Lisa Eklöv: Skolans saknade skimmer

Skolans samhällsbärande funktion är central, läraryrkets attraktivitet är låg. Lisa Eklöv, skolledare, skriver om skolans omöjliga uppdrag och om dess brist på nimbus – det lockande skimret. (red.)

Begreppet samhällsbärande har en vacker klang.  Under coronapandemin verkar många ha funderat över samhället och hur det ska bäras upp.  Att exempelvis sjuksköterskeutbildningen fått fler sökande kan vi se som en effekt av det. Frågan är då vilken slags kris som skulle ge en motsvarande ökning till lärarutbildningarna? Den mångåriga skolkrisen har inte frambringat fler som vill bli bildningshjältar. Stress, dålig arbetsmiljö, krävande individer, få karriärvägar, låg lön, otacksamhet med mera nämns som faktorer till att läraryrket nobbas. Men dessa faktorer finns även inom sjuksköterskeprofessionen.

Arbete inom både vård och skola är ofta slitsamt. Arbete inom både vård och skola har en hög grad av meningsfullhet. Men trots likheterna finns skillnader. Läraryrket ”ärvs” inte i nämnvärd utsträckning. Vårdyrken däremot har hög grad av ”ärftlighet”. Många av barnen till Sveriges cirka 35 000 läkare kommer att gå i föräldrarnas fotspår, liksom barn till de 125 000 sjuksköterskorna. Men för de 240 000 lärarnas barn råder inte samma mekanism, läraraspiranterna behöver komma från andra familjer. Barn till lärare har säkert hört mycket om det intensiva yrket där du som demokratins väktare har en meningsfull vardag med härliga, ibland bångstyriga elever. Föräldrarnas lov, särskilt sommarlov, har nog uppskattats och vid terminsslut har de sett presentkorgar som bågnar av tacksamhet. Lönerna har gått upp rejält de senaste åren. Likväl går lärarbarn inte i föräldrarnas fotspår.

För att komma åt skillnaderna i attraktivitet mellan vård och skola behöver vi syna skolan närmare. Projektet skola är en komplex konstruktion av individer, kollektiv, relationer, processer och kunskapande. Allt detta uppblandat med en mängd logistik och praktikaliteter. Likt paradoxen om Theseusskeppet blir skolans projekt heller aldrig klart. Skolan är ständigt pågående och föränderlig.

Som en följd av denna komplexitet och förändring ställs skolan inför fundamentala frågor: Behövs skolan? För vem behövs den? Vad utgör dess grundvalar av? Vem ska vilja och orka axla uppdraget? Det komplexa, ständigt föränderliga skolprojektet rymmer oändligt många frågor, perspektiv och käpphästar, ofta med ett lösningsinriktat fokus, en ”görande-nivå”. Det är bra, men risken är att vi i denna ständiga föränderlighet missat en rörelser över längre tid i synen på skolan: en syn som gått ifrån skolans samhällsbärande uppdrag och mot ett ökat fokus på individens rättigheter.

David Ryffé vid Göteborgs juridiska institution lyckas på en strukturell och idémässig nivå formulera pudelns kärna: vad innebär diskrepansen mellan skolans styrdokument i praktiken? Ryffé beskriver det paradigmskifte som skett i den svenska utbildningslogiken där den enskildes rättigheter ger skolan skyldigheter att tillgodose ”allt åt alla”. I artikeln Vem vill styra den svenska skolan?  står att läsa:

”De rättsliga kraven pekar därmed åt två olika håll ifråga om kollektiv och individ. När skolledaren eller den enskilda pedagogen tvingas välja vems behov som ska tillgodoses kan man utifrån den rådande tillsynslogiken argumentera för att valet alltid är fel, eftersom antingen de kollektiva eller de individuella värdena väljs bort.”

Och i en annan passage:

”Alla elever ska ges en utbildning anpassad utifrån just sina behov, vilket innebär att den svenska grundskolan i praktiken ska ses som drygt en miljon olika skolor.”

Men tanken på en utbildning anpassad efter var och ens behov är utopisk, skolan har helt enkelt inte de resurser i form av personal som behövs för detta. Även om det i en utopi skulle finnas sådana personella resurser vore det knappast önskvärt när skolan enligt läroplanen också ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och vara en levande social gemenskap.

Dock, för att återknyta till sjukvårdens lockande samhällsuppdrag: med än mer utpräglat fokus på individen blir eleven mer som en patient och läraryrket närmar sig sjuksköterskans. Skulle detta locka fler till läraryrket?

Jag tror inte det. Jag tror att skolan för många som gått i den saknar vad vi skulle kunna kalla nimbus, ett lockande skimmer. Efter mer än 2300 skoldagar (grundskola + gymnasium) har en elev sett och upplevt mycket. Kanske för mycket?  Det är inte konstigt att efter 12 år i skolan längta efter helt andra sammanhang. Skolmiljön är automatiskt för välbekant, den saknar nimbus. Men den saknar också möjlighet att skapa ett sådant skimmer, när yrkesvardagen handlar om att förhandla och administrera den omöjliga diskrepans som Ryffé pekar på. Skolan förväntas vara både en skola för alla och en skola för var och en.

Den enskilde läraren har fullt sjå med sin undervisning som mer och mer handlar om individuella anpassningar. Vid sidan av elevens måluppfyllelse ska skolan ombesörja individens självförverkligande, forma kollektivets värdegrund och vara demokratins ryggrad. Med visionära styrdokument, oförenliga direktiv och oklar ansvarsfördelning hamnar det operativa utförandet hos den enskilde läraren. Uppdraget är oändligt och gränslöst där lärarens känsla är att hen förväntas att ensam ge alla allt. Spänningsfältet där kampen mellan värden pågår och där olika styrdokument ständigt kolliderar blir en slitsam vardag. Detta lockar inte unga till yrket. Det är tvärtom något som förtar yrket dess nimbus.

En mängd fördelar med läraryrket kan räknas upp, men det hjälper föga om den djupare och mer grundläggande frågan är obesvarad och om det som hörs i debatten är ”käbbel” på ”görande-nivå”. Var och av vem förs ett existentiellt och dynamiskt samtal om skolans egentliga funktion och betydelse som samhällsbärande nav? Var talas om den djupare mening det innebär att dagligen under dynamiska och kreativa former få vara med och skapa samhället?

Politiker och tjänstemän behöver möjliggöra läraryrket genom att rensa bort motstridigheter i styrdokumenten. Lika viktigt är dock att skoldebatten av oss alla i högre grad ägnas åt värden som mening, bildning och större perspektiv.

 

Lisa Eklöv är skolledare i Stockholm

 

Referens
David Ryffé “Vem vill styra den svenska skolan?” Skolledaren nr 3/2020

 

 

 

 

Bild av Oimheidi från Pixabay

3 Comments on “Lisa Eklöv: Skolans saknade skimmer

  1. Alla lärares löner har inte stigit rejält. De som tillhör c-ligan, alltså de lärare som varken är förstelärare eller fått del av lärarlönelyftet släpar helt klart efter. Det kan skilja runt 10 000 kr, vilket väl får ses som stor skillnad och alla gör och kämpar minst lika hårt. I den gruppen lärare skulle jag misstänka finns många missnöjda och de som valt byta yrke…

  2. Att skapa förutsättningar för engagemang i läraryrket kräver hjälp från kultur, attityder och värderingar. 1950 talets enhetsskola fick genomslag genom att en majoritet löntagare kände att deras barn nu kunde få liknande chanser som borgarnas barn haft monopol på förut. Lärarna fick krav på sig och levde många gånger upp till förväntningarna. Motivationen hos föräldrar och lärare ledde hos barnen till den Grit som Angela Duckworth etablerat som begrepp. Kärleken till kunskap och bildning växte i takt med det spännande narrativ om lärandet som skapades. Då narrativet dog och åttiotalets nyliberala algoritmer för vinst och tillväxt tog över falnade också viljan hos alla inblandade och skolan regregerade. Vi får hoppas på en ny våg av engagemang mot fake news, alternativa fakta, miljöförstörelse och ojämlikhet. De vuxnas uppdrag är att skapa de narrativ som väcker engagemang för lärande hos det uppväxande släktet. Det kan vi inte helt överlåta till Greta Thunberg.

    • Ja!
      Hur ser ett nytt spännande narrativ ut? Och vilka vuxna formulerar och driver det? Det räcker inte med oss i skolan och många utanför skolan verkar fortfarande tro på en sorts gratiskraft i institutionen.
      Jag är inte säker på att det måste handla om nyliberala algoritmer utan kan lika gärna vara utslag av en massa andra samverkande faktorer i en komplex postmodern tid.

Lämna ett svar till Jan-Ivar Johansson Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS