Leif Tjärnstig: Ett skolval för mångfald istället för enfald

Om det fria skolvalet skulle innebära produktiva val av undervisningens inriktning, istället för val mellan en uppsättning pedagogiskt likartade friskolor, skulle vi kunna få ett sant pluralistiskt och demokratiskt utbildningssystem, menar Leif Tjärnstig. (red.)

Efter Björn Åstrands utredning ”En mer likvärdig skola” kom en ström av debattinlägg om skolvalet, segregationen och brister i likvärdighet i skolornas undervisning. Debattens motpoler kan sammanfattas som ”om alla väljer de bästa skolorna bidrar skolavtalet till ökad kvalitet och likvärdighet” respektive ”skolvalet urholkar likvärdigheten och skapar ökad segregation”. Ett polariserande och politiskt fokus på ”likvärdighet” har förenklat debatten om vad skolan kan vara och vad den kan betyda för individ och samhälle. Förenklingen av debatten både urholkar skolornas pedagogiska utveckling och undergräver demokratin.

Likvärdighetsdebatten tränger därför undan mer djupgående frågeställningar om hur skolan tilltalar, stimulerar och ger utvecklingsmöjligheter till elever med skilda bakgrund, förutsättningar och intressen. Politiseringen av debatten leder till att innebörden av ”likvärdig undervisning” trivialiseras till att betyda ”samma undervisning”. Tanken att om alla elever får samma undervisning kommer likvärdigheten att säkerställas, anas i debatten. Alla med grundläggande pedagogiska kunskaper vet att samma undervisning för alla varken är möjligt, önskvärt eller heller intentionen i skollag och andra styrdokument. Däremot kan den debatt som förs ge ytterligare detaljregleringar av undervisningens innehåll och genomförande som följd, vilket leder mot att skolornas undervisning blir mer likformig.

Likformighet har inget med likvärdighet att göra. Jag påstår tvärtom att skolvalet, i dess nuvarande utformning, inte är konstruerat för att fungera kulturellt och individuellt produktivt för elever, föräldrar och samhälle. Det utrymme som finns för skolor att utveckla undervisningsformer med tonvikt på en specifik pedagogisk inriktning eller ett visst innehåll är idag litet och krympande. När undervisningen likformas allt mer tillför skolvalet inte några mer djupgående värden till elever, skolor och samhälle. Jag argumenterar istället för att skolor borde utveckla undervisningsformer som mer markant skiljer sig från varandra.

Rätten för föräldrar att välja utbildning för sina barn faller i huvudsak tillbaka på FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. I artikel 26 behandlas människornas rätt till utbildning. I den engelska originaltexten står det i tredje stycket att ”Parents have a prior right to choose the kind of education that shall be given to their children”. I FN deklarationen uttrycks det tydligt att valet gäller inriktningen på barnens utbildning och inte endast rätten att välja mellan olika skolor. Skolvalets övergripande funktion borde alltså vara att göra det möjligt för föräldrar att välja inriktning på barnens utbildning.

En viktig dimension i deklarationen om de mänskliga rättigheterna handlar att säkerställa och reglera individens ställning gentemot staten. FN deklarationen värnar därför mångfald, olikheter och pluralism genom att försvara allas möjligheter till att själva gestalta sina liv. Detta utgör stommen i en levd demokrati. Föräldrars rätt att välja vilken sorts utbildning deras barn får handlar om att skolans utbildning ger specifika kunskaper, kulturella värden och betydelsefulla erfarenheter som på ett långtgående sätt påverkar individ, livsval och samhälle. Föräldrarnas kultur, språktillhörighet, politiska, etiska eller religiösa preferenser ska kunna utgöra utgångspunkt för val av vilken sorts utbildning deras barn får. Den valfrihet FN-deklarationen för fram handlar alltså om att välja inriktning på den utbildning barnen ges, inte om att välja bland olika utförare av en till stora delar standardiserad skolverksamhet.

I den svenska skollagen finns skrivningar som relaterar till FN:s deklaration. I skollagens § 5 värnas individens okränkbarhet och integritet. Säkert har lagstiftare här föreställt sig att utbildningen kan utformas så att alla individuella och kulturella särarter kan ges utrymme och inkluderas i en och samma skola: den ”likvärdiga skolan”. Intentionerna i FN-deklarationen skulle därigenom, i lagstiftarnas ögon, vara tillgodosedda. Den idealskola som anas är en kulturellt, etiskt, politiskt och religiöst neutraliserad arena.

