Lars Fonseca: Fusk i skolan

Cirka 100 000 gymnasieelever har i våras fått sina avgångsbetyg. Det vuxensamhälle som väntar dem har förväntningar på vad eleverna har med sig efter tolv år i det offentliga skolväsendet.

Samhället har förväntningar både på att eleverna har erhållit de kunskaper och förmågor som olika styrdokument utlovar och förväntningar på att eleverna har lärt sig att fungera i den form av social tillit som håller ett samhälle samman. De erhållna avgångsbetygen skall dessutom kunna fungera som rättvisa utgångspunkter för att fördela livschanser i form av utbildningsplatser och anställningar.

Dessa förväntningar förutsätter att normer för kunskapsbedömning har upprätthållits i skolan. En av dessa normer innebär att man inte bör fuska och/eller tolerera fusk kring kunskapskontroller. Fusk äventyrar de förväntningar som samhället har på resultaten av offentlig utbildning. Många gymnasieskolor har följaktligen också formaliserade rutiner för kunskapskontroller och kraftfulla formella regelverk kring fusk.

Normen att elever och lärare bör agera mot fusk är dock utsatt för konkurrens av andra normer. I webbaserade anonyma fokusgruppsstudier med tredjeårselever på ett studieförberedande gymnasieprogram framkom att eleverna är väl medvetna om ett omfattande fusk på sin skola. Regelbrottet fusk väcker dock inte någon generell social upprördhet: ”Personligen bryr jag mig inte så mycket mer än att jag blir sur om han/hon fått bättre än mig”.

Bland eleverna finns dock en stark rättvisenorm som säger att det inte är OK att fuska om man därigenom tränger sig före i den betygshierarki som eleverna uppfattar som rättvis. Eleverna anser sig ha en klar uppfattning om sina jämnårigas prestationsförmågor i olika skolämnen. Utifrån dessa uppfattningar tilldelas elever med olika förmågor olika grader av tolerans när det gäller att ägna sig åt fusk.

Elever som av skolkamraterna uppfattas ha reella behov av att fuska uppfattas inte som normbrytare när de fuskar. Toleransen gäller främst elever som har ständigt återkommande problem att uppfylla kraven för lägsta godkända betygsnivå, men också ”normalpresterande” elever i tillfälliga svårigheter. Högpresterande elever och “skollata” elever anses däremot inte behöva fusk – deras fusk uppfattas därför som normbrytande.

De lärare som i grupper diskuterat elevernas normer uttrycker ingen större förvåning – snarare är det så att elevernas normer generellt sett återfinns även bland lärarna: ”Jag blir mycket mera sur när dom försöker fuska sig till ett MVG […] än liksom en desperat elev som försöker fuska sig till ett G”. Även om både eleverna och lärarna menar att skolan skulle vara bättre utan fusk är de samtidigt övertygade om att fusk ”behövs” för att uppnå de betygsmål som skolledningen förväntar sig av verksamheten. Här råder en svårhanterlig normkonflikt som behöver hanteras i vardagen. Lärarna anser visst fusk kan ha positiva följder: ”Då kan man ju ibland tycka att det (fusket) är ju en bra lösning, då har den här eleven räddat sig upp på ett G”. Fenomenet att elever som bedöms sakna tillräckliga kunskaper och förmågor ändå ges godkända betyg kallas för ”snällbetyg”. Lärarna uppfattar att snällbetyg är utbredda såväl på den egna skolan som på andra skolor.

Man skulle kunna tänka sig att de normer kring fusk som beskrivs av eleverna och lärarna är uttryck för en allmän normlöshet och moralisk vilsenhet. Jag ser det inte på det viset. Såväl eleverna och lärarna jag mött beskriver väldigt tydliga, men motstridiga, normer för hur de förväntas agera i förhållande till fenomenet fusk. Normerna är i samtliga diskussioner starkt kopplade till betyg.

Elevernas tolerans för visst fusk motiveras av att ingen skolkamrat som aktivt försöker att klara skolan skall behöva få underkända kursbetyg. Lärarna gör bedömningen att de genom att tolerera visst fusk undgår kritik från skolledare och från” kunder” – i form av elever och föräldrar – för bristande måluppfyllelse.

Gränsen mellan underkända och godkända elevbetyg utgör i dagens utbildningskultur den knivskarpa skillnaden mellan måluppfyllelse och misslyckande för såväl den enskilde eleven, läraren och skolenheten. Elevbetyg på godkända nivåer är hårdvaluta på en starkt ekonomiserad utbildningsmarknad. Underkända gymnasiebetyg försvårar ungdomars inträde på arbetsmarknaden, lärarens position i lönetilldelningar och skolans attraktionskraft på en konkurrensutsatt skolmarknad. Lärarna i undersökningen uttrycker oro över att ekonomiska normer med oproblematiserat fokus på mätbar måluppfyllelse riskerar att konkurrera ut sociala normer om att agera ärligt i skolrelationer. Att fusk ”godkänns” må te sig konstigt ur ett pedagogiskt perspektiv med fokus på ungas socialisation, men inte alls lika konstigt ur ett ekonomiskt perspektiv med fokus på att höja sitt marknadsvärde genom måluppfyllelse och nöjda kunder.

Mest pedagogiskt bekymmersamt är kanske att såväl eleverna och lärarna uppfattar att ”alla”, även skolledarna, är väl införstådda med den dubbla bokföringen och att det skulle vara riskfyllt för alla parter om sanningen diskuterades öppet. En elev uttryckte problematiken som att ”det är nästan som lite ansvar att fuska” Vad kan en sådan dold läroplan tänkas innebära gällande förtroendet för utbildning och i utbildning?

(Lars Fonseca är forskare/lärare i pedagogik vid Linnéuniversitetet och gymnasielärare i samhällsvetenskapliga och beteendevetenskapliga ämnen)

2 Comments on “Lars Fonseca: Fusk i skolan

  1. På förekommen anledning: skall denna artikel uppfattas som seriös bör språket justeras och betygen ändras till nuvarande skala A-F.

  2. Dagens “jaha”.
    Jag har dragit mig för att läsa den här artikeln, jag har anat innehållet, trott att jag antingen kommer att bli upprörd eller likgiltig. Det blev det senare. Jaha.
    Alla vi i och kring skolans värld (lärare, elever, skolledning, föräldrar) är så fast i synen på vad skolan är, hur man bedriver skola och tänket kring vad kunskap är och hur man bedömer den.
    Vi beter som harar som hamnat i ljuskäglan framför en bil kan man säga.
    Jag förstår att eleverna inte förmår eller har incitament att bryta normen eller att lärare som “i undersökningen uttrycker oro över att ekonomiska normer med oproblematiserat fokus på mätbar måluppfyllelse” inte heller förmår eller vill tänka i andra banor.
    Jag tror att vi av en mängd olika anledningar måste börja tänka på annat sätt, att inte “göra skola” så som vi kommer ihåg eller känner den nu. Att tänka på hur vi kan göra för att ge eleverna en kunskap de faktiskt kan använda utanför den konstruerade verklighet som skolan nu är.
    Jag tycker att vi släcker ljuset, låter ögonen vänja sig vid mörkret så att vi kan se andra möjligheter.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS