Kjell Tormod: Förföljelsen av adjunkterna

Ytterst är det lärarna som är motorerna i skolutvecklingen. Det betyder att de behöver största möjliga förtroende och mesta möjliga utrymme för att kunna vara goda professionella lärare. Men så har det inte blivit, säger Kjell Tormod, lärare på gymnasiet och i grundskolan under 42 år. Kjell Tormod är adjunkt och just adjunkterna har av skolmyndigheterna varit en oönskad, förtalad och kontrollerad lärargrupp under 40 år. Vi har kommit långt ifrån 1946 års skolkommissions höga tankar om skolans lärare, menar Kjell Tormod. (red)

Min lärare i matematik på gymnasiet var född på 1800-talet. Hennes lektioner präglades av dialog, strategier för problemlösningar, att se mönster och samband och att med delarna bygga helheter. Vidare fick hon oss att förstå varför det var viktigt att kunna matematik och hur man kunde använda matematiken.

Under mina 42 år som lärare har jag haft henne som förebild. Lärarutbildning fick jag 1968 vid Lärarhögskolan i Uppsala. Det var året då vi protesterade mot UKAS, kriget i Vietnam och alla möjliga falska profeter. Lärarhögskolan gav grunden för hantverket eller konsten att undervisa – om man så vill. Motivation, aktivitet, konkretion, instruktion och samarbete blev hörnpelare i den kommande lärarrollen. Jag har lärt mig att för vara en bra lärare måste man förutom att behärska sina ämnen vara en god berättare, en god lyssnare som kan sätta sig in i hur eleverna tänker och som kan samtala och föra en dialog med eleverna och deras föräldrar.

Jag är alltså en produkt av den gamla auktoritetsskolan, katederskolan, Caligulaskolan och alla andra tröttsamma epitet som klistrats på oss genom åren. Som adjunkt med behörighet för både grundskolan och gymnasiet tillhörde jag en lärargrupp som redan i slutet av 60-talet var oönskad i den nya skolan. Vi har under årens lopp förtalats och trakasserats. Det började med att 1946 års skolkommissions ordförande Stellan Arvidson ansåg att vi ”borde utrotas”. Alva Myrdal sa, att ”den nya skolan inte blir färdig förrän vi får en ny lärargeneration”.

Skolforskare har alltid levererat vad som förväntats av dem. När de nya läroplanerna skulle implementeras på 70- och 80-talen och det inte gick som det var tänkt, var det vi adjunkter som fick skulden. Vi kallades ”konservativa”,” nuorienterade” och ”individualister”.  Torsten Husén kallade oss skolans ”cementerare”. I själva verket var vi självständiga realister,  som utvecklade motståndsstrategier för att göra det möjligt att genomföra läroplanerna i miljonprogrammets förortsskolor.

Det fanns en stor tilltro till ny teknik. Den finns än i dag.  En skolforskare sa i början av 70-talet att matematiklärarna skulle bli överflödiga. De skulle ersättas av olika programmerade läromedel och senare av datorer. Kanske får han rätt. I dag råder en nästan hysterisk feber kring de så kallade ”en-till-en” satsningarna.

Med kommunaliseringen av skolan såg Göran Persson till att adjunkterna, som var motståndare, straffades med höjd arbetstid och sämre löneutveckling än alla andra lärargrupper. Förföljelsen av adjunkterna handlade nu om stress och utsvältning.
Utbildningsplatserna till de naturvetenskapliga utbildningarna på lärarhögskolorna står i dag tomma och skolans resultat blir sämre och sämre.

Egentligen har aldrig lärarna fått chansen att utveckla sin egen professionalitet. Tid efter annan har skolbyråkrater, skolforskare och en och annan politiker definierat nya lärarroller. Olof Palme hade t.ex. detaljerade synpunkter på hur lärarna skulle arbeta i klassrummen.  Ofta skulle lärarrollen förändras i samband med nya läroplaner, men också i samband med besparingar. Den ultimata lärarrollen var de så kallade ”lärarlösa lektionerna” i början av 80-talet. I dag är det datorerna och nya arbetsformer som skall vara lärarersättande – men det säger ingen rakt ut.

Efter kommunaliseringen blev det SKL (tidigare Kommunförbundet) som började lägga sig i skolans inre arbete.  I samband med Avtal 2000 (1996) skrev Kommunförbundet ett pedagogiskt dokument (En satsning till två tusen) som undertecknades av de båda förbundsordförandena utan någon som helst förankring bland förbundens medlemmar. Läroplanen riktar sig direkt till lärare och rektor, men nu började alltså Kommunförbundet tolka läroplanen åt lärarna. I dokumentet står det om den nya lärarrollen: ”Det innebär en tyngdpunktsförskjutning från kunskapsförmedling till att skapa lärande situationer för eleverna”.  Detta dokument gav skolledare legitimitet att börja förändra arbetssätt, byråkratisera skolan och hålla tillbaka lärarna. ”Det ni har lärt er på universitetet är gamla kunskaper. De gäller inte längre. Utvecklingen av nya kunskaper går fort. Nu måste ni anpassa er till en helt ny lärarroll”, sa skolchefen i min kommun när han höll ett tal till gymnasielärarna.

Skolans styrning började handla om makt och kontroll av lärarna. Före kommunaliseringen var lärarnas autonomi mycket stor i den regelstyrda verksamheten. Rektor var en bland lärarna. Inte sällan var rektor primus inter pares, ämneskunnig och en pedagogisk förebild. Pedagogiken var i centrum. I dag styrs skolorna med byråkrati, arbetslag, tomgångskonferenser, statistikterror, ständiga kvalitetskontroller och individuella löner. Lärarnas autonomi är yrkets själ, men nu stängs de in och tuktas.

1946 års skolkommissions syfte var att auktoritetsskolan skulle ersättas av en aktivitetsskola där eleven känner medansvar och läraren undervisar. Skolkommissionen ställde mycket höga krav på framtidens lärare. De skriver att lärarens personlighet är avgörande för undervisningens resultat. Läraren måste ”vara en bildad människa”, och ha en gedigen allmänbildning och ämneskunskaper långt utöver de som fordras för stadiet och skolformen. Grogrunden för all undervisning är kärlek och lyckokänsla, och tyngdpunkten i lärargärningen är konsten att undervisa, skriver skolkommissionen. Det är lätt att hålla med. Mycket av det skolkommissionen skrev för 65 år sedan gäller än i dag. Men en del har gått snett under åren. Kanske får Alva Myrdal rätt med att det var vårt fel.

Dock finns det hopp. Alla partier verkar numer inriktade på att återupprätta läraren, och ge lärarna chansen att verkligen kunna arbeta som lärare.

(Kjell Tormod har varit gymnasielärare och grundskollärare, handledare för lärarstudenter)