Lisa Eklöv: Den relationella läraren kan inte vara bara lärare

Rektor Lisa Eklöv menar att skolan och läraryrket idag präglas av en relationsdoktrin. Vi bör inte bli förvånade att lärarprofessionen även ska axla psykologens, terapeutens, familjebehandlarens, vaktmästarens och administratörens roller. Det blir därför motsägelsefullt när fackförbundet Sveriges lärare kampanjar för att lärare ska få vara bara lärare (red.)

Det här är inte bara en lärare.

Det är en rastvakt, psykolog, administratör, lokalvårdare och allt-i-allo.

Lärare har sällan tid för att vara bara lärare.

”Räck upp handen” heter kampanjen som nyss dragits igång av fackförbundet Sveriges Lärare och texten ovan återfinns i helsidesannonser. Färgsättningen är mörk och dramatisk med en tydlig undergångskänsla. Effektivt skräms sannolikt alla som funderat på läraryrket bort. Men kampanjens syfte är inte att locka till läraryrket, utan att på ett tydligt sätt uttrycka krav på mer resurser till skolan.

Det är inte tu tal om att mer resurser behövs till skolan, därom råder nog enighet på flera nivåer. Men resurser i vilken form? För att förstå varför andra yrkesgrupper inte på ett enkelt och självklart sätt kan gå in och avlasta lärarna måste man förstå inte bara läraryrkets komplexitet utan också det relationella paradigm som genomsyrar skolans verksamhet.

I flera decennier har budskapet till lärare varit att relation är A och O för en god undervisning. Relationen till varje elev är den avgörande faktorn, liksom god relation med vårdnadshavare. Ämneskunskaper och didaktik hamnar i bakgrunden när relation är det viktigaste för att fånga, engagera, motivera och stimulera elever, eller över huvud taget få till en undervisning. Nu när det relationella arbetssättet slagit igenom alltmer blir det uppenbart hur dåligt det matchar skolans praktiska villkor med följden att lärares samvetsstress och praktiska stress ökar än mer.

Elever är just så relationella som samtiden påbjuder, de har sin mentor som de känner sig trygga med. De går till sin mentor vare sig det gäller plåster, mensskydd, krångligt skåpslås, borttappad mobil, ledighetsansökan, nätkränkning… Även om någon skulle vara anställd för just dessa spörsmål, är det mentorn som står i första linjen och den som elever (och vårdnadshavare) naturligt söker upp. (Att ’klassföreståndare’ ersatts av ’mentor’ är en tydlig symbol för vilken roll läraren förväntas ha.)

Mot bakgrund av denna relationsdoktrin kan vi knappast vara förvånade över att lärarprofessionen tänjts ut till att omfatta exempelvis psykologens, terapeutens, familjebehandlarens, vaktmästarens och administratörens områden.

Inom skolvärlden vet vi hur kraftfull och nödvändig relationen är som pedagogiskt verktyg, och relationen byggs ofta genom vardagliga tillfällen som inte är direkt undervisningsrelaterade. Det går inte att komma ifrån att läraren behöver vara allt-i-allo, om relationer ska främjas. Läraren måste nog till och med tycka om det brokiga serviceuppdrag som lärarrollen rymmer.

Karin Boberg och Anna Sterlinger Ahrling förklarar och beskriver i boken Att äga klassrummet, 2020, på ett förtjänstfullt sätt hur det relationella ledarskapet fungerar. De visar tydligt varför och hur läraren måste göra sig tillgänglig och frigöra tid för samtal med den enskilde eleven. Relationellt arbete kan se ut på olika sätt men handlar alltid om att se varje elev, vara intresserad av varje elev som person, vara i kontinuerlig kontakt och dialog.

”Omsorg om den enskildes välbefinnande ska genomsyra verksamheten” står också framskrivet i Läroplanen. Boberg och Sterlinger Ahrling är några av alla erfarna och skickliga lärare som förekommer flitigt i fackliga sammanhang. På ett mycket konkret sätt företräder de det relationella arbetssättet när de beskriver vikten av att läraren är rastvakt, hänger i uppehållsrummet, är insatt i elevens hemsituation, småpratar i matsalen… De är hyllade i fackförbundets olika kanaler och ute på skolorna försöker vi anamma deras handfasta tips.

Hur får fackförbundet Sveriges Lärare ihop detta pedagogiska ideal med kampanjen Räck upp handen? Vad menar fackförbundet med att vara bara lärare?

Skulle det vara typ: ”visa dig endast vid lektionsdags, var aldrig ute på rast, ät inte med elever, undvik korridor och uppehållsrum, öppna inte när det knackar på dörren till arbetsrummet…” alltså: ”håll dig undan och se till att elever aldrig besvärar dig med sådant som inte har med direkt undervisning att göra, hänvisa allt sådant till andra instanser”. På vissa gymnasier kanske en sådan lärartyp skulle kunna fungera, men definitivt inte på grundskolan. Även om det skulle vara praktiskt möjligt och kanske uppskattat av vissa lärare skulle det ur lärandesynpunkt inte vara önskvärt.

En sådan obsolet lärartyp är motsatsen till det ideal som uttrycks och hyllas i fackförbundets egna branschkanaler. Budskapet som fackförbundet Sveriges lärare uttrycker externt går alltså stick i stäv mot det som resoneras om internt i skolvärlden. Hur ska den enskilde läraren hantera denna motstridighet och ändå känna sig lojal mot professionen?

Diskussionen om organisation och resurser kan inte separeras från pedagogiska ideal och vi måste förstå hur effekten av pedagogiska idéer blir i praktiken.

Lisa Eklöv, rektor

Foto: Thanasis Anastasiou (CC BY 2.0 DEED Attribution 2.0 Generic).