser att ni har tagit kaffe. Det ingår faktiskt inte i dagens lunch. Karim: Men hon sa kaffe ingår! Gittan: Ne-EJ!! Jag sa, klart och tydligt att kaffe ingår INTE!! Karim: Nej, du sa kaffe ingår!!! Varför du säger kaffe ingår om inte ingår!!!!
Kvinnan i kassan till chefen: ”Skulle jag ha sagt att kaffet ingår!! Det måtte jag väl veta efter tio år på det här stället att kaffet inte ingår i dagens lunch! Gud vad han ljuger!! Så fräckt!!!
Vem tror ni chefen tror på? Gittan som inte stulit en bulle på alla år hon jobbat där eller Karim som med sitt svarta hår, kraftiga mustasch och en viss rondör påminner en aning om Saddam Hussein? Han tror förstås på sin pålitliga kassörska. Det kan naturligtvis vara så att Karim trodde att kvinnan i kassan inte såg när han tog kaffe eller hoppades att hon hade glömt att han inte betalt för kaffe. Eller att han bara var så fräck att han inte ens brydde sig om det utan stal kaffet fullt synligt i tron att hon inte skulle våga säga nåt. Sådana människor finns ju, förmodligen också bland arabisktalande invandrare.
Men det troligaste är detta: Kvinnan i kassan sa på fullständigt normal svenska, så som de allra flesta av oss skulle säga: Dekostarsjuttikroner – mendåingårntekaffe. (Det kostar sjuttio kr kronor men då ingår inte kaffe).
Betoningen kom på SJUTTi, INgår och KAFFe. Det är onaturligt i vardagligt tal i svenskan att betona inte. Det gör vi bara när vi verkligen känner behov av att vara tydliga som vid tillsägelser till små barn och hundar, då vi höjer rösten, talar långsamt, skakar på huvudet och säger med artikulation på varje bokstav INTE!
Men ”Ingårnte”! Så heter det väl ändå inte! Jag säger då i alla fall inte så!! tänker mången vän av ordning och korrekt svenska.
Det finns människor som inte säger så och i vissa dialekter kan det bli annorlunda. I Skåne kan det bli änte av inte (som om det skulle underlätta). Men i naturlig vardagssvenska i större delen av landet blir det så här ty följande händer: (Nu gäller det att hänga med i svängarna!) i:et i inte försvinner i många positioner i naturligt svenskt talspråk. Det kan jag inte blir dekanjante. Det vill jag inte blir devilljante osv. När väl i:et är borta, kommer n:et i inte i kontakt med r:et i ingår. Tycke uppstår omedelbart och eftersom de uttalas på olika ställen i munnen – r:et uttalas med tungspetsen mot övre tandvallen och n:et mot tänderna, och de vill vara nära varandra, så närmar de sig och smälter ihop till ett. Jämför barn – alltså uttalet av ordet barn. Det heter inte ba-r-n det heter barn. (Även här finns dialektala skillnader, t ex i skånska och finlandssvenska hörs r:et väl medan det i vissa småländska dialekter försvinner helt, så smålänningar kan ha svårt att skilja på en banvakt och en barnvakt). De flesta av er säger nog ingårnte, även om ni inte är medvetna om det.
Hur skulle hon då ha sagt om kaffet faktiskt ingått i priset (vilket man kan tycka att det borde göra om lunchen var så dyr)? Då kunde hon ha sagt: Dekostarsjuttikronermendåingårdekaffe. (Det kostar 70 kr men då ingår det kaffe). Samma stavelser betonas. Att skilja de två meningarna åt i normal talspråkssvenska är mycket, mycket svårt. Egentligen kan man fråga sig hur det kommer sig att vi (som har svenska som modersmål) så sällan hör fel. Det finns två förklaringar:
– Vi har övat oss sen spädbarnsåldern och är världsmästare på att uppfatta ett snabbt ´nt i flygande fläng, inbakat mellan massor av andra snabbt uttalade ljud.
– Vi vet också intuitivt hur ett jakande alternativ skulle låta och uppfattar de mycket små nyanserna i prosodin mellan de båda meningarna.
Det är inte fråga om att kvinnan i kassan har talat exceptionellt otydligt utan bara helt vanligt, var-dagligt svenskt talspråk! Ingen av kontrahenterna är medveten om problemet! Karim tycker sig verkligen ha hört att kaffet ingår och kvinnan i kassan är lika övertygad om att hon klart och tydligt sagt att det inte ingår.
Men Karim är förstås chanslös! Risken att fördomar om hur dom är får fotfäste är också uppenbar, eftersom vi är så övertygade om att vi har varit mycket klara och tydliga.
Pröva att säga de två alternativen på normal talspråkssvenska (Det är inte så lätt att göra när man tänker på det.) Men i båda meningarna faller betoningen på stavelsen in i ingår.
Det blev ingen påtår för Karim.
(Kjell Kampe arbetar med utbildningar för integration och ömsesidig förståelse)
Mycket tydligt om en av alla självklarheter (i vår uppfattning av vårt språk och av oss själva) som alldeles i onödan kan ställa till det. Tack!
Jag måste göra invändningar mot din ståndpunkt att ett betonat ”inte” skulle vara något ”onaturligt i vardagligt tal”. Du för ju själv på tal den helt ”naturliga” (och för övrigt mycket vanligt förekommande) situationen ”när vi verkligen känner behov av att vara tydliga”. Dina exempel, däremot, är helt absurda (”tillsägelser till små barn och hundar”), särskilt och i synnerhet i relation till den situation du beskriver, ett betonat ”inte” sagt till Karim, en ”arabisktalande invandrare” som ”med sitt svarta hår, kraftiga mustasch och en viss rondör påminner en aning om Saddam Hussein”. (Just den där dimensionen får gärna någon annan utveckla vidare.) Hur är det t.ex. med vuxna människor som grälar med varandra eller ungdomsspråk eller politiker som debatterar i direktsända nyhetsintervjuer? Är det ”onaturligt”? Menar du kanske ”inte så vanligt förekommande”, vilket inte vore mindre förbryllande, i alla fall inte för de personer som gör detaljnära analyser av talad svenska i varierande språkliga praktiker? Över huvud taget är det klart olämpligt att tala om människors språkbruk (ordval, dialekter, sätt att bruka språket under pågående språkinlärning etc.) i termer av naturligt eller onaturligt. Det går ofta tillbaka på en sorts svårgenomtränglig och djupt rotad föreställning om att det skrivna språket är mer korrekt, mer rätt, mer ”naturligt” än det talade språket. Skriftspråket, om än alldeles fantastiskt med allt vad det gör för oss, är när allt kommer omkring en ganska dålig och eftersläpande representation av det talade språket. I språkvetenskap/språkfilosofi används för övrigt begreppsparet ”naturligt språk” och ”artificiellt språk” för att göra skillnad mellan (t.ex.) svenska och (t.ex.) esperanto.
´Tankar kring Karims missförstånd om kaffetåren.
1. Varför inte vara tydlig och intill kaffet visa en liten skriven skylt om vad kaffet faktiskt kostade? Då hade även en liten kassörska fått support i sitt slitsamma värv.
2. Enl. forskning kan förståelse ”klicka” både lyssnande och läsning exvs. p gr av svårigheter att snabbt ta in ords betydelse i ett givet sammanhang. Det kan därtill handla om svårighet att hålla informationen i minne. Bland annat.
Ännu en kommentar, denna gång angående din passage ”Men det troligaste är detta: Kvinnan i kassan sa på fullständigt normal svenska, så som de allra flesta av oss skulle säga: Dekostarsjuttikroner – mendåingårntekaffe. (Det kostar sjuttio kr kronor men då ingår inte kaffe).” Man kan faktiskt hävda att kvinnan i kassan gör något ganska ovanligt, dvs. något som strider mot vad vi kan förvänta oss i dialog med kvinnor (eller män) i kassor. Jag kan inte dra mig till minnes när jag senast hörde någon i kassan säga att maten kostar si eller så och att man därefter lägger till att kaffe inte ingår. Om personen i kassan över huvud taget nämner något om kaffe, handlar det nästan uteslutande just om att kaffe ingår, t.ex. ”och då ingår (även) kaffe”. Man kan även tänka sig varianten avslutningen ”men då ingår (även) kaffe” i den händelse personen i kassan verkligen vill understryka prisets plånboksvänlighet, dvs. att man (trots allt) ”får mycket för pengarna”. Omvänt, när kaffe inte ingår, säger de vanligen ingenting, och i dessa fall finns det ofta en skylt där detta framgår klart och tydligt (jfr. Elisabets kommentar ovan). (De restauranger som inte låter priset för dagens lunch inkludera kaffe och som dessutom inte använder någon skylt, har rimligen en personal som är ganska van vid att få frågor just om detta. Det är ju ganska anmärkningsvärt att kvinnan i kassan, i ditt exempel, inte har sett poängen med att rigga en skylt, trots sina 10 års erfarenheter!) Det finns förväntningar om hur man vanligen interagerar i vissa vanligt förekommande situationer (”script”) och vad man kan förvänta sig att den andra parten ska säga eller göra. ”Regeln” i det här fallet är enkel att sammanfatta: Om personen i kassan säger ”Det kostar si eller så” och därefter säger något om kaffe, handlar det förmodligen om att kaffe ingår. Det finns alltså fler dimensioner än att det här missförståndet enbart skulle handla om assimilation och språkförbistring.
Svar till Johan Hofvendahl
Du har naturligtvis rätt i att ordet ’inte’ visst kan vara betonat i vardagligt tal och att det också är vanligt förekommande. Vi betonar det när vi känner behov av det. Det hade varit bättre att skriva att ’det är mycket vanligt i vardagligt tal att ordet ’inte’ är obetonat’. Det jag hade i åtanke är yttrande som ’det vet jag inte’, ’det kan jag inte’ o. d. där vi ju i svenskan i de flesta fall betonar verbet. Jämför med t ex franskans ’je (ne) sais pas’. Att lägga trycket på ‘inte’ i den typen av yttranden är ett vanligt fel bland inlärare . Det kan ge ett nästan lite uppfordrande intryck.
Men när du sen tycker att mina exempel på meningar där ‘inte’ betonas är absurda så har du läst ett kåseri som om det skulle vara en akademisk uppsats! Att just lyfta fram två ytterligheter – dels när ordet ‘inte’ är svårt att uppfatta, dels när det sägs med stort eftertryck – gör frågeställningen tydlig på ett lättsamt sätt. En språkligt mindre bevandrad person kan lätt förstå problematiken och jag kan knappast i ett kåseri förväntas ta upp en massa olika situationer.
Det är i och för sig också riktigt att Gittans yttrande ’mendåingårntekaffe’ inte är särskilt frekvent, men dock fullt möjligt. Det kan ju finnas tusen anledningar till att hon plötsligt såg sig föranlåten att lägga till att kaffet inte ingick; hon upptäckte att Karim hade tagit en kaffekopp på sin bricka, skylten med kaffe ingår INTE – om det fanns någon (vilket naturligtvis inte är självklart) – kanske hade ramlat ner eller var tillfälligt skymd, hon kom plötsligt på att det stod med röd text på grön botten på skylten och tänk om mannen var färgblind.… Satsen som inleds med men kan ju i kontexten vara både jakande och nekande, beroende på hur man tolkar priset på lunchen. Det kostar 70 kr (underförstått och det är ju ingenting i dagens läge) mendåingårntekaffe eller Det kostar 70 kr (underförstått och det är ju ganska mycket) mendåingårdekaffe. Det går ju lätt att hitta en mängd exempel där ordet ‘inte’ kan vara svårt att uppfatta för en som lärt/lär sig svenska i vuxen ålder och där missförstånd – som kan bli allvarliga – lätt uppstår; njaadetrorjantegårsåbra’ , ’sådärskaruntegöra’. Lustigt nog har vi i svenska ytterligare en motsatsmarkering som kan ställa till problem, nämligen ’o’. Skillnaden lika – olika är lätt att höra, men organisk – oorganisk eller organiserad – oorganiserad är svårare och missuppfattas ofta.
