Kristian Lindhe Kinbom: Kommer skolan någonsin att bli densamma? Och vill vi det?

Vi vet inte när skolornas klockor ringer in på samma sätt igen, men frågan är om skolan någonsin kommer att bli densamma igen, eller om vi ens vill det. Kanske den här erfarenheter kommer att leda till att många lärare, med ny kompetens i verktygslådan, får ett mer flexibelt sätt att se på sin undervisning och elevernas fysiska närvaro och att de elever, som av olika skäl inte kan närvara fysiskt, kanske kan få ett alternativ, som inte innebär utebliven examen och risk för ett liv i utanförskap, skriver Kristian Lindhe Kinbom.

Det krävdes inte mer än en presskonferens för att halva skolsystemet i Sverige skulle kastas ut som Bambi på virtuell is. Framfarten av Covid-19 behöver hejdas med alla medel och universitet, gymnasieskola och vuxenutbildning med flera fick av Folkhälsomyndigheten rekommendationen att i största möjliga mån stänga sin fysiska verksamhet. Lärarkåren kavlade sin vana trogen upp ärmarna, kokade en extra kaffepanna och inom några dygn tycktes större delen av nämnd undervisning fungera igen, denna gång med hjälp av fjärr- och distansundervisning. Många skolor har till och med redan lyckats få igång undervisning av mer praktisk art såsom musikundervisning, där lärare med enorm kunskap och uppfinningsrikedom nu kämpar mot “latency” och annat digitalt grus i maskineriet. Jag ser all sorts undervisning blinka fram på min lilla monitor hemma i sovrummet, mitt nya betydligt mer avskärmade kontor och jag kan inte mer än förundras.

Jag ser även en hel del nya fenomen värda att fundera och glädjas över, även om det givetvis är på tok för tidigt att dra några som helst slutsatser av det realtidsexperiment som nu tycks pågå. Det var inte bara lärare som kavlade upp ärmarna, likaså gjorde de flesta elever, och inte bara de som under mer normala omständigheter sitter i sina bänkar och stretar. Många elever som tidigare haft svårt att närvara i skolan har plötsligt dykt upp igen. Deras lilla ikon med namn och ibland bild lyser i högerkanten av programmet som styr fjärrundervisningen och inlämningsuppgifter ramlar plötsligt ner i lärares inkorgar och allehanda “classrooms”. Några individer har gått från att knappt närvara alls, till mer eller mindre 100 procents närvaro. Fantastiskt, även om vi inte vet om det är ett fenomen över tid. Många elever vittnar även om att kvalitén i vissa avseenden har höjts på skolarbetet och att de nu ”gör betydligt mer saker” än tidigare; kanske för att många störande och avledande moment försvunnit och att den ofrivilliga isoleringen tycks ha skapat förutsättningar för insikten att skola och lärande faktiskt kan vara ”rätt kul och något vettigt att göra”.

Å andra sidan får jag även en del förtvivlade situationsbeskrivningar från elever, som fått alla sina stödstrukturer raserade över en natt. De är inte kritiska, men många redan uppgivna. Inte sällan från elever som uppvisar svårigheter kopplade till de till de kognitiva funktionerna, som kan bli direkt avgörande för att tillgodose sig undervisningen på distans. Jag tänker till exempel på självreglering och “exekutiva funktioner”, som handlar om att kunna organisera sin skoldag, planera vad en ska göra, sätta upp rimliga, realistiska och uppnåeliga mål och kontinuerligt stämma av det en gör i relation till målen med mera. De som har utmaningar i förmågan att lösa problem som dyker upp, hantera störande impulser och vara kognitivt flexibla. Listan kan göras väldigt lång och jag skulle kunna fortsätta slå in öppna dörrar.

För ni vet vilka jag talar om: De elever som ofta behöver en lärares hand på axeln under lektionen, antingen för att trygga eller peppa eller för att säga ”här är din plats min vän”. De elever som kanske sitter och stirrar på ett blankt papper till dess att läraren förklarar en gång till, fast på ett helt annat sätt. Eller de som du möter i korridoren med kommentaren ”Hej! Du vet att din lektion började för 5 minuter sedan? Kom ska jag visa vägen”. Samma elever som ibland orsakar ett grått hårstrå vid lektionsplanering, men som samtidigt gör skolan till en betydligt mer färgstark, varierande, levande och fantastisk arbetsplats.

Detta om kognitiva stödstrukturer, och då har vi inte ens nämnt alla elever som brottas med social problematik, för vilka skolan ofta är en oas eller frizon. Men, även om den nya undervisningen medför helt nya utmaningar i att försöka tillgodose behoven av extra anpassningar och särskilt stöd med mera, så tycker jag mig ändå än så länge se att de hänger sig kvar, de dyker upp, de försöker och jag hoppas att det kommer att fortgå så, även om min farhåga är att vi riskerar att tappa många av dem om vi inte snabbt hittar nya kompensatoriska verktyg.

Sammanfattningsvis är det ändå så att vi efter ett par veckors undervisning tycks se en klar tendens att elevernas generella närvaro har höjts markant på väldigt många skolor och det får mig ofrånkomligen att känna att det ligger något i Ross Greens, måhända lite slitna, klyscha ”kids do well if they can”, eller varianten som lyder att ”elever vill när de kan, inte tvärtom”. Våra elever vill delta i undervisningen, de vill lära sig saker, de vill få sina examina och de vill lyckas! Frånvaro från undervisning måste förstås utifrån ett vidare perspektiv, där livets alla utmaningar ofta blir käppar i hjulet, eller att den informationstäta och hyperaktiva samtid vi lever i, helt enkelt dränerar unga människors batterier redan innan de ens hunnit börja sin skoldag.

Vi vet inte i skrivande stund när skolornas klockor kan ringa in igen, men frågan är om skolan någonsin kommer att bli densamma, eller om vi ens vill det. Kanske den här erfarenheter kommer att leda till att många lärare, med ny kompetens i verktygslådan, kommer att få ett än mer flexibelt sätt att se på sin undervisning och elevernas fysiska närvaro och att Skolverket och lagstiftaren ser över vilka rättigheter gymnasieskolor och andra har att bedriva fjärr- och distansundervisning.

Till de som då tror att klassrummen kommer att eka tomma även i framtiden, vill jag säga att det skulle förvåna mig väldigt. I princip samtliga elever jag har haft kontakt med ger uttryck för att de verkligen saknar sin skola och att de redan längtar tillbaka. “En saknar inte kon förrän båset är tomt”, som det brukar heta. Jag tror att om elever kan delta i undervisningen, kommer de i hög utsträckning att välja att göra det. Men de som av allehanda skäl inte kan, kanske kan få ett alternativ, som inte innebär utebliven examen och risk för ett liv i utanförskap.

Kristian Lindhe Kinbom är lärare och specialpedagog

Bild av Goumbik