Skola och SamhälleLena Persson: De centrala/nationella proven blir fler men till vilken nytta?
Lena Persson, som skrivit denna artikel, är folkpartistisk kommunpolitiker och har tidigare varit lärarutbildare. Hon har i en längre text riktad till partikamrater kritiskt granskat den nuvarande skolpolitiken. Det avsnitt ur hennes text som nu publiceras i S.O.S. rör ett angeläget område – de centrala/nationella proven. Vilka slutsatser kan man dra med dem som underlag? Vad är alternativen till centrala prov? (red)
Centrala prov ska nu bli fler och dessutom införas redan i år 3. Hur ska dessa prov utformas? Det finns hittills många skrämmande exempel på centrala prov som inte alls mäter kunskap och där man använder ett språkbruk som många elever inte alls förstår – speciellt inte om de kommer från andra länder och inte är helt vana vid vårt språk.
Den senaste tiden har det lagts fram en mängd förslag, där man på olika sätt vill utnyttja de nationella proven för att exempelvis öka likvärdigheten i lärarnas betygsättning eller för att hejda betygsinflationen. Det finns dock anledning att misstänka att flera av dessa förslag bygger på en övertro på i vilken utsträckning det överhuvudtaget är möjligt att åstadkomma en likvärdig bedömning genom de nationella proven.
Vad man kan dra för slutsatser utifrån ETT enda tillfälle är alltid ytterst begränsat, men om man dessutom lägger till det faktum att det som proven avser att pröva är mer komplexa förmågor än enkla fakta- och minneskunskaper, då är variationen i elevernas prestationer mellan olika uppgifter den potentiellt största felkällan (bl.a. större än den variation som skapas av skillnader mellan olika bedömare, vilket man tenderar att fokusera mest i det här sammanhanget). För att få trovärdig information om hur väl eleverna presterar krävs således minst ett par tre olika uppgifter, som prövar samma förmåga. Detta innebär i sin tur att de nationella proven skulle behöva hålla på i flera dagar för att ge en någorlunda fullödig bild av elevernas kunskaper!
Det man snarare borde satsa på, ifall man vill åstadkomma hög likvärdighet på riktigt, är att på bred front utveckla lärarnas bedömningskompetens, så att alla de bedömningar som görs i skolan håller hög kvalitet. Och detta är definitivt inget man åstadkommer genom att ta bort lärarnas ansvar för att bedöma nationella prov och överlåta det på kollegor eller externa censorer. Nej, detta är något man åstadkommer genom utbildning, träning och samtal. Lärare behöver utbildas i bedömning och betygsättning, men de behöver också träffas kontinuerligt för att skapa en gemensam förståelse för innebörden av de begrepp som används i kursplanerna, hur dessa förmågor kan ”lockas fram” av olika uppgifter, hur man identifierar olika kvaliteter i elevernas svar och lösningar, hur man utifrån denna information kan stödja vissa elever och utmana andra o.s.v. En sådan utveckling av lärarnas bedömningskompetens kan i förlängningen göra de nationella proven överflödiga, genom att lärarna själva förmår tolka och pröva kursplanernas innehåll på ett sätt som är mer trovärdigt än vad som kan åstadkommas genom centralt administrerade prov. Detta till exempel genom att inkludera förmågor i bedömningen, vilka inte kan fångas med papper och penna eller under starkt standardiserade förhållanden (t.ex. bedömning av hur elever kan söka information på Internet eller använda sina kunskaper i diskussioner med andra).
Sammantaget kan man alltså notera att likvärdighet aldrig kan åstadkommas genom att göra EN kunskapsbedömning aldrig så mätsäker. De nationella proven ger bara smakprov på kunskaper. Likvärdigheten behöver istället förankras i lärarnas dagliga verksamhet och bli en del av deras naturliga bedömarkompetens. Men då går det inte att samtidigt fasa ut själva bedömningsmomentet ur lärarpraktiken, till exempel genom att överlåta bedömningsarbetet till någon annan. Lärare måste istället få en chans att utveckla sin kompetens genom utbildning, genom att prata med varandra, jämföra och moderera sina bedömningar. Först när alla skolans bedömningar är tillförlitliga, då kan vi uppnå verklig likvärdighet.
(Lena Persson är fritidspolitiker /fp/ och tidigare lärarutbildare vid Malmö högskola)
11 Comments on “Lena Persson: De centrala/nationella proven blir fler men till vilken nytta?”
Lämna ett svar till Lennart Swahn Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Bra frågor tycker jag.
Sedan efterlyser jag en debatt som inte bara pratar om “bedömning (bedömningar)” skilt från “vad som ska bedömas”. Lena Persson belyser det i någon mån när hon frågar efter mer lokal lärardiskussion kring kursmål.
Jag skulle vilja ta debatten ett steg vidare genom att fråga om det – överhuvudtaget – kan finnas en ensam giltig tolkning av ett kunskapsmål. Här finns det kanske ett problem mellan likvärdighetsaspekter och epistemologiska (vad är kunskap?) gränsdragningar.