Ett syfte med kåseriet är att lyfta fram faran med att de flesta av oss – såväl modersmålstalande svenskar som inlärare – är omedvetna om hur lätt missförstånd uppstår . Ordet ’inte’ är då ett utmärkt exempel. Självklart är det så att det i de flesta fall finns fler markörer i talet eller andra faktorer som framhåller om yttrandet ska tolkas jakande eller nekande – kroppsspråk och ansiktsuttryck, kontexten i samtalet, vad som sagts före och sägs senare – och som gör att missförstånd kan undvikas. Men just det faktum att det i allmänhet går bra, trots att jag inte uppfattat hela yttrandet, är ju grunden till omedvetenheten! När det plötsligt uppstår en situation där förmågan att uppfatta nyanserna i talspråket blir avgörande är vi inte beredda på det och förstår inte hur missförståndet har uppstått. Arbetsledaren som säger ’sådärskaruntegöra’ fortsätter i nio fall av tio på ett sätt som är klargörande. Men i det tionde säger hon kanske ’men, ja vi får ta det sen, jag har lite bråttom just nu”. Sen kanske hon t.o.m. lägger till lite uppmuntrande ”Det blir nog bra, ska du se!” innan hon stressar iväg. Stressen på dagens arbetsplatser ökar risken.
Inte minst inom arbetslivet är det viktigt att den här problematiken uppmärksammas. I dagens sfi-undervisning lyfts den s k yrkessvenskan alltid fram och stora resurser satsas på det, medan undervisningen i prosodi och uttal – som bör utgöra en hörnsten i all grundläggande modern språkundervisning – inte alls får tillräckliga resurser!
En vanlig situation där vi är mer hänvisade till att just uppfatta exakt vad som sägs är ju telefonsamtalet. Men till skillnad från samtal där vi är fysiskt närvarande är de flesta av oss medvetna om att risken för missförstånd ökar och inser behovet av extra tydlighet.
Det finns ytterligare ett syfte med kåseriet och det är att peka på att den här typen av missförstånd också lätt kan bidra till att förstärka fördomar. Här är jag mer undrande inför din kommentar som lätt kan tolkas som insinuant. Det gäller beskrivningen av Karims utseende ”som du överlåter till andra att utveckla vidare”. Är det så att du inte förstått avsikten med den beskrivningen, trots att den är nästan explicit förklarad i slutet av kåseriet? Personer med Karims utseende och brytning tillhör en av de grupper som är mest utsatta för fördomar – medvetna eller omedvetna – och eftersom Gittan inte inser att det kan ha varit svårt att uppfatta det hon sagt kan det bidra till att fördomar uppstår eller förstärks. Tror du inte att risken är större att Karim blir misstänkt för att försöka luras än om det varit en ljushårig man klädd i lusekofta som talat med norsk accent? Risken att missförståndet skulle ha uppstått med en norrman är mycket mindre (speciellt som 70 kr för en lunch för en norrman måste uppfattas som extremt billigt) och chansen att en norrman sen skulle kunna reda ut vad som hänt i ett samtal med Gittan efteråt är också mycket större. ”Men du sa ju at kaffe ingår, gjorde du icke det?” – ”Nej, jag sa att kaffe ingår INTE, det sa jag!” – ”Det hørte jeg icke, men da ma jeg selvfølgelig betale ”. En som har tillgång till hela det språkliga registret – har också mycket större möjligheter att reda ut eventuella missförstånd.
Kjell Kampe
Kjell.kampe@amadeus.se