Lärares röster om lärarnas röster 2

Viveca Brozin Bromans artikel ”Varför hörs och syns inte lärarna i debatten om skolan?” fick många lärare att skriva kommentarer. Vi har fört samman kommentarer till tre avdelningar som vi publicerar på tidningens frontsida. Här är den andra avdelningen. (red)

Maria Settergren Okt 28, 2011 19:31

Svaret på din rubrikfråga är enkel: De hörs inte därför att de inte vågar. Skolan är avdemokratiserad. I min lokaltidning har ingen lärare skrivit sitt namn i insändare de sista 15 åren, utom jag själv. Och jag fick sparken. Ja, jag mer eller mindre tvingades ansöka om avtalspension. Gladeligen betalar de 20000kr i månaden i 4 år för att slippa mig. Och vad har jag gjort? Jo, jag har inte haft vett att knipa käft. Jag var lokalombud för lärarfacket i 15 år, ifrågasatte alltid alla dumheter som infördes. Jag skrev i lokaltidningen TTELA , yttrade mig på konferenser och skrev brev till cheferna. Anklagades för att vara illojal, trots att högsta juristen i SKL dementerade detta i radion. Inte bara jag. De rektorer som inte har vett att hålla mun får sparken. Själv fick jag aldrig tjänster jag sökte. De gick alltid till outbildade och ovana personer. Trots lärarutbildning och 30 års undervisningsvana ansågs jag inte ens lämplig att ha sommarskola några veckor med de elever jag undervisade under terminerna. De tjänsterna gick till fritidspedagoger. Ansågs av utbildningschefen inte passa in i det eller det arbetslaget. Jag blev t.o.m. utkonkurrerad av en lärarkandidat som jag handledde när jag sökte en speciallärartjänst. Jag har haft tills vidareförordnande i samma kommun de sista 26 åren.Och vad gjorde facket, undrar ni kanske. Svar: Platt intet. Därför gick jag ur. Därför hörs inte lärarna: De har ingen fackförening bakom ryggen. Strejkrätten är i princip avskaffad genom det nya statliga medlingsinstitutet, där parterna kan tvingas att underteckna avtal. Facken har lurats att underteckna fruktansvärda avtal med stora lönelöften som aldrig blev av. Samverkansavtal har avlöst MBL- förhandlingar, och den representativa demokratin avskaffades. Tidigare hade lärarna ingen arbetsgivare som styrde och ställde. De var en autonom yrkesgrupp som endast styrdes av det regering och riksdag beslutat. Tror någon att vi lever i en demokrati? Glöm det. Det går ständigt utför i alla offentliga organisationer i Sverige. Det verkar som om demokrati är något som ett samhälle kan kosta på sig när hjulen snurrar och den ekonomiska utvecklingen går framåt. Skolan är en spegelbild av samhället. Det är nog tyvärr kört. Andra ska dansa på historiens arena.

*

Isabella Andersson 
Okt 28, 2011 19:31

Jodå, jag är lärare och försiktig när jag skriver här, dvs. jag skapar en pseudonym som består av mitt andranamn och min mammas flicknamn. Jag gör det av två skäl som jag saknar här: avståndet mellan elever och lärare har, tack och lov, krympt, men det innebär också att det är en utmaning att vara kritisk och samtidigt upprätthålla den förvisso personliga men också professionella yrkesrollen. Om jag är öppet så kritisk som jag skulle vilja/kunna vara, vad händer med min relation till elever och föräldrar? Självklart är det ett skäl som i ett kritiskt skede inte har betydelse, t.ex. om jag upplever att enskilda elever och föräldrar far illa i den organisation jag representerar.

Det andra skälet är svårare. Det är fredag kväll och jag har kämpar sedan några timmar med något en kollega skvallrade om tidigare i eftermiddags: det finns en grupp kollegor som är kritiska mot mig. De tycker att jag har för höga krav på mig själv och andra. De anser att om man en gång har skaffat sig en utbildning, t.ex. lärarutbildning, finns det ingen anledning att hålla på att fortbilda sig. De menar att förtroendetiden är deras tid att koppla av från arbetet för att kunna ta itu med resten av livet och de är mycket kritiska till att skolverket tycks förvänta sig att vi ska läsa ”typ fem jävla romaner” i form av ny läroplan, kommentarmaterial och allmänna råd. De menar att vi måste börja säga ifrån och helt enkelt inte skriva de skriftliga omdömena varje termin och de tycker att ämnesöverskridande arbete är ett ”förbannat jippo” och att de välkomnar signaler som tyder på att vi ska få ökad möjlighet att ”sätta dit” eleverna genom att skriva in skolk i betygen. Samma gäng tycker att föräldrar är det jobbigaste som finns och att de ska hållas kort. Framförallt finns det inget skäl att tillmötesgå deras högljudda krav på att lägga utvecklingssamtalstiderna sen eftermiddag. Dessa kollegor talar sig gärna varma för valfrihet, så länge det inte handlar om att våra brukare ska välja.

Jag känner att jag har ögonen på mig. Skulle jag jag granska den miljö jag arbetar i så skulle kritiken kanske inte formuleras på samma sätt. Den skulle uttryckas som en längtan efter likasinnade, som jag skulle kunna samverka med och därigenom få större frirum. Jag tycker att samtalet om de tysta lärarna alltid verkar utgå från att dessa tysta skulle vara tysta av samma skäl; är det verkligen så?

*

Henrik Hedman 
Okt 28, 2011 19:56

Intressant. Har inget svar men det här gäller inte bara lärare. Varför deltar inte arbetare i det offentliga samtalet om vilken industripolitik vi skall ha? Varför deltar inte städarna i diskussionen om privatiseringen av deras arbetsuppgifter osv. Gemensamt är att i stort sett inga löntagargrupper deltar i debatten.

När det gäller lärarna så tror jag inte på förklaringen om att ”vi har så mycket att göra så vi inte hinner.” I mina öron så är det argumentet mest en dåliga undanflykt. Dålig arbetssituation borde logiskt göra fler så upprörda att de började skriva och delta i offentliga samtalet.
 Lathet, feghet och önskan om att någon annan skall gå ut och ta smällen ligger nog närmare sanningen.
Vi skall inte underskatta att många anser att de har gjort nog om de har gnällt av sig lite i lärarrummet.
Den stora frågan är hur skall vi ändra på detta?

*

Ulf Engman 
Okt 28, 2011 22:45

”Det är en skam, en fläck på Sveriges baner att medborgarskap heter pengar”
Var tog alla radikaler vägen från 60-talet, sitter de nu i riksdagen o fattar kloka beslut eller….
Skämt åsido (men lite allvar ändå)
. Vi lärare lider av Afasi, vi tar emot nya rön; läroplaner,politikers och byråkraters profilerande, utan att säga: Stopp! Nu räcker det, vi är utbildade till att vara pedagoger, låt oss då få vara det och koncentrera oss på det vi kan istället för att även vara psykolog,arkivarie,psykiatriker,mamma/pappa,polis, lösa allt samhället ej rår på etc. Vi hinner aldrig göra klar en tårta förrän vi måste börja på nästa osv.
Och skulle vi till äventyrs drista oss till en insändare i tidningen får vi till kommentar: ”Ni talar i egen sak”. 
Just det, vi talar om hur verkligheten ser ut…….
På 70-talet kändes det som om facket hade muskler att påverka skolan, men idag……näe vi går som vanligt till personalrummet o pratar av oss för att sedan gå till lektionen som om ingenting hade hänt….
Nu blev det här mycket dystrare än det var tänkt, jag tror vi kan vända det här om vi fick en Tankesmedja i klass med företagsvärlden/kommunvärlden. Vem fixar det?

*s

Bertil Törestad Okt 28, 2011 22:47

Artikeln tar upp flera intressanta frågor. Varför skriver inte fler lärare om skolan på bloggar och i andra media? Ja, det finns faktiskt ett antal heltidsarbetande lärare som skriver praktiskt taget varje dag och då ganska omfattande inlägg på sina och andras bloggar. Man kan då undra hur dessa hinner med det så ofta påtalade tunga läraryrket. Sanningen kan vara det kända ordstävet som säger att arbete tenderar att ta den tid som står till förfogande. Man har helt enkelt vant sig vid en viss trall, och om den invanda farten överstigs upplevs detta som ytterst betungande. Lärares arbetstid är inte överdrivet hög om man jämför med andra yrken på samma nivå. De många ledighetsveckorna inte att förglömma i sammanhanget.
Lärarutbildningen har varit dålig under lång tid. De studenter som antagits dit har haft medelmåttiga betyg och inte varit särskilt framstående i läsning och skrivning. Jag har själv på nära håll sett ett otal lärarstuderande som inte kunnat stava ordentligt, inte klarar av meningsbyggnad och absolut inte är i stånd att själva formulera en examensuppsats på ett acceptabelt sätt. En hel del av dessa studenter är nu lärare. Det är klart att deras initiala svårigheter med språket hindrar dem från att formulera sig i artiklar på fullödigt sätt.
Dessa åsikter kommer naturligtvis att tillbakavisas av yrkesverksamma lärare, det hör till spelet, men frågan varför skolan är så dålig hjälps inte upp av att vi låtsas som om fler debatterande lärare skulle vara bra i sig. Det är dags att inse den fulla vidden av en erbarmlig lärarutbildning!