Nu går det att invända med argumentet att skolan trots allt inte kan undervisa “allt om allt” och att vi då får hålla oss tillgodo med vissa skolkunskaper som ändå är värdefulla på något sätt. I så fall borde dock urvalspremisserna belysas och lyftas fram! För om det finns olika kunskaper/färdighetsaspekter och skolans avgränsning av dessa (tex med fokus på fakta- minneskunskaper) innebär att vissa elevers lärande diskvalificeras, då borde också skolan kunna svara på vilka argument man har för denna avgränsning. Inte minst om utbildning fungerar som både socialt såväl som materiellt kapital.
En annan närliggande problematik är väl att betyg/nationella prov/bedömningar etc också syftar till en sorteringsmekanism i första hand – och inte som ett instrument för kunskapsutveckling.
Även om bedömningar förstås kan användas för att synliggöra lärande.
Men det är nog viktigt att hålla dessa åtskilda tycker jag.
Lena Persson har egen erfarenhet av utbildning och bedömning och kan tala utifrån den erfarenheten. Fler nationella prov blir lätt ett steg tillbaka mot mer mätbara test av rätt/fel-karaktär. Till priset av sämre kvalitet i utbildningen kan man då också lättare styra skolan och publicera statistik på bra och dåliga skolor liksom bra och dåliga lärare. Jag förstår om Lena Persson känner sig obekväm med Folkpartiets skolpolitik.
Lena Persson slår huvudet på spiken! En alltför stor fokusering på prov resulterar i att eleverna “lär för skolan och inte för livet”. Dessutom är det inte elevernas yttre motivation som skolan skall stimulera utan den inre som handlar om motivation och intresse, vilket varje nyexaminerad lärare torde känna till.
När det sedan gäller kunskapsbedömningen framhåller Lena Persson: “De nationella proven ger bara smakprov på kunskaper.” Dessutom handlar det till övervägande del om en viss typ av kunskaper nämligen faktakunskaper (minneskunskaper), som är lätta att mäta och betygsätta. Detta innebär att kunskaper av typen förståelsekunskaper får stå tillbaka i undervisnings- och utvärderingssammanhang.
Utvecklingen tycks gå mot en allt mer kontrollerande skola och undervisning för att på så sätt försöka uppnå full jämlikhet och rättvisa. Detta är och förblir enligt min mening en näst intill omöjlig uppgift. Dessutom innebär dagens skolpolitik att vår undervisning och utbildning hamnat i otakt med resultaten på den internationella skolforskningens området, vilket måste anses ytterst olyckligt. Att våra skolpolitiker med Jan Björklund i spetsen som ytterst ansvarig inte anser sig behöva ta hänsyn till vad som händer på skolforskningsområdet är ytterst oroväckande. Är det inte snart dags för lärarfacken att reagera?
Bra poänger. Tilläggas kan att de i Finland inte har nationella prov överhuvudtaget. Dessa behövs bara i ett svagt system. Jag ser den ökande vurmen för nationella prov som ett sätt att försöka plåstra ihop det alltmer kritiserade friskolesystemet. Den ökande segregation och läckaget av pengar till riskkapitalbolag gör att man vill försöka tvinga fram ett förenklat mått på kvalitet och likvärdighet. Det hade varit mer effektivt, mer pedagogiskt och schysstare mot eleverna att inte tillåta vinst i skolan överhuvudtaget och satsa på lärarnas bedömning och kompetens. Kan resten av världen så kan väl vi?
Skolans uppgift är att lära!
Karl Asp skriver:”En annan närliggande problematik är väl att betyg/nationella prov/bedömningar etc också syftar till en sorteringsmekanism i första hand – och inte som ett instrument för kunskapsutveckling.”
Proven skall hjälpa och sporra eleven att lyckas, men också garantera att målen nås. Då skall eleven i förväg ganska väl veta hur proven utformas och de måste ges till varje elev individuellt FÖRST när eleven troligen klarar provet. Om eleven missar, så skall hans misslyckande analyseras, så att han kan rätta till och lyckas med ett nytt prov.
Laborativ förmåga, förmåga att tala eller förstå ett språk och många andra förmågor går inte att testa med centralt givna prov, så som de ges nu. Men visst går det att ha centralt givna prov från första klass och framåt, men de måste ges individuellt t ex via dator och utformas helt anorlunda än nu.
I Karl Asps uttalande om sortering ligger också det faktum att elever sorteras bort med underbetyg och aldrig har någon chans att komma igen. Skolan skall inte göra så att elever misslyckas. Skolan skall lära och se till att alla lyckas efter sin förmåga.
En kommentar ur föräldraperspektiv…
Min son är på väg att gå ut nian. I en extremt studiemotiverad profilklass. Sedan betygen kom in i deras liv i åttan har stress och olustkänslor ökat och den verkliga studiemotivationen minskat, utifrån lust att lära och nyfikenhet. Nu i nian handlar allt om strategier för att hantera nationella prov, och lärarförväntningar i samband med andra prov. Min son som tidigare var en kunskapssökande, nyfiken och utforskande elev, har nu under högstadiet förvandlats till en skolarbetare som gör sitt yttersta för att uppfylla andras förväntningar utan egen reflektion eller lust för detta. “Jag studerar enbart för betygen” är hans analys – så var det definitivt inte tidigare i hans skolgång. Och jag vet att detta även gäller ett flertal av hans klasskamrater.
Peter!
Det är fler än din son som upplever det. Betygen används för sortering enbart och det skapar olust. En annan faktor som skapar stress är att eleverna läser många ämnen i tät följd under en och samma vecka. Skolan blir rörig och snuttifierad. Sammanhang och helhetsbild i undervisningen saknas.
Lena:
Din fråga och bekymmer beträffande de nationella proven är mycket viktiga om vi har som mål att försöka förbättra skolans resultat. I stort har jag besvarat en del av din fråga under Svein Sjöbergs : PISA – bekymringsmelding fra skolen! PISA och nationella prov är relativa bedömningar och användes eftersom man inte har kunnat eller velat utveckla metoder för att få en absolut bedömning av utbildningens effektivitet.
Se vidare min kommentar till Svein Sjöberg.
Om vi har den allmänna uppfattningen att skolstandarden är dålig och behöver förbättras överlag så ger de nationella proven en klassificering av skolor som är mindre dåliga, medeldåliga och sämre, Men naturligtvis klassar vi dem som bra, medelgoda och dåliga. Så tar vi den bästa och ställer ut den som den som ett exempel på hur alla skolor i landet borde vara, även om den i absoluta mått inte alls fyller de krav som samhället och näringslivet ställer på en bra utbildning.
Vad användes de då för?
Nationella prov ger anledning att “peka finger” åt “dåliga kommuner” som inte har bra skollokaler, bra lärare eller andra goda förutsättningar för att göra den jämlik med den “bästa” skolan.
Nationella prov ger anledning till förslag till att öka och förbättra lärarutbildningen och att vidareutbilda lärare i större utsträckning.
Nationella prov ger upphov till – och stöd för – en stor mängd ny forskning och utredningar hur vi kan förbättra vår skola inom ramen för det traditionella skolsystemet.
Detta är tydligen vad skolministeriet, skolpolitikerna, lärarfacken och lärarhögskolorna är belåtna med.
Men för att förbättra skolan till en standard som samhället och näringslivet behöver och som
eleverna, föräldrarna och även lärarna!!?? skulle vilja ha – där är de nationella proven av marginal positiv betydelse.
Relativa bedömningsmetoder döljer de grundläggande skol problemen och ger ingen vägledning till hur vi skall kunna lösa skolproblemet i stort.
Lennart Swahn
Lennart Swahn!
Kravet på nationella prov är främst att de skall vara enkla att distribuera och lätta att rätta snabbt. Det gör att andra krav får stå tillbaka. Det är min erfarenhet från de år jag var med att ställa samman centrala prov.
Efter årtionden av skoldebatt existerar alltjämt föreställningen att prov är något bra och som sporrar eleverna och informerar föräldrar och arbetsgivare. Att all forskningen på området visar att betyg endast befrämjar den yttre motivationen men inte den inre och att man lär för provet (kortsiktigt) men inte för livet (långsiktigt) är uppenbarligen något som man inte behöver bry sig om.
Denna alltjämt existerande övertro på betygens positiva effekter gör tyvärr, att vi idag tillämpar betygsättning på alla nivåer i utbildningen, vilket dessvärre leder till att så många skoltrötta elever hoppar av utbildningen i förtid. Dessutom är det ett välkänt faktum att undervisningen på grund av betygen fokuserar på lätt mätbara faktakunskaper (minneskunskaper), vilket i sin tur innebär att viktiga aktiviteter som stimulerar förståelse, kritiskt granskande och reflektion får allt mindre utrymmer i dagens undervisning. Betyg tenderar också att ta död på elevernas intresse och motivation i skolan samt skapar en för studierna besvärlig stressituation, vilket är långt allvarligare än vad exempelvis Göran Tullberg och andra betygsanhängare vill eller kan erkänna. Därför borde betyg ersättas med skriftliga omdömen, vilka är en bedömning av hela eleven och inte endast gäller dennes faktakunskaper. Om det har fungerat och alltjämt fungerar utmärkt i våra waldorfskolor sedan ett halvsekel, så borde det också kunna fungera i våra kommunala skolor. Ska det verkligen vara så svårt att inse Göran Tullberg?
Tack för all positiv respons som gör att man orkar kämpa vidare.
Jag har fler inlägg på G!!!
Hälsningar
Lena