Skola och SamhälleLotta Holme och Alma Memisevic: Inkludering som utmaning och möjlighet
Det är lätt att i populismens namn avfärda inkludering, inte lika lätt att försöka ta ansvar för alla människors lika värde och möjligheter. Lotta Holme och Alma Memisevic uppmanar oss att se inkludering som den möjlighet och rättighet den skall vara. (red.)
Inkluderingen har gått för långt! – är ett påstående som på senare tid hörs i debatten om skolan (se exempelvis här, eller här) och även i politiska dokument och uttalanden som i det så kallade ”Januariavtalet”. I utkastet till avtal, som innehåller ett antal punkter om skolan, uttrycks bland annat under punkt 52 att ”Inkluderingstanken har gått för långt”; det ska bli lättare att få särskilt stöd i särskild undervisningsgrupp och ”Resursskolor ska utvecklas…” (Uppdrag till Skolverket hösten 2019). Vi menar att begreppet inkludering har missuppfattats och det är viktigt att vi nu diskuterar både hinder och möjligheter för inkludering i skola och undervisning på ett nyanserat sätt.
I den här artikeln kommer vi att diskutera begreppet inkludering och dess definitioner samt visa på problematiken med att begreppet tolkas och används på ett ytligt sätt. Vi utgår från hinder och möjligheter för inkludering samt ger konkreta förslag på insatser för att en inkluderande skolgång för alla barn skulle kunna bli verklighet. I ett historiskt perspektiv är en skola för alla något som känns lätt att argumentera för, då särskilda anstalter och institutioner för ”handikappade barn” inte ses som ett alternativ i dagens funktionshinderspolitik!
Salamancadeklarationen som Sverige skrivit under, instiftades år 1994 i Salamanca i Spanien där 92 regeringar och 25 internationella organisationer samlades i syfte att säkerställa varje barns rätt till utbildning, likvärdighet och delaktighet inom det ordinarie utbildningsväsendet. Förutom Salamancadeklarationen finns stöd i den svenska skollagen för att elever som är i behov av särskilt stöd ska få det stöd de behöver och att undervisningen ska anpassas efter alla barns och elevers behov och förutsättningar. Vilka barn som är barn i behov av stöd och hur stödet ska se ut preciseras inte vilket blir både en möjlighet och en utmaning för lärarna att anpassa undervisningen efter just de elever som de har i gruppen. Rättvisa, jämlikhet, likvärdighet handlar inte om att det ska se ut på samma sätt överallt utan om att skolan och undervisningen ska kunna organiseras på olika sätt beroende på elevers förutsättningar och behov.
Det finns en föreställning om att inkludering innebär att alla elever måste vara i samma klassrum utan möjlighet att arbeta i små grupper eller få individuellt stöd. Så behöver det inte vara. Flexibla lösningar som utgår från elevens behov och tar hänsyn till olika omständigheter innebär verklig inkludering. Det går att arbeta pedagogiskt och didaktiskt i olika grupperingar, men även enskilt. Inkludering kan definieras på flera olika sätt, social, didaktisk, pedagogisk, rumslig och utifrån en känsla av delaktighet, för att ta några exempel. Det som är gemensamt för samtliga definitioner är att inkludering inte är detsamma som integrering. En elev kan vara integrerad i ordinarie klassrum men samtidigt uppleva exkludering om undervisningen inte är anpassad eller om eleven inte känner delaktighet.
Förutom att det finns internationella och nationella överenskommelsen och styrdokument som inte gör det möjligt att välja bort inkludering, finns det forskning som förespråkar inkludering och lyfter dess fördelar (Nilholm & Göransson, 2013). Men för att inkludering ska leda till lärande och utveckling för alla elever måste flera förutsättningar finnas och även resurser, enligt forskningen. En lyckad didaktisk och social inkludering kan inte åstadkommas om skolor samtidigt har dålig ekonomi och inte tillräckligt med välutbildad personal.
Januariavtalet innebär förslag på att ”Resurser tillförs för att anställa fler lärarassistenter. Nationella riktlinjer tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna.” Om detta blir verklighet skulle det kunna skapas möjligheter för lärare att arbeta mer inkluderande. Många lärare uppfattar idag att inkluderande pedagogiskt arbete är en mycket stor utmaning, som de inte ges förutsättningar för.
Inkluderingsbegreppet har enligt vår mening missuppfattats och fått oförtjänt dåligt rykte. Att placera elever i särskilda undervisningsgrupper och finna olika särlösningar, går kanske inte alltid att komma ifrån. Men det finns för skolan många andra alternativ, som ryms i inkluderingstanken:
- Tvålärarsystem
- Fortbildning och tid för reflektion
- Förebyggande specialpedagogiskt arbete
- Specialpedagogisk didaktik och specialpedagogisk ämnesdidaktik
- Tillgängliga och anpassade lärmiljöer
- Välutbildad personal
- Skolnära forskning och utvecklingsarbete
Lotta Holme, universitetslektor, Linköpings universitet
Alma Memisevic, doktorand, Linköpings universitet
Referenser:
Nilholm, C. & Göransson, K. (2013). Inkluderande undervisning: Vad kan man lära av
forskningen? (FoU skriftserie, nr 3). Härnösand: Specialpedagogiska skolmyndigheten.
Svenska Unescorådet (2006). Salamancadeklarationen och Salamanca +10. Stockholm: Svenska Unescorådets skriftserie 2/2006.
One Comment on “Lotta Holme och Alma Memisevic: Inkludering som utmaning och möjlighet”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Viktig artikel och mina tankar går även till skolutvecklingen som gjordes i Essunga kommun – Nossebro, där resurser omfördelades till att stärka möjligheterna för deltagande i en gemensam klass samt ha en flexibilitet till mindre grupper efter behov. Detta kan man läsa mer om i Bengt och Elisabeth Perssons bok “Inkludering och måluppfyllelse”