Klas Lindelöf: En historielös skolpolitik i den auktoritära konservatismens tjänst

Talet om tidigare rådande flummig skolpolitik får närmast betraktas som ett stycke illiberal propaganda, menar Klas Lindelöf, som här tar upp tre fenomen som i skoldebatten ohistoriskt förknippas med denna politik: eget arbete, kravlöshet och fokus på värderingar framför fakta. (red.)

Eget arbete, kravlöshet och värdefokus snarare än faktafokus; så såg den socialdemokratiska skolpolitiken ut före omläggningen. Detta om man skall tro auktoriteter som Anna Ekström och Karl-Petter Thorwaldsson, åtminstone så som de entusiastiskt recenseras i en ledare i Folkbladet.

Socialdemokraterna bedrev således en flummig skolpolitik som dessutom missgynnade pojkar från arbetarklassen. Men var det verkligen så? Den som söker i arkiven kan nog finna ett och annat skumt s-märkt uttalande, oftast som uppenbara tidsmarkörer snarare än som idépolitiska utgångspunkter.

På det hela taget förefaller dock historieskrivningen vara en praktfull halmdocka.

Möjligen kan självspäkningen utgöra en fungerande retorisk figur, men i så fall en trött figur som för länge sedan har passerat sitt bäst-före-datum. Skolpolitiken lider av syrebrist. Uttalanden om eget arbete, kravlöshet och värde- snarare än faktafokus förtjänar åtminstone en adekvat historieskrivning som förser dåtidens begrepp och vägval med begripliga referensramar.

Idag förekommer två positioner gällande eget elevarbete: 1) Skolan skall inte syssla med sådant och 2) Utan eget elevarbete går det inte att uppnå resultat. Inte sällan hävdas dessa två positioner samtidigt och av samma personer. Sällan förekommer några följdfrågor på detta trots att satsernas inre logik är motstridig och uppenbart bristfällig.

Vad förordar dessa debattörer, och vad vänder de sig emot? De svar man får slår oftast in öppna dörrar (att slå in öppna dörrar är för övrigt något som i debatten nuförtiden ofta betraktas som ”intressant”).

Sant är att ”eget arbete” har diskuterats genom skolans historia, dock i en annan kontext än där vi möter diskussionen idag.  Diskussionen har då varit kopplad till insikten om att inlärning är en aktiv handling och att vissa förmågor måste tränas på samma sätt som faktakunskaper. Det gäller sådant som initiativ-, organisations- och samarbetsförmåga. Dessa insikter har i sin tur uppstått ur en samhällsutveckling, vars institutioner gradvis har övergett monotona arbeten och ”enkel ordergivning” till förmån för mer komplexa och självständiga roller även i samhällets breda lager.

Lägg där till forskning som visat på hur val och bemästrande av studieteknik (eget arbete) i hög grad påverkar inlärningsresultatet. Sådant måste givetvis instrueras i, och tränas, inom skolans ram. Men hur gick det offentliga samtalet från dessa viktiga slutsatser till att omfatta en historieskrivning som vill göra gällande att det tidigare funnits en opinion eller politisk position för att lämna elever ensamma med sitt lärande?

Vad gäller kravlöshet har Socialdemokraterna aldrig, vad jag vet, drivit på för en kravlös skola. Detta är ett påstående som kan härledas till lösa anklagelser och till idéer om att sådant som en jämlik och inkluderande skola i förlängningen föder kravlöshet. Det kan härledas till idéer om att demokrati och elevinflytande föder kravlöshet. I grunden har dock socialdemokratin historiskt utgjort en drivande kraft för allas rätt till likvärdig utbildning oavsett någons medfödda förköpsrätter. Vad av detta skall socialdemokratin göra avbön på, och till förmån för vad?

Få idag beklagar sig över skolagans avskaffande eller du-reformens genomslag. Bägge utgjorde tidstypiska reformer i en allmän optimistisk samhällsutveckling där nya grupper försågs med rättigheter och kunde göra sina röster hörda.

En ”frigörelsens vind” svepte genom ungdomskulturen och fick enorma konsekvenser för vad som skedde i landets alla klassrum och skolkorridorer. Vuxenvärlden kunde på den tiden bara med förfäran se på när modernitetens ”kravlösa” attityder fick fäste hos ungdomen. Inget av detta hade det bittersta med skolpolitik att göra. I socialdemokratins intresse låg dock att tämja detta ”lejon” genom konstruktiva reformer, så som exempelvis enhetsskolan. Har vi glömt vår moderna historia?

Slutligen några ord om faktafokus och värdefokus. Kunskap och fostran har allt sedan folkskolans tillkomst (och även innan dess) varit de två ben på vilka den allmänna utbildningen har vilat. Genom åren har dessa ”ben” kontinuerligt uppdaterats och omformulerats för att svara mot den allmänna samhällsutvecklingens krav.

Under det senaste decenniet har den ”auktoritära konservatismen” fått vind i seglen och det är denna rörelses världsbild som vinner insteg i folkopinionen och som bestämmer målbilden för sådant som vad vi menar med ”kunskap och fostran”. Det är främst hos dessa man möter narrativet om en socialdemokratisk flumskola, men deras egen målbild omgärdas av ett stort antal oklarheter.

Ingen menar att slumpmässig fakta, vilken som helst, är viktig. Som viktig fakta, avses ofta sådan vi mött under vår egen skoltid, oavsett när den inföll.  Vad ”fokus på annat än fakta” egentligen skulle innebära, förblir gåtfullt.

Däremot har det under lång tid förts en intressant diskussion om kunskapssyn, där bland annat socialdemokraterna har anammat ett kunskapsbegrepp som ifrågasätter äldre tiders atomistiska och positivistiska syn på fakta. Man har hävdat sådant som att fakta bör sättas i sammanhang och att vad som betecknas som fakta kan förändras från en tid till annan eller bero på perspektivval. Man har, på goda grunder, vänt sig mot den institutionella indoktrinering som har bedrivits av kyrkan och rikets privilegierade elit.

Den stora ironin är dock, att den auktoritära konservatismens förespråkare, som genomgående skyr varje tanke på att skolan skall syssla med fostran, själva tycks besatta av det samma. Nästan utan undantag handlar deras inlägg om vilka regler som skall/inte skall gälla i skolan eller vilka elevbeteenden som är/inte är okej. En skoldebattör koketterar med att vederbörandes elever får stå på led för att marschera in i klassrummet och säga ”god morgon magistern”. Skolverkets GD hörs säga att en skolans viktigaste utmaningar handlar om elever som behöver lära sig underordning. Konservativa politiker lyfter återkommande att skolan måste förmedla svenska traditioner och värderingar.

Svaret på frågan om vad som ligger i ”fokus på fakta”, eller hur detta skall gå till, klingar dock obesvarad.

För min del betraktar jag dagens skolpolitiska position som en kombination av historieförfalskning och väloljad illiberal propaganda. Vad gäller Socialdemokraternas omläggning förstår jag överhuvud taget inte ”från vad, till vad”? Kommer regeringspartiet ens att orka vidhålla sin grundligt evidensbaserade kritik mot den vinstdrivna skolmarknaden och det fria skolvalet?

 

Klas Lindelöf är skoldebattör med bakgrund som lärare och skolledare. Artikeln är en något omarbetad version av ett inlägg från bloggen Samtider

10 Comments on “Klas Lindelöf: En historielös skolpolitik i den auktoritära konservatismens tjänst

  1. Enligt ekonomen Magnus Henrekson ska det löna sig att arbeta och anstränga sig. Vilket passar bra även i arbetslivet. Ansträngningsplikt är ett begrepp som nu börjar förankras både i arbetslivet och i skolan. Magnus Henrekson med flera vänder sig emot att skolan har ansvar för att eleverna inte når målen istället ska eleverna ges möjligheter (med hjälp av adekvat undervisning) att med egna ansträngningar nå så långt som möjligt (Kunskapssynen och pedagogiken, s. 209).
    Rätt sorts kursplaner möjliggör att elevernas måluppfyllelse mäts – enligt Henrekson ska objektiv mätning också möjliggöra att skolans kvalitet fastställs och skolor kan därmed ingå i en skolmarknad. Får ni ihop detta?