Ambitionerna i skollagen är absolut vällovliga och de är en viktig del i skolans ramverk och förutsättningar som anger en övergripande ton och inriktning för Sveriges skolväsende. Men det finns, menar jag, också problem med föreställningen om skolan som en neutraliserad arena. Framförallt menar jag att denna är otillräcklig för att erbjuda likvärdiga möjligheter till samhällsdeltagande och ett fullvärdigt liv till de elever och vårdnadshavare som har sämre socioekonomiska utgångsförutsättningar. En sådan ”likvärdig” skola skulle alltså paradoxalt nog vara sämre rustad att tillgodose, utmana eller tillvarata elever på det sätt som skulle krävas för att ge alla elever likvärdiga möjligheter till samhällsdeltagande på individernas villkor.

Jag introducerar här tanken om att skolvalet kan bidra kulturellt och kunskapsmässigt produktivt genom att den undervisning som eleven ges har valts utifrån specifika önskemål om innehåll och inriktning. Med produktivt menar jag att valet av en viss karaktär på utbildning ger eleven tillgång till kunskaper, erfarenheter och praktiker som skapar en viss sorts tillträde till samhällets gemenskaper. En enskild elevs lärande, utveckling sker alltid genom vissa praktiker, erfarenheter och kunskaper. Det sker aldrig generellt och värdeneutralt. Den valda undervisningens inriktning blir produktiv för eleven på så sätt att den ger tillträde till samhället genom specifika sätt att kunna, tänka och handla.

Konkret innebär det att skolor bör ges ett större utrymme att utveckla undervisning som exempelvis fokuserar på språk, naturvetenskap, konst, humaniora, hållbar utveckling, IT, hantverk, konst, kultur, idrott, vissa undervisningssätt etc, etc. Undervisningen i en skola med inriktning mot exempelvis hållbar utveckling skulle då radikalt skilja sig mot en undervisning som är inriktad mot kultur eller idrott. I valet av en viss karaktär hos utbildningen avspeglas elevernas och föräldrars förhoppningar, värderingar och ambitioner. Skolvalet blir produktivt och stärker och utvecklar samhällsengagemang och demokrati.

Ett sådant mer differentierat utbildningssystem behöver inte innebära att en gemensam kursplan och värdegrund för skolan överges. Det som behöver förändras är detaljregleringar av innehållet i kursplanerna och ett vidgat tolkningsutrymme för hur mål uppnås och värderingar tillämpas. En allt för rigid timplan och ett i detalj föreskrivet innehåll blir naturligtvis orimligt då en skolas inriktning måste få avspeglas i lokala kursplaner och timfördelning. Frågor om nationalsången eller antiken skulle i högre grad lämnas åt skolorna att avgöra. Skolsystemet skulle gå från enhetlighet och centralstyrning till mångfald och differentiering, där pedagogisk utveckling skulle utgöra drivkraften utifrån medborgarnas och skolors intresse och engagemang.

Genom att olika former av undervisning utvecklas och etableras kommer skolans roll som kulturell, demokratisk och kunskapsmässig aktör i samhället att stärkas. Om valet av utbildning utgår från föräldrars och elevers intressen, fallenhet eller andra preferenser blir skolvalet ett reellt val som stärker föräldrar och elevers engagemang och relationer till samhället. Valet av utbildning skulle på så sätt kunna innebära betydelsefulla steg mot integration och samhällsengagemang. För en skolutveckling med fokus på utbildningarnas innehåll, karaktär och inriktning måste möjligheterna till vinstuttag i skolan stoppas. I ett pluralistiskt och demokratiskt utbildningssystem drivs skolutveckling underifrån och utgör en kulturskapande, demokratisk och integrerande kraft i samhället.

 

Leif Tjärnstig är waldorflärare, utbildningsansvarig för ämneslärarprogrammet på waldorflärarhögskolan och filosifie doktor i pedagogik

 

BIld av Слава Вольгин från Pixabay

One Comment on “Leif Tjärnstig: Ett skolval för mångfald istället för enfald

  1. Viktigt att framhålla rätten att välja undervisning och pedagogik, inte bara mellan “utförare” av en och samma läroplan, möjligen med något ytligt profilpåhäng!

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS