Skola och SamhälleLars Strannegård: Sann meritokrati väg bort från elitföraktet
Det finns en stark tilltro till meritokrati – att en individs prestationer, arbetsinsats och förmåga utgör den mest rättvisa urvalsgrunden till utbildning och arbete. Betygssystemet fungerar som ett meritokratiskt verktyg, men om samhället vill ha en likvärdig antagning till högre utbildning menar Lars Strannegård att detta måste kompletteras med andra urvalsprinciper. Det måste finnas fler vägar in till de miljöer som fungerar som språngbrädor vidare i livet. (red)
En bärande idé i byggandet av moderna demokratier har varit att samhällsklass och ekonomi inte ska stoppa individers möjligheter att utvecklas och ta plats var som helst i samhället. Denna politiska ambition, med jämlikhet som ideologisk rot, är djupt planterad i det svenska politiska landskapet och spänner brett över partigränser. Ambitionen vilar på idén om att den som har huvudet på skaft och en stark ambition inte ska stoppas av strukturella hinder. Skicklighet och duglighet ska kunna ge individer tillgång till de arenor som fungerar som språngbrädor vidare i livet.
Kunskap ger inte automatiskt makt, men högre utbildning är en av de viktigaste faktorerna för att individer senare i livet ska inta maktpositioner. Människor med makt beslutar om vilken typ av gemenskap som skapas, och det är i utformandet av urvalsprinciper som vi bestämmer ett samhälles dna. Sociologer har dock visat att ett av de säkraste sätten att ta plats i makteliter är att vara född in i dem, och i Sverige är det företrädesvis svenskfödda, medelålders män med akademisk utbildning som återfinns i maktsfärer. Sådana fakta vittnar om att samhällskroppen haltar och att urvalsmekanismerna till maktpositioner är alltför strömlinjeformade.
Urvalet av dem som utövar inflytande och får tillgång till fler resurser än andra har varierat över tid och plats, men det finns åtminstone fyra urvalsmekanismer som alltjämt existerar sida vid sida. Den första, den aristokratiska, det vill säga urval baserad på börd, etnicitet eller kast, önskar många skulle ha passerat sitt bästföredatum. Dock räcker det att titta på representation av efternamn eller etnicitet på maktpositioner i samhället för att inse att så knappast är fallet. En andra urvalsmekanism är den plutokratiska, där makt tilldelas dem som har materiella resurser i form av pengar och egendom. Resursstarka individer, såsom de som äger företag eller fastigheter, utövar reellt inflytande över anställda eller hyresgäster. En tredje urvalsmekanism är den demokratiska, att människor helt enkelt väljer beslutsfattare. Urvalsprincipen är enkel och kvantitativ: den som får flest röster får mest makt. Den fjärde urvalsprincipen är den meritokratiska, som är baserad på prestationer, förmåga och arbetsinsats. I ett meritokratiskt system är det den som uppvisat goda resultat och som varit ihärdig som belönas med resurser och inflytande.
Meritokrati, såsom den beskrevs av Max Weber, vilar på idén att rekrytering, befordran och hierarkier ska bestämmas av en individs kunskaper och färdigheter. Inte minst i Sverige finns en vitt spridd tro att demokrati och meritokrati hänger samman. Meritokratin är kort sagt basen för demokratin, det vill säga att den med mest adekvata meriter får folkets förtroende. I USA förefaller ett sammelsurium av plutokrati, aristokrati och demokrati ha varit för handen i det senaste presidentvalet. Donald Trump, rik som ett troll men med minst sagt bristande meriter avseende politiskt arbete, har en plutokratiskt grundad position. På andra sidan stod Hillary Clinton, med omfattande politiska meriter och med familjeband till en tidigare president. Hennes meriter föreföll dock ha överskuggats av hennes koppling till aristokratin i Washington. Hon föll under trycket av plutokratens löften om att städa upp bland ryggdunkningar och korrumperade vänskapsband i etablissemanget; det vill säga i den maktutövande politiska aristokratin. Demokrati frånkopplades meritokrati.
Låg representation av kvinnor och etniska minoriteter på alltför många maktpositioner i Sverige vittnar om att meritokratin inte är så självklar som vi förleds att tro. Homogenitet kan sägas vara en indikator på bristande meritokrati. I Sverige är betyg den förhärskande urvalsprincipen för att komma in på högskoleutbildningar. Detsamma gäller befordran och tjänstetilldelning inom akademin. Principerna är självklara manifestationer av meritokrati som urvalsprincip.
Ett av de stora problemen för meritokrati är, igen med Donald Trumps presidentskap som belysande exempel, att meriter inte är så lätta att specificera. Hans politiska meriter var skrala, men han uppfattades uppenbarligen av tillräckligt många amerikaner ha förmågan att kunna röra om i den gryta som de uppfattade som politiskt korrekt, elitistisk, korrumperad och verklighetsfrånvänd. Han vann valet kanske främst för att han förmedlade en känsla av potential att skapa förändring, inte för att han hade uppnått resultat i det politiska etablissemanget.
Meritokrati är med nödvändighet baserad på individens tidigare uppnådda resultat. Individer vinner tillträde till positioner eller platser på grundval av vad de gjort, inte vad de förväntas göra. Meritokratier måste sträva efter objektivitet och jämförbarhet. Ett vedertaget sätt för att skapa rättssäker jämförbarhet är att kvantifiera meriter och prestationer. Det är så vi kan förstå vurmen för räknande, viktande och mätande: en vetenskaplig artikel har högre impact factor än en annan, citeringar kan enkelt räknas, och ett betygssnitt är högre än ett annat, punkt slut. Meritokratiska system kräver helt enkelt möjligheten att kvantifiera prestationer. Men kvantifiering leder inte bara till jämförbarhet utan också till strömlinjeformning och homogenitet.Meritokratiska, kvantitativt baserade urvalssystem uppfattas av de flesta vara de mest rättvisa vi har. Att komma in på högskoleutbildningar som leder till maktpositioner i samhälls- och näringslivet kräver högsta betyg i nästan alla ämnen. Meritokrati i sin prydno. Principen är enkel: ju bättre det går för studenter med examen från en viss utbildning, desto högre betyg krävs för att komma in på utbildningen.
Men vad som också krävs för att komma in på sådana utbildningar är föräldrar med högskoleutbildning. Det står givetvis inte utskrivet i antagningskraven, men statistiken visar att så är fallet. De ungdomar som får högsta betyg har ofta sporrats och guidats av föräldrar som vet vad som krävs. En sådan social snedrekrytering gör att ambitiösa och studiebegåvade studenter från andra bakgrunder inte kommer fram. Universitetsutbildning är ingen självklarhet för ungdomar från studieovana miljöer, och vissa utbildningar eller lärosäten finns inte utritade på deras mentala möjlighetskartor. Effekten blir att ungdomar från sådana bakgrunder i mindre utsträckning träder in på vägen mot den privilegierade framtid som vissa utbildningar möjliggör.
Här börjar vi skönja meritokratins akilleshäl: att meriter alltför ofta korrelerar med plutokrati och aristokrati. Prestigeutbildningar har helt enkelt en överrepresentation av studenter vars föräldrar är välbeställda, välutbildade eller har tongivande positioner i samhället. Meritokrati som den är utformad i samhället generellt, och i antagningsprinciperna till universitet och högskolor specifikt, är helt enkelt inget effektivt verktyg för att skapa mångfald bland beslutfattare i samhället.
Den som tror på meritokrati som ett samhälles mest rättvisa urvalsmekanism bör komma till slutsatsen att bestämningen av meriter måste kunna variera mer än vad som är fallet idag. Vi måste acceptera att varje urvalsmekanism, hur den än är beskaffad, innebär att en typ av individ erbjuds tillträde och en annan inte. Varje princip för inkludering innebär samtidigt en princip för exkludering. En sann meritokrati måste därför kunna värdera olika typer av meriter. Det måste finnas fler vägar in till de institutioner och miljöer som fungerar som språngbrädor vidare i livet. Vägen till en äkta meritokrati går via mångfald i inträdesvägar.
Den maktelit som den sociologiska forskningen beskrivit formas ofta redan genom födseln, och akademisk utbildning är en av de säkraste inträdesbiljetterna till privilegierade positioner. Lärosäten som utbildar sådana individer har en viktig roll att fylla eftersom de utövar inflytande över dessa individer under en ytterst formativ period av deras liv. En av de viktigaste åtgärderna för att skapa ett mer jämlikt samhälle är att öka heterogeniteten i antagningsprinciperna.
På mitt eget lärosäte startar vi i samband med höstens antagning en alternativ väg in till kandidatutbildningen. Den ordinarie betygskvoten finns kvar och med stor sannolikhet kommer det att krävas upp till 19,9 (av maximalt 20) för att komma in. Men alla som har minst 17,0 i betygssnitt välkomnas nu att söka i den nya urvalskvoten, samt eventuellt bli kallad till ett analytiskt test och intervjuer. Det kombineras med ambassadörsprogram riktade till skolor i upptagningsområden där högskoleutbildning inte är ett självklart nästa steg, öppna hus riktade till unga kvinnor och en bredare kommunikation. Dessa är försök till att öppna de dörrar som många uppfattat som stängda eller peka på de dörrar som finns. Samma motiv ligger till grund för det utbildningsprogram för nyanlända som nu finns. Den som har asylstatus och en grundläggande universitetsutbildning kan söka till en ettårig utbildning med tillhörande praktikplats. Syftet är just att öka mångfalden i inträdesvägar.
Mångfald i inträdesvägar är basen för ett mer heterogent samhälle och plutokrati och aristokrati är meritokratins farligaste fiender. Ett samhälle som fastnar i en tro att en meritokrati skapas genom homogena, kvantifierade och standardiserade principer accepterar därmed också bristande mångfald. Utan heterogena antagningsprinciper urholkas meritokratin och lämnar fältet öppet för plutokratin och aristokratin att stärka sina positioner. En sann meritokrati förutsätter urvalsprinciper som är mindre homogena, men baserade på omdömen och välgrundade och artikulerade argument. Utan en vidgad syn på meriter kommer den populism och det elitförakt vi nu ser runt om i världen att växa sig än starkare.
Lars Strannegård är rektor för Handelshögskolan i Stockholm och professor i företagsekonomi, särskilt ledarskap.
Artikeln publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet, 2017-03-17. Den återpubliceras på S.O.S med författarens och tidningens tillstånd.
One Comment on “Lars Strannegård: Sann meritokrati väg bort från elitföraktet”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Största problemet med meritering till högre utbildning är ett inflationsdrivet och orättvist betygssystem med låga krav. Inte ens högsta betyg garanterar kunskap och förmåga. Det kan vara intressant att jämföra Strannegårds inställning med hur man ser på detta vid de tekniska högskolorna.
Sen 2007 har ett antagningsprov i matematik och fysik använts som alternativt urvalsinstrument för vissa program vid Chalmers och sen 2011 vid KTH. Målet har varit att fånga upp studenter med särskilt goda förutsättningar att klara utbildningen. De lärare som utformat provet skriver i en utvärdering ”Vi anser att ett antagningsprov även har en rättviseaspekt. Det nuvarande betygssystemet, inte minst den betygsinflation vi bevittnar under de senaste åren, gör att det är näst intill omöjligt att veta vilka kunskaper och förmågor som döljer sig bakom betygen. Speciellt för utbildningar med höga antagningspoäng är gymnasiebetygen ett ganska trubbigt urvalsinstrument. Vid eventuell lottning mellan sökande med samma meritpoäng känns det som att man anlitar slumpen för att avgöra ungdomars framtid. Antagningsprovet är rättvist i bemärkelsen att alla som tar det jämförs på samma uppgifter vid samma tillfälle. Antagningsprovet signalerar också att det är de sökandes ansvar att komma till universitetet med de nödvändiga kunskaperna i bagaget”.
Det ställs höga krav på studenterna för att klara civilingenjörsutbildningen. Därför är antagningsprovet betydligt svårare än t.ex. ett nationellt prov och det testar såväl viktiga kunskaper som talang för ämnena. En tredjedel av de som gör provet klarar 40% av maxpoäng som är minimikravet för att tävla om platserna i kvotgruppen. Man har identifierat en grupp studenter med starkt intresse för matematik, naturvetenskap och teknik som presterar högt på provet men som inte skulle antagits på betyg.
Vi vet att kunskaperna har sjunkit dramatiskt såväl i grundskolan som i gymnasiet. Dessutom är det förhållandevis lättare att få höga betyg på de gymnasieprogram som krävs för antagning till Handelshögskolan än vid de tekniska högskolorna. Man man borde därför ha samma problem med bristande kunskaper och förmåga hos studenterna i Handelshögskolan som man har vid de tekniska högskolorna under förutsättning att det ställs höga krav i utbildningen. Hur är det tänkt att studenterna ska kvalificera sig för en plats i kvotgruppen?
Enligt skolverket (2013) läser elever med utländsk bakgrund oftare vidare vid universitet och högskolor än elever med svensk bakgrund. 53% av alla elever med utländsk bakgrund som avslutade gymnasiet vt 2010 påbörjade studier vid universitet eller högskola inom 3 år, jämfört med 41% av eleverna med svensk bakgrund. Det visar mer en viljeyttring från föräldrars och elevers sida än föräldrarnas utbildning!