Skola och SamhälleKristian Lindhe: Det är dags att böja vår normalfördelningskurva!
Diskussionen om de “särskilt begåvade barnen” som känner sig utanför i skolan och uttråkade därför att de redan kan allt som sägs från katedern eller arbetas med i övningsböckerna kommer då och då fram i debatten. Ofta bemöts problemet med att det är föräldrarna och inte barnen som är kritiska. Men Kristian Lindhe menar att vi måste uppmärksamma dessa barn mer. Det man undrar över när man läser hans text är att om undervisningen i allmänhet varit mer kreativ och öppen och mindre repetetiv och förutsägbar, så skulle dessa barn lättare kunna finna sin roll – och andra barn också. (red)
När jag var liten hade jag lätt för sådant som andra tyckte var svårt.
Alfabetet lärde jag mig redan innan jag började skolan. Både framlänges och baklänges och på engelska. Det gick som en dans.
Matte var inte heller något problem. Tal efter tal löste sig nästan av sig självt i huvudet på mig.
Att lägga pussel var det bästa jag visste. Jag klarade av tjugofem bitar, sedan hundra, sedan femhundra, och så tusen. I födelsedagspresent önskade jag mig ett pussel med en miljon bitar. Men det fick jag aldrig.
När jag var liten hade jag svårt för sådant som andra tyckte var lätt.
Ofta kände jag mig ensam, för jag visste inte riktigt hur jag skulle leka med de andra barnen. Det var som om vi var från helt olika planeter, trots att vi var lika gamla och lika långa och gick i samma klass och allting.
Jag tyckte att det var roligare att prata med vuxna, men när de tittade på mig såg de ett barn. De ville inte alls umgås med mig som de umgicks med varandra.
Så jag kunde inte leka i sandlådan med jämnåriga – för det var tråkigt.
Och jag kunde inte dricka kaffe och diskutera politik – för jag var inte tillräckligt gammal.
När jag var liten älskade jag att lära mig saker.
Men jag älskade inte skolan. Varje lektion var tråkig, för under varje lektion gick vi genom sådant som jag redan kunde. Jag blev trött i armen av att alltid vara den som räckte upp handen, och till slut orkade jag inte göra det något mer. Fröken visste ändå redan att jag visste.
Mina föräldrar var oroliga för min skull. De sa det aldrig rakt ut, men jag såg det på dem. Varje gång som jag kom hem och slängde skolväskan i golvet ville de få reda på orsaken till min frustration. Men jag hade aldrig något ordentligt svar på deras frågor. Jag var ju bara uttråkad.
Tänk er en fiol som ingen någonsin spelar på.
(En text av Nike, en elev som nu är vuxen)
Ja, föräldrarna var oroliga och de försökte i slutet av 90-talet yrka på att barnet var ett barn i behov av särskilt stöd och att skolan skulle försöka tillgodose det. Bemötandet blev ett osäkert skratt. Särskilt stöd? Varför då? Hon läser, skriver och talar som en bok, såväl framlänges som baklänges! Flickan torde väl snarare vara ett föredöme för andra än ett barn som kräver speciella insatser. Så tiden gick, och inga särskilda insatser gjordes. Lärarna log och intygade att allt var bra, samtidigt som de skruvade på sig och flackade med blicken, kanske i en känsla av otillräcklighet. Inom flickan växte samtidigt känslan av att skolan och lärarna aldrig fanns där för henne. Utan möjlighet till intellektuell stimulans blev klassrummet en plats där hon ”satt av” sin tid. Det som borde ha varit en utbildning förvandlades istället till ett slags straff hon var tvungen att avtjäna. Till slut var varje dag en kamp mot skolan, om hon över huvud taget tog sig dit.
IQ, begåvning och normalfördelningskurvor är begrepp som inte är helt oomstridda och inte sällan tycks de föranleda laddade diskussioner. Samtidigt har vi i Sverige en tydlig användning utav begreppen i form av särskola och dess verksamhet, som vänder sig till de elever som betraktas som utvecklingsstörda. I den definitionen ingår i regel begåvningstester etc. och således finns för elever längst till vänster i normalfördelningskurvan en egen skolform, vilket många anser vara klokt och riktigt. Att det inte finns någon egen skolform för de elever som placerar sig längst till höger i samma normalfördelningskurva må vara klokt och riktigt även det, även om åsikter kan gå isär.
Något jag finner problematiskt är dock att det, oavsett skolform, till och med bland skeptiker och kurvans motståndare, tycks finnas en inneboende given uppfattning om att desto längre till höger på en normalfördelningskurva en individ hamnar, desto bättre är det. Att hög begåvning med automatik leder till förmåga att prestera, lyckas och rent generellt må bra. Det verkar kanske logiskt då framgång och begåvning ofta står i relation till just detta, men när det gäller de elever som kanske lite slarvigt kan definieras som ”särskilt begåvade elever” så menar jag att antagandet är felaktigt. Det är en förenkling att tro, att bara för att en elev har hög begåvning så kommer skolan att förflyta smärtfritt. Nej, det enda vi med säkerhet kan veta, är att dessa elever deltar i en verksamhet som inte riktigt är byggd och anpassad för just dem och att det är en stor utmaning för enskilda lärare och skolor att försöka tillgodose dessa elevers behov. Ett behov som enligt skollagen skall tillgodoses, när den stipulerar att de elever som lätt når kunskapskraven skall ges ledning och stimulans för att kunna nå längre.
Förutsättningen för det torde vara förmågan att identifiera behovet, vilket i sin tur förutsätter kunskap om ”särskilt begåvade elever” och deras skolsituation rent generellt. En kunskap som i många fall tycks vara låg eller såsom hos flickan ovan, obefintlig under en hel skolgång. Med detta följer att vi på allvar måste börja uppmärksamma även denna typ av skolproblematik och att ta den på största allvar istället för att avfärda den såsom ett ”lyxproblem”. Vi behöver bli bättre på att bemöta dessa barns behov och erbjuda en skola som ger dem möjlighet att växa och utvecklas istället för att få dem att känna sig såsom en ”ospelad fiol”.
Det är givetvis lätt att påtala en svårighet utan att presentera en lösning. Ett bidrag får bli en liten uppgift för den som finner något tänkvärt i ovanstående. Skriv ut en normalfördelningskurva, klipp ut den efter linjerna och klistra ihop den i kanterna. Låt den sedan stå som en liten mitra på skrivbordet som påminnelse om den måhända utopiska uppgiften att tillgodose alla elevers behov och att låta dem växa utifrån sina egna unika förutsättningar. Alla, oavsett våra förutfattade meningar. Låt den även vara en påminnelse om att det trots det numeriska värdet finns många likheter mellan de längst till vänster och de längst till höger. För likheter finns hos dem som känner att de inte blir stimulerade och utmanade på sin egen nivå, som inte möter kunskap och förståelse eller kort och gott helt enkelt känner, att de inte passar in.
(Kristian Lindhe är lärare och specialpedagog)
19 Comments on “Kristian Lindhe: Det är dags att böja vår normalfördelningskurva!”
Lämna ett svar till Björn Wickström Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
För egen del lyckas jag med individualiseringen bättre ju mindre gruppen är och ju mer förberedelse- och efterarbetstid jag får, vilket inte borde göra mig unik som lärare.
Det är med andra ord en fråga om resurser.
Det är förvisso en fråga om resurser, men inte enbart det. Det är framförallt en fråga om kunskap, är min erfarenhet. Har man kunskapen kan man oftast få till acceptabel utmaning, utan kunskap läggs resurserna lätt på andra.
Jo, kunskap är bra att ha.
Självklart ska alla elever få en undervisning som stimulerar dem och ger dem lust att lära. Problemet är att resurserna inte räcker till att ge alla elever möjlighet att lyckas och trivas i skolan. Bortåt hälften av eleverna med lågutbildade föräldrar misslyckas i grundskolan och får inte gå till gymnasium. Många av dem hamnar snett i livet när de har ont om pengar och varken har skola eller jobb att gå till. Den uppskattning de behöver kan de då få genom kriminella gäng. Att rädda dessa elever från droger, brott och prostitution måste ha högsta prioritet. Men de resurser som krävs i förskola och fritidshem för att de ska få den kompensation för bristerna i språket och stödet från hemmen som de behöver för att lyckas i skolan räcker nu inte till på långa vägar. I jämförelse med dessa elevers behov är de önskemål från framgångsrika elever om en mera stimulerande och individualiserad undervisning något av en lyxfråga. Därmed inte sagt att dessa elever inte också behöver mycket mer resurser för att trivas i skolan. Knäckfrågan är alltså att det behövs mycket fler förskollärare, fritidspedagoger, speciallärare och ämneslärare i skolan. Men det gäller att prioritera rätt med de bristande resurser vi nu har.
Per Arne.
Ett mycket underligt resonemang. Har du inte förstått normalfördelningskurvans båda svansarna?
Problemet är lika oavsett om du har problem med inlärningen i vänstra delen som att vara understimulerad i den högra delen. Båda har stor risk för att flippa ur.
Vad är vitsen med ett kompensatorisk det uppdraget? Jo, att båda svansarna får den kompensation som behövs. De som befinner sig i den vänstra får hjälp att utveckla sig mot betyget E. De i högra delen får hjälp med att läsa högre kurser. Det är lika kränkande åt båda hållen när skolan inte lyckas med båda och bara håller sig den grå massan av medelbegåvade elever.
Ja, för vissa kanske det är ett Lyxproblem att få en kross-skada i käken för att man under 1,5 års tid pressat samman sina käkar så hårt i ångest. För vissa kanske det är ett lyxproblem att av den anledningen inte få äta tuggummi eller sega saker. Kanske är det ett Lyxproblem att ångesten är så stor att man vill ta livet av sig. Att man är så socialt mogen jämfört med jämnåriga att kamraters oförmåga att uppträda sjyst och rätt blir förvirrande så man inte förstår sin omvärld. Kanske är det ett lyxproblem att som barn vara så otroligt självkritisk att man konstant slår på sig själv innan man ens försökt något nytt man inte valt själv. Och kanske är det ett lyxproblem när fröken säger att man gör fel inför hela klassen när det i själva verket är så att man bara gör det på ett annorlunda sätt eller för att man råkar veta mer än läraren i just det ämnet.
I grunden handlar det inte om att någon elev har mer rätt än en annan att få må bra. Det handlar om att Alla elever och barn har rätt att få må bra.
Per-Acke Orstadius.
Enligt Mattecentrum och Kodcentrum behövs en massa programmerare. Tror du att man hittar så många som de vill ha? Vad är det som de ska programmera? Surfplattor eller lärplattor? Appar finns redan enligt Skolverket. Anna Kaya och Tove Andersson är experter på det. Vi kan kanske sluta med matematiken i skolan nu när det finns så många fantastiska hjälpmedel?
Per-Acke Orstadius.
Detta har du skrivit i många trådar tidigare. Varför tjata om elever med lågutbildade föräldrar. Skolan ska ju anpassa undervisningen och när man hittar elever som behöver intensivundervisning ska de få intensivundervisning oberoende av om föräldrarna är högutbildade eller lågutbildade. Fattar du inte det! Ditt påstående att de duktiga inte ska få den utbildning de är berättigade till är barock.
Kalla detta för en lyxfråga tyder på att du har kunskapsförakt. Problemet är att det finns många som anställs som lärare inte har den utbildning som behövs för att lära barn grunderna i språk och matematik. Nu vill Fridolin införa mer matematik i grundskolan. Man får hoppas att han finner personer som tar fram rätt sorts matematik.
Tack för intressant och välskriven text!
Det är viktigt att tidigt uppmärksamma alla (även dessa) elevers behov och särskilda förutsättningar. Jag ser det inte som en resursfråga i någon större utsträckning utan snarare som en kunskaps- och inställningsfråga; det handlar om att lära sig och vara öppen för att elever är olika och har olika lätt för sig – även åt höger på normalfördelningskurvan – och att detta medför behov av att anpassa undervisningen även för dem.
En vanlig missuppfattning är att särskilt begåvade elever automatiskt skulle prestera bra i skolan; några gör det men allt för många gör det inte: de blir “ospelade fioler”, presterar långt under sin förmåga och mår dessutom dåligt (och agerar ibland ut det) av att inte bli bemötta som de individer de är och tagna på allvar.
Det handlar till viss del om föräldrarnas bakgrund men då i mycket om att de barn som kanske har lågutbildade föräldrar behöver denna uppmärksamhet och stimulans i skolan i extra hög utsträckning.
Även om det finns utmaningar vad gäller tillämpningen är skollagen för övrigt numera rätt tydlig vad gäller individuellt bemötande (tex i kap 3, paragraf 3: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Skollag-2010800_sfs-2010-800/#K3 )
Till att börja med: det är inte bara barn till föräldrar med låg utbildning som kan ha problem i skolan. Det är inte bara barn med högutbildade föräldrar som har lätt för sig. Det är inte bara barn som har svårt att nå ett E som mår dåligt och kan hamna helt snett i livet. Skolan är skyldig att låta varje elev, oavsett sociekonomisk bakgrund, nå så långt som möjligt. Det är inget att diskutera. Att gå till skolan och må dåligt varje dag i 9 år är dessutom inget lyxproblem, oavsett om problemet handlar om att man har svårt att ta till sig kunskapen eller om man har lite för lätt för det. Tänk dig själv att du skulle gå till jobbet varje dag i 9 år och bara sitta av tiden, ses som en udda filur och inte få någon som helst stimulans. Och dessutom kanske må dåligt men hela tiden få signaler om att du inte har rätt att må dåligt. Hur många vuxna skulle orka med det? Varför ska barnen orka med det?
Olle Holmberg,
Du lyfter en viktig fråga. Alla elever har rätt till en meningsfull skolgång oavsett förmåga. Att våra resurser, tid och kraft ska styras till de som har sämst förutsättningar innebär en oerhört orättvis, och inskränkt, behandling av övriga elever. Alla elever har inte förutsättningarna att klara grundskolan- även bland de som inte hör hemma i särskolan! Vi kan styra mer och mer resurser till dem men till vems nytta? I ett demokratiskt samhälle behöver vi acceptera att människor är olika, även barn, och det är ok. Alla grundskoleelever har inte kognitiva förutsättningar att klara grundskolan, hur mycket de än kämpar och trots att de får extra resurser. Skolan kan inte möta deras behov. Lika lite möter svenska skolan särskilt begåvade barns behov. Frågan jag ställer mig är: Hur kan ett samhälle ha råd att inte möta, och ta till vara på särskilt begåvade elevers förmåga?
Jag blir så glad varje gång någon skriver om det här – det är så viktigt! 1995 skrev jag en uppsats i statsvetenskap om särbegåvade barn i svensk skola, med nedslående resultat: alla tidigare särbegåvade elever, nu studenter, som jag intervjuade hade varit mobbade för att de var duktiga, hade fått vara “hjälplärare” i alltför stor utsträckning och spelat dumma ibland för att få vara med i gänget. En av tio intervjuade rektorer hade överhuvudtaget reflekterat över det. Läs gärna min (mycket lättlästa) uppsats här:
https://asamelander.wordpress.com/2014/06/26/sarbegavade-barn-i-sverige/
Att särbegåvade barn är överrepresenterade bland barn som inte gillar skolan vet inte många, men det är inte konstigt för den som är lite insatt i problematiken.
@Per Acke, denna fråga är *särskilt* viktig för elever från hem med lågutbildade föräldrar, som inte lika självklart får stöd hemifrån. Precis som Karin Svahn skriver finns det gott om elever som är mycket begåvade, men som har föräldrar som inte studerat. Risken att de inte får stimulans är större än för elever som i någon mån kan få stimulans hemifrån. Läs denna rapport från the Sutton Trust som visar hur “bright British boys” från “disadvantaged backgrounds” tappar varje år i skolan – tragiskt.
http://www.suttontrust.com/newsarchive/missing-potential-bright-british-boys-lose-30-month-reading-gap/
Jag har nu arbetat med skolutveckling i England i 10 år och här är inställningen annorlunda. Alla skolor måste ha en åtgärdsplan för Gifted & Talented students – det är inte alltid det fungerar perfekt, men psykologiskt har det betydelse.
Rule Britannia! Värst vad normalfördelningen blivit populär!? Det är EFTER undervisningen ägt rum under NÅGRA ÅR man kan mäta kunskaper och färdigheter! Sedan måste skolan anknyta till HEMMENS kultur och tradition. Det gör inte undervisningen i de områden svenska lärare bekymrar sig för men ingen vill eller kan “åka dit” då de tar tag i fel problem, på fel sätt och ska sätta “betyg” utifrån en normalfördelning där alla ämnen har samma språkliga form.
Efter 1995 har POJKAR och lägre SES-elever FALLIT PLADASK i matematik i den engelska skola den svenska blivit!
Glorifieringen av den engelska skolan är milt sagt patetisk! Det är ytterst stora protester i England över just deras seggregering och hittandet av “Elizor” som är rena UNDANTAG. Ta in normalfördelningen där! Hur kan det komma sig att en normalfördelad lägre SES-grupp hamnar i den vänstra halvan vad tiden lider!!! Det finns lögn, förbannad lögn och statistik! Även om jag inte håller med Acke i hans , enligt mitt sätt att se det, “klemande” med de “svagpresterade” har han sina poänger i det engagemang och konsekvens han har.
Rinkeby, Södertälje, Rosengård, Majorna… behöver EGNA KURSPLANER och för att svära i kyrkan ännu mer LOKAL POLITISK MAKT! Då måste FOLKET SOM BOR DÄR ENGAGERA SIG! Som “konservativ” fysikadjunkt föredrar jag, trots allt, de av “liberaler” så bespottade “Lars-Åke Scherf” och hans professorskompanjon från Karlstad vars namn föll bort. Snart sjunger jag Internationalen! “Från INTET ALLT vi vilja bli….”
Eller kortare. “I silen mygg och sväljen kameler”.
Nej, Fredrik. Jag har inte påstått att de duktiga inte ska få den utbildning de är berättigade till. Jag har skrivit att ”i jämförelse med dessa elevers behov (de elever som riskerar att hamna i brott, drogberoende och prostitution) är de önskemål från framgångsrika elever om en mera stimulerande och individualiserad undervisning något av en lyxfråga. Därmed inte sagt att dessa elever inte också behöver mycket mer resurser för att trivas i skolan.” Det gives grader i det helvete som skolan har blivit till för många elever.
Varför tjata om elever med lågutbildade föräldrar eller klema med de svagpresterande som Håkan skriver. Visst. Jag kunde i stället tjata om invandrade, fattiga, sjuka och arbetslösa föräldrar som inte kan ge sina barn det språk och det stöd de behöver för att lyckas i skolan. Men det är begreppet lågutbildade som används i statistiken. Det är över 45 % av barnen till lågutbildade föräldrar som slås ut i grundskolan och inte får gå till gymnasiet.
Att jag beskylls för kunskapsförakt tar jag med jämnmod efter att i fyrtio år ha riktat mitt engagemang mot de förutsättningar som eleverna behöver för att lära. Och efter att ha skrivit ett tjogtal läroböcker. Värre är det för dem som kan beskyllas för svaghetsförakt och brist på empati.
En bakgrund till problemen ligger i det faktum att läraren vid den dominerande och av skolministern anbefallda undervisningen i helklass bara kan tala i ett tempo och med ett språk. Det går för fort och är för svårt för de skolsvaga eleverna. Men det går också för långsamt och är för lätt för de högpresterande eleverna. Båda sidorna tappar snart intresset och slutar att följa med i lektionen. Båda sidorna måste sedan delta i betygsprov. De skolsvaga eleverna misslyckas på dem. Det är de som senare riskerar att hamna på glid i tillvaron när de efter grundskolan har ont om pengar och inte har någon skola eller något jobb att gå till.
En annan bakgrund till mina ställningstaganden är att Skolinspektionen har konstaterat att kommunerna i mycket liten utsträckning fördelar sina resurser till mer personal i förskolan som kan ge elever kompensation för bristerna i språk och stöd från hemmen. Det är mot denna bakgrund som man får se kraven på mer resurser för att stimulera de högpresterande elever som är uttråkade i skolan. Om du läser följande artikel så kommer du förhoppningsvis att förstå vad jag menar.
http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/forskolan.pdf
Acke! Du väljer att missuppfatta det jag avser med att “klema” då du verkar utgå från att språkligt “svaga” miljöer föder “svagpresterande” barn!! Jag kan tänka mig åka till KONGO och LÄRA UT matematik och fysik! Där slipper jag alla belackare och jag VET att det skulle fungera och de klär sig inte i SÄCK och ASKA utan kommer att bli GLADA då någon skriver tydligt och pekar tydligt! Vi kan hoppa tillsammas med fallskärm! Ett tält, en svart tavla, kritor… och ett annat tält där du tar hand om “trossen” och använder försvarets attiraljer likt de som fanns då jag gjorde värnplikten.
Det kanske är 5% som inte fattar! De kommer ändå att vara GLADA och säkert hjälpa dig i matbestyren! Då kommer de på att de mycket väl klarar sig utan Pythagoras sats i dess teoretiska tappning! Den “egyptiska triangeln” är återkommen! Med Acke – made in Sweden.
Problemet är att det INTE FINNS JOBB! Det är något HELT SJUKT i vårt sätt att tänka och att blanda ihop ALLT! Det behövs inte alls den utbildning vi påstår att det behövs för ytterst
MÅNGA av dagens arbeten!
Per-Acke Orstadius.
Detta är ett intressant svar och mer nyanserat än det du skrivit tidigare. Men koppla inte ihop skolsvaga barn och lågutbildade föräldrar så hårt. Högutbildade föräldrar kan få skolsvaga barn.
Det viktiga är att de skolsvaga barnen får den skolhjälp de behöver oberoende av sin härkomst. Den enda möjlighet att genomföra detta är så kallad intensivundervisning dvs undervisning i liten grupp. Det finns barn där gruppstorleken inte kan vara större än ett barn. Vad gagnar det de skolsvaga barnen att Skolinspektionen inspekterar och inser problemen , men inte vidtar några åtgärder för att lösa problemen. I Finland finns ingen skolinspektion så där finns en mindre andel skolsvaga barn. Men detta kanske också beror på att Finlands lärare har en bättre utbildning än de som undervisar i svenska skolor. Enligt Skolverket har en stor del av de som undervisar inte behörighet i det ämne de är satta att undervisa i. Alltså mer intensivundervisning hjälper de skolsvaga barnen. Det ger också läraren möjlighet att hjälpa de särbegåvade barnen och de normalbegåvade barnen på ett bättre sätt.
PISA-undersökningar kan man hoppa över. Mätningarna i PISA2015 är klara. I December 2016 ska resultatet redovisas. Det resultatet är då så föråldrat att det är värdelöst. Det är ju bara 8000 svenska barn som deltar i PISA2015. Hur många barn har vi i den svenska skolan ? När ni besvarat den frågan inser ni det barocka i att OECD ska styra över det som sker i den svenska skolan.
Har en tanke, kanske rent av en hypotes utifrån det ni skrivit. Elever som har lätt för att lära sig sådant som skolan frågar efter riskerar att bli lite av en modell (om än lite udda/nördig) i andra barns ögon. Eftersom de uppenbarligen klarar sig bra eller mycket bra utan att behöva anstränga sig finns det en grupp som anser att de inte heller behöver anstränga sig. På så sätt blir bristen att stimulera/utmana dessa “lättlärande” barn ett bekymmer för flera barn i gruppen som då riskerar att underprestera. Skulle man å andra sidan lyckas utmana de “lättlärande” barnen så att de också behöver anstränga sig skulle man rimligen få en mera arbetsinriktad inställning i gruppen. Vet inte om det finns någon direkt forskning på denna effekt, möjligen kan man härleda mina tankar ur forskningen om kamrateffekter.
@Björn Wickström, jag håller med dig om att det vore bra om man kunde skapa en inställning i skolan som går ut på att “alla anstränger sig” – i stället för att, som det är mer nu, “alla arbetar till nivå x” (och en särbegåvad elev som kommer till nivå x på fem minuter får som belöning 10 uppgifter till på samma nivå, “vad bra att du kan åttans multiplikationstabell, här får du 10 uppgifter till om åttans multiplikationstabell…).
Tyvärr tror jag att det är mer önsketänkande att tro att en särbegåvad elev blir en modell (om än nördig, som du skriver). Vanligare är att han/hon snabbt upptäcker att det inte är önskvärt att vara duktig, och därefter försöker dölja att de kan och vet för att få vara med i kamratgruppen och för att undvika mobbing. Roland Persson skriver att den särbegåvade blir ett hot mot det sociala status quo som finns och “ogillas” därför.
Därutöver är det ju viktigt att tänka på att det inte bara blir de “andra barnen” som riskerar att underprestera, utan även de särbegåvade.