  2. Tack Klas.
    Man hoppas (med små förhoppningar) att dina skarpa frågor ska få seriösa svar av Henreksson, Skogstad m fl.
    Eklunds och Kålles artikel var väl egentligen inte så dålig, bortsett från behovet att göra offentlig avbön på 73-punktsprogrammets altare. Socialdemokratins obefintliga självförtroende i skolpolitiken är framförallt tragisk, men jag tror inte vi ska se Widar Andersson, Folkbladet, som någon framträdande representant för den. När det gäller honom är väl den enda kvarstående frågan varför han envisas med att kalla sig socialdemokrat.

  3. Ännu en kommentar till Klas Lindelöf

    Ett direkt uppfriskande och vältaligt klargörande inlägg i den till leda omtuggande debatten om katederundervisningens nödvändighet och vikten av att läraren pekar med hela handen. Man behöver ju bara gå till sig själv och till hur man själv bär sig åt för att lära sig något nytt, så inser man snart att lärandet är en kreativ verksamhet i många steg, och att denna verksamhet är allt annat än kravlös och dessutom kräver en hel del eget arbete.

  4. Jättebra skrivet.

    Tänker att den man nog får kalla en medieattack mot ”pedagogiken” och ”flummet” mest handlar om att dölja det faktum att skolresultaten började gå ner på allvar efter införandet av friskolorna. Anfall är bästa försvar? Svenskt näringsliv företräder väl även de stora friskolekoncernerna?

  5. Tack Klas för ett utmärkt inlägg! Det är illavarslande att vår nya skolminister gjort Björklunds verklighetsbeskrivning till sin. Den beskrivning som hämtats från hans politiskt motiverade svartmålning av den socialdemokratiska skolan. Det är också illavarslande att hon ansluter sig till den enfaldiga debatt som begränsar skolans uppgift till att bara vara att förmedla kunskaper. Och som begränsar arbetssätten i skolan till att bara gälla egenarbete eller katederundervisning. En avsevärt mera mångfacetterad bild av skolans uppgift och arbetssätt kan hon läsa i min bok ”Läraren fattar beslut” Mot slutet av boken finns en sammanfattning av innehållet i 30 teser. http://perackeorstadius.se/pdfBocker/lararenFattarBeslut.pdf

  6. Lindelöf skriver – att Thorwaldsson och Ekström har sagt – såsom de ”entusiastiskt recenseras i en ledare i Folkbladet”. En text, som jag som läsare når med ett klick till 2019-02-13, som refererar till SvD från aug. 2018.
    Båda är självkritiska. ”Vi har inte tillräckligt betonat betydelsen av ämneskunskaper i skolan, lärares viktiga roll som instruerande ledare i klassrummet samt elevers plikt att anstränga sig i skolarbetet”.
    Men Lindelöfs text blir ett utslag av ALTERNATIVA fakta. Läsare får inte hjälp att genomskåda urvalet, att ”eget arbete, kravlöshet, och värdefokus” karakteriserar flumskolan. En strukturnivå som också måste inpassas i NPM-styrningens skolpolitik.
    En linje, som leder till Vetenskapsråd och UVK och styrning och gynnande av forskning vid lärosäten som Karlstad.
    Och som kunskapsteoretisk forskare hävdar jag att ironi och sarkasmer inte blir roliga förrän mönstren och strukturerna i skolpolitiken har genomskådats och förklarats i hela sin struktur från skolans empiri, upp till Skolverk, lärarutbildnings-institutioner och nationell forskningspolitik.
    Den hjälpen finner vi inte i Lindelöfs text.

  7. Det är nog trots allt så att allvarliga misstag skett i skolpolitiken under många decennier. För en bra beskrivning av alla dessa misstag rekommenderar jag boken ”Du nya du fria” (2018). Socialdemokratin i all ära, men det påfallande är den politiska enigheten över blockgränsen om att skolan strukturer skulle brytas ner. Det har under lång tid (även inom socialdemokratin) funnits strömningar liknande nyliberalismen, menar man i boken.

    Vackra ord i skolpolitiken har inte saknats. Eleverna skulle få en kritisk förmåga, god analysförmåga osv. Det vill väl alla, men den förda skolpolitiken har i stället skapat sämre sådana förmågor. Boken är tydlig med att ett allvarligt misstag i den förda skolpolitiken har varit att man missat att ge eleverna en stabil grund att stå på innan de högre kognitiva förmågorna förväntades.

    Missgrepp inom skolområdet samspelar med strömningar i samhället som ett framväxande kunskaps- och bildningsförakt. Hos borgerligheten har olika finansmuppar drivit på i den riktningen. Hos en del av socialdemokratins väljarbas har funnits liknande förnekande av behovet av kunskaper.

  8. Lindelöf nämner inte socialdemokraternas genomgripande reformer som; avskaffande av de professionella lärarkategorierna, avskaffande av behörighetskraven för undervisning, kommunaliseringen, avskaffande av särskild kurs, nedmontering av ämnesteorin i lärarutbildningen etc. Ylva Johansson ledde (90-tal) dessutom en kampanj med budskapet ”lärare, lämna katedern för elevernas eget lärande”.

    Varken Jan Björklund eller någon annan ”konservativ” politiker påstår att det inte ska förekomma eget arbete i skolan. Det står i läroplanen att eget arbete ska ingå i undervisningen. Däremot finns inget som hindrar att läraren genomför all undervisning i formen eget arbete och det förekommer i helt oacceptabelt hög grad. Det lämnar såväl högpresterande som lågpresterande åt sitt öde om det inte förberetts med ordentliga genomgångar och diskussioner i helklass. Målet när det gäller kunskaper har gått från att alla ska få så högt resultat som möjligt (1995 sverige toppnation i TIMSS) till att alla ska nå godkänt – en kravlös skola som i hög grad orsakats av socialdemokratiska reformer.

  9. Skiljelinjen mellan motståndarlägren i den verbala pajkastningen om skolan går inte mellan vänster/höger . Den går mellan dem som har tillräckligt öppet sinne och som tillräckligt länge levt tillräckligt nära elever för att inse vad dessa behöver för att lära, växa, leva. Och debattörer som inte haft dessa förutsättningar men ändå högröstat och tvärsäkert lägger sig i debatten. http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/vadEleverBehover.pdf

  10. Striden mellan byggare och rivare av den goda skolan är inte ny. De pedagogiska framstegen åker berg och dalbana mellan medvetenhetens höjder och reaktionens dalar. Commenius på 1600-talet, Rousseau på 1700 talet, Herbart och Pestalozzi på 1800-talet . Dewey, Freinet, Montessori på 1900-talet. Alla insåg de vad eleverna behövde, och alla råkade de ut för okunniga och räddhågade reaktionärer som motsatte sig deras förslag att förbättra skolan.
    Den senaste höjdpunkten kom med 1980 års läroplan. Den byggde på det mångåriga utvecklingsarbete som varit nödvändigt för att få en grundskola för alla att fungera. Den hade ”Eleven i centrum” som motto. Detta retade gallfeber på de reaktionära krafter i Kunskapsrörelsen som ville ha ”Kunskapen” i centrum i stället. Senare tillkom andra reaktionärer som ville se ”Läraren i centrum” i stället. Och det är väl i den striden vi nu befinner oss.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »