Klas Lindelöf: Dinosaur
Det var en gång för länge sedan en liten sexårig kille, min äldste son. En morgon vaknade jag av märkliga brummande, hummande och pipande ljud från hans rum. Jag tassade över och kikade in genom dörröppningen. Ljuden kom från honom där han satt i sin säng med två uppslagna böcker och ett stort antal plastgjutna leksaksdjur från förhistorisk tid. Han hade drabbats av dinosauriefebern.
Jag insåg ganska snabbt att hans kunskaper var förvånansvärt omfattande. Han hade inte bara lärt sig ett stort antal arter till deras latinska namn, utan kunde också redogöra rätt bra för deras levnadsvanor och livscykler. Han kunde mer eller mindre utantill återge innehållet i de datoranimerade dvd-filmer från BBC som han vid ett tillfälle tjatat till sig på någon loppis. Bra eller dåligt? Jag ska villigt erkänna att jag hellre hade sett honom begåvad med en nyttigare talang. Men samtidigt som jag befarade att hans expertkunskaper skulle ge begränsad nytta på en globaliserad arbetsmarknad, borde spetskompetens, även inom ett perifert område, kunna utgöra en konkurrenskraftig tillgång om den förädlades och omsattes i en forskningsintensiv kontext. En plan tog form i mitt huvud.
Jag hade relativt goda insikter gällande samtida pedagogisk diskurs. Jag kunde därför också lätt identifiera förevarande brister i min sons pedagogiska utvecklingsarbete. Han hade förvisso lärt sig en hel del, men det sätt på vilket han tog sig an uppgiften kändes okoncentrerat och saknade den systematik jag ansåg nödvändig för att uppnå spetskompetens. Han kunde ena stunden ha fokus på sina böcker, för att i nästa stund utföra någon märklig krigsdans, för att därpå åla runt på golvet hummande och brummande, för att strax med pipande läten låta tuschpennor vandra planlöst över ett pappersark. Det kändes helt enkelt inte riktigt seriöst.
Jag visste att goda kunskapsresultat kräver goda förutsättningar, kontinuerlig återkoppling och höga förväntningar. Basen för ett kreativt och kritiskt förhållningssätt uppstår ur det trägna nötandet av grundläggande fakta. Jag visste att framgång följde av hårt arbete. All inlärning kan inte vara rolig och intressant hela tiden. Med beprövade tester kartlade jag min sons kunskaper och kunde på ett systematiskt sätt ringa in hans kunskapsprofil. Jag såg snart att han saknade fundamentala baskunskaper i geografisk kontext, plattektoniska referenser, geologisk periodicering och paleontologisk realia, grundläggande fakta som torde vara absolut nödvändiga för att återskapa en autentisk helhet av dinosaurernas tidsålder.
Nåväl, utifrån denna kartläggning kunde jag nu formulera en individuell utvecklingsplan i enlighet med forskning och beprövad erfarenhet. Jag satte upp ett antal mål och strukturerade ett centralt och åldersadekvat innehåll som svarade mot dessa. Jag lade mycket stor vikt vid frågan om kunskapsuppföljning. Utan sådan kunde ju min son inte veta om han lärt sig något. Tänk efter själv, tänk boken på ditt nattduksbord. Hur ska du utan kontinuerlig uppföljning kunna veta om du läst och förstått den? Alltså, all kunskap börjar med uppföljning. Följ upp, följ upp, följ upp, som min gamle mentor extatiskt brukade utbrista.
För strukturens skull bestämde jag att timmen mellan 18.00 och 19.00 skulle vikas för koncentrerade och planerade studier sex dagar per vecka. Som en morot i systemet införde jag betyg och små premier som kunde relateras till det studerade innehållet. I förarbetena till den gällande skollagen fann jag försittning, kvarsittning och medsittning som tre disciplinerande åtgärder för de fall min son skulle uppvisa bristande koncentration på uppgiften. Redan dag 1 fick jag användning för alla tre, då glassbilens ankomst fick min son att fullständigt tappa fokus.
Dag 2 skulle alltså min son påbörja sin försittning redan 17.45. Den här dagen hade EM i friidrott börjat och han hade tidigare i TV sett några kvalheat på korta häcken. När jag gick in på hans rum strax före sex var han försvunnen. Jag fann honom en stund senare ute på gården ivrigt sysselsatt med att hoppa över de låga staket som delade upp gräsmattan i mindre områden. Jag förklarade att tilltaget skulle innebära för-, kvar-, och medsittning resten av månaden. Min son sprang skrikande in till sin mamma som i sin tur kom ut och undrade vad i helvete jag trodde jag sysslade med. Låt barn vara barn, fräste hon utan någon insikt om att hon genom sin ensidigt formulerade partsinlaga fullständigt hade spolierat förutsättningarna för sin sons kunskapsutveckling.
När klockan närmade sig 18.00 dag 3 hade min sons mor parkerat sig i hans rum. Jag bläddrade förstulet i hans övningshäfte om juraperiodens skifferlager, men hon blängde på mig och väste …du vågar inte! Min son hade tjatat om korta häcken hela dagen och kunde redan räkna upp en stor del av världseliten. Han hade drabbats av korta-häcken-febern. Jag fann honom åter ute på gården hoppande fram och tillbaks mellan de låga staketen. Jag satte mig ner på en bänk och följde hans förehavanden. Han hade bra fart över hindren. Hans fotsättning vid upphoppen var förvånansvärt god och accelerationen efter nedslagen högst påfallande.
Okey, det var inte golf eller tennis, men även när det gällde en perifer idrott som korta häcken fanns uppenbarligen en världselit som lockade sponsorer i den globaliserade ekonomin. Jag tänkte på mitt eget förflutna inom goalball. Genom systematisk träning, höga förväntningar och noggrann uppföljning borde min son kunna utveckla sin talang till användbar spetskompetens i den hårdnande konkurrensen mellan länder och världsdelar. En plan tog form i mitt huvud. . .
(Klas Lindelöf är verksam som skolledare på gymnasienivå sedan många år)
Bra försök! Om jag förstår dig rätt gjorde du en tydlig definition av vad kunskap i ämnet faktiskt är, men klargjorde du detta redan innan kunskapsinhämtningen började? Förstod han vad han förväntades uppnå redan dvs. förklarade du hur betygen relaterade till det studerade innehåller? Jag menar, hur ska vi förstå boken på nattduksbordet om ingen redan innan slagit fast exakt hur vi bör göra det, och vad vi ska tycka om den. I arbetet med den korta häcken kanske en matris kan vara på sin plats. Lycka till!
Hej,
läser din text med ett leende, ett vemodigt och lite sorgset leende. Visst biter satir. Frågan är på vem?
You made my day! Texten ska ögonblickligen distribueras i lämplig lärarprogramgrupp!
Intersektionalistisk tvärvetenskaplig forskning på hög nivå. Hur väl skulle dinosaurier prestera på korta häcken?
Jag läser, ler och nickar bifall.
Underbart!!
Humor är grejen, naturligtvis!
Humor, var tappade vi den?
Kanske kan vi med möda få in också humor i din kursutvecklingstanke. För humor måste ju ungarna utveckla om de ska klara framtiden. Bäst att den utvecklas på ett kunnigt och professionellt sätt.
Det ljusnar.
Din son har ett rikt inre liv s.k. fantasi, och dessvärre så mycket fri tid att han hinner använda fantasin som han vill. Om du ska få någonting att skryta med inför vänner och bekanta behöver du styra upp fritiden. Tennis eller simning ett par gånger i veckan direkt efter skolan? Kanske du kan anmäla honom till en kurs i måleri, eller instrumentalmusik – där han får träningsuppgifter? Boka upp veckan. Sonen blir då så uttröttad att han inte orkar hitta på egna aktiviteter över helgen utan sitter i soffan och mumlar: ”Jag har ingenting att göra”. Då kan du komma med dina projekt och planer.
LoL ! Underbart 😉
Jag delar
Äntligen ett seriöst försök att kapitalisera denna, i många gånger bortslösade och helt outnyttjade resurs: De yngre barnens lärande genom lek. Lindelöf’s exempel visar med all önskvärd tydlighet hur avsaknaden på läroplaner för hemmet med kunskapskrav och bedömningskriterier lämnar de yngsta till välmenande men ostrukturerade vårdnadshavares godtycke. Ser även behovet av ett systematiskt kvalitetsarbete som utvärderar hemmiljöns pedagogiska möjligheter och ambitioner. Kanske skulle en tydligt uniformerad personal på våra BVC centraler få nya intressanta arbetsuppgifter inom detta område.
Den här texten kommer mina lärarstudenter i kursen om betyg och bedömning att få läsa.