Klas Lindelöf: Det auktoritära ledarskapet är tillbaka

I ett avsnitt av TV-serien The Simpsons hamnar den ondskefulla Mr. Burns, VD för stadens kärnkraftverk, i fängelse. Hans färglösa assistent Waylon tvingas ta över ledningen och ser ett tillfälle att ersätta Mr Burns brutala ledarskap med något mer humant. Som den ”hyvens” ledare han är, går han efter jobbet ut och svingar en bägare med delar av sin personal, Homer Simpson och grabbarna.

Vid bordet börjar snart de anställda att be om fördelar och ledigheter som Waylon lättvindigt godkänner. Manskapet öser beröm och smicker över Waylon tills hans telefon ringer och han tillfälligt måste avlägsna sig från bordet. Då han gått tar samtalet omedelbart en ny vändning. Waylon idiotförklaras och skämten om hans enfald avlöser varandra. Homer och de andra märker inte att Waylon obemärkt återkommer och att han kan höra vad som sägs om honom. I samma stund bestämmer han sig för att bli som Mr Burns, fast värre.

Denna lilla episod ur The Simpsons är intressant genom den omedelbara igenkänning och identifikation som den skapar. I synen på ledarskapet utgör den en tydlig spegel av sin samtid och anspelar skickligt på de stereotyper som finns i västvärldens kollektiva medvetande. Ledarskapet skildras i episoden längs en enda dimension, det auktoritära, där ytterligheterna utgörs av den repressiva maktens kontroll och den eftergivna maktens låt-gå-mentalitet. Den som kan sin organisationslära vet att detta, som sagt, endast är en dimension av ledarskap. De flesta har exempelvis hört talas om demokratiskt ledarskap, men har antagligen också en ganska vag uppfattning om begreppets djupare innebörd. Att skruva det demokratiska ledarskapet skulle inte fungera i The Simpsons format.

Jag nämner episoden ur The Simpsons därför att det, när jag såg den, slog mig hur det auktoritära ledarskapet har gjort come-back och under 2000-talet blivit mainstream. När det i vår samtid talas om ledarskap avses implicit det auktoritära. Det har blivit det axiom vi alla förhåller oss till. Ledarskap beskrivs i termer som starkt, tydligt eller inspirerande och det har åter blivit legitimt att som ledare peka med hela handen. Om demokratiskt ledarskap någon gång hamnar på agendan villkoras det genast och begränsas av de auktoritära befogenheter som krävs för ett fungerande ledarskap. Det demokratiska blir i sammanhanget anomalin, som stör det rena ledarskapsbegreppet.

Så har det inte alltid varit. En förändring av vårt kollektiva medvetande har omärkligt ägt rum. Efter 2:a världskriget och nazisternas härjningar var alla uttryck för auktoritärt tänkande, lydnads- och disciplinkultur hårt ifrågasatta. Åtskillig forskning inriktades på att kartlägga konsekvenserna av auktoritärt tänkande och ledarskap. Det mest kända exemplet är de experiment som Stanley Miligram utförde vid Yales universitet 1963.

Miligrams experiment utfördes i laboratoriemiljö. Försökspersonerna mötte en auktoritär person i läkarrock som förklarade att det rörde sig om ett inlärningsexperiment. Elever (införstådda med experimentet) skulle få frågor. Om de svarade fel skulle försökspersonerna via en kontrollpanel förmedla elektriska stötar till eleverna. Vid upprepade fel skulle strömstyrkan ökas. Det visade sig att ytterst få försökspersoner ifrågasatte experimentets upplägg och att en förskräckande stor andel var beredda att förmedla elektriska stötar av dödlig styrka till eleverna. Några kunde rent av uppleva en form av förbjuden upphetsning i att göra detta. Auktoritetstro och lydnad visade sig överordnade förnuftet.

Under några efterkrigsdecennier framlades överväldigande vetenskapliga bevis för nackdelar och risker med auktoritära lydnadsstrukturer. Intresset för alternativa ledningsformer, så som det demokratiska, blomstrade. Ännu på 1980-talet kunde man ta del av helt demokratiska ledarlösa organisationsexperiment. En känd näringslivsdirektör kunde skriva en bok med titeln ”Riv pyramiderna”. Nu har dessa experiment och böcker begravts i glömskans töcken. När de åberopas idag kallas de ofta för flum. Det är här begreppet flumskola har sina rötter. Det auktoritära ledarskapet kunde visserligen på rent vetenskapliga grunder förkastas som en farlig och skadlig modell för mänsklig organisation, men alternativen till det hann egentligen aldrig få chansen att utvecklas innan den historiska öppningen slöt sig om dem.

Något har hänt på trettio år. Idag är det auktoritära ledarskapet en så självklar del av vår organisatoriska omgivning att den inte urskiljs som auktoritär, utan endast som ledarskap. Den utgör axiomet, det naturliga tillståndet. I skolans värld och på den nya rektorsutbildningen beskrivs rektorer och lärare som ledare och följare, där rektorns självklara uppgift är att leda skolans pedagogiska utvecklingsarbete. Lärarna har låtit sig reduceras till utförare av rektors intentioner. Skola utan rektor, organisation utan ledarskap, betraktas som en omöjlig, rent av förbjuden tanke.

(Klas Lindelöf är skolledare i gymnasieskolan)

4 Comments on “Klas Lindelöf: Det auktoritära ledarskapet är tillbaka

  1. Om du har rätt i din analys. Vart tar då frihet under ansvar, lärande organisation, medbestämmande och andra liknande begerepp vägen? år det bara dimridåer som används för att ledare ska kunna köra över personalen/medarbetarna utan att de fattade hur det gick till?

    • Ja Urban det är bara nys, som länge dolt inkompetens och möjliggjort för beegränsat begåvade att låtsas vara ledare. Fackaktivister har blivit sjukhuschefer. Allmänläkare BUP-chefer etc. Politiker utan ut- och annan bildning. Sverige måste få ledare soom är auktoriteter inom det de leder, utan auktoritär stil, som inte funkar i Janteland!

  2. Så sant så sant, det demokratiska ledarskapet fullföljdes aldrig och fick förfalla tillbaka till det autoritära. Demokratiskt ledarskap kräver förutom det ideella innehållet av samtal och respekt mellan människor även en demokratisk form som skolan aldrig anammat. Vilken liten båtbrygge klubb som helst som bildas antar stadgar för hur verksamheten skall skötas, väljer ordförande , kassör, revisor, sekreterare med mera, men organen inom skolan har inga regler för hur beslut och information skall gå till på ett demokratiskt sätt för att bibehålla demokratin och komma framåt med beslut där majoritetens mening präglar verksamheten. Hur goda ideer Bakunin och Krapotkin än hade så fungerar fortfarande inte stormötesdemokrati speciellt inte med en individuellt ansvarig rektor som gisslan.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS