Lotta Lundh: En arbetsplats för alla? Om orimligheten i NPF-barns studiesituation

Barn bränner ut sig, får ångest och kraschar innan de ens kommit upp på högstadiet. Skulle vi acceptera denna situation om den gällde vuxna? Lotta Lundh uppmanar beslutsfattarna att ge barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer, NPF, vad de behöver för att spara samhället pengar i framtiden. Det finns mycket att göra.

“En skola för alla” heter det så fint i Sverige. Försök förstå hur det skulle vara för dig om det istället hette “En arbetsplats för alla”, där alla yrkesverksamma skulle ha samma arbete och jobba på samma arbetsplats. Skulle det fungera bra tror du? Tänk dig att alla omkring dig talade ett språk du inte förstod och dessutom vägrade ändra sig för att du skulle förstå. Ingen ville lära sig ditt språk eftersom det var så få som pratade det. Det var inte värt uppoffringen. Varje dag skulle du tvingas åka till ett ställe där du kände dig osäker, utanför och ångestfylld; en plats där du var bland människor som inte förstod hur du fungerade eller hur mycket kraft det tog av dig att bara ta dig dit. Du förväntades sitta i ett rum bland andra och lära dig saker, samtidigt som det enda du ville var att ta dig därifrån, eftersom ljudnivån gjorde ont i dig. Varje stolskrap, pennstreck på tavlan, klickande ljud från lysröret i taket, vinden utanför fönstret, a l l t  skar som knivar i öronen på dig.

Tänk dig att de tvingade ut dig flera gånger om dagen, oavsett vilket väder det var. De förstod inte att du var livrädd för olika vädertyper, eller fick panik om det blåste för mycket. Innan du tvingades ut skulle du trängas andra i ett litet kapprum, samtidigt som alla klädde på sig. Återigen skar det i öronen av alla ljud, skrik, skratt och dunsar, samtidigt som ögonen tog in alla rörelser omkring dig och gjorde att hjärnan nästan kokade över av alla intryck. Sedan försökte de tvinga dig vara social, bara för att alla andra tycktes vara det. Även om du inte hade något behov av att umgås med andra, tvingades du låtsas vara det ändå. Bara för att du skulle vara som alla andra. Kosta vad det kosta ville. För alla skulle ju inkluderas.

Oförutsägbarheten blev överväldigande och det knöt sig i magen av oro på dig. När du försökte förklara skräcken för de ansvariga, fick du bara svaret att alla skulle vara ute. ”Det går nog ett tag till” eller ”sluta sjåpa dig och var med de andra”. ”Alla andra har ju kul”, så då skulle du också ha det.

Hux flux dök det upp en ny person som du ska jobba med. Du hade ingen aning om hur länge den personen skulle ta hand om dig och lära dig saker. Skulle du ännu en gång behöva förklara varför du inte orkade sitta stilla eller behövde hörselskydd ? Förklara för någon som inte förstod det du sa? Ovanpå det menade de att du skulle lära dig en massa grejer. Allt på ett sätt som du inte var programmerad för att ta in. Du kände dig som att du var en PC bland en massa Mac. Du kunde inte ta in det, hur gärna du än ville. Mitt på dagen skulle du tvingas iväg till den mest oroliga platsen av alla: Matsalen. Där fanns inte det lugn du behövde för att kunna äta. Alla skulle äta samma mat, på samma plats och på samma tid. Ingen brydde sig om ifall du försökte berätta att viss mat gjorde ont i munnen när du försökte äta den.

Tänk dig själv om detta var din arbetsplats. Hur länge skulle du orka vara kvar? Hur lång tid skulle det gå innan du sa upp dig och letade upp ett annat jobb? Barn i skolåldern har inte den lyxen. De kan inte välja att stanna kvar eller inte. Det är skolplikt i Sverige och alla barn ska gå i skolan. Kosta vad det kosta vill. Detta är vardag för många barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer, NPF. Fem dagar i veckan ska de ha det så här. Barn med diagnoser som autism och ADHD tvingas gå i vanliga klasser där deras behov inte tillfredsställs, oavsett hur många anpassningar pedagogen än tar fram.

Dessa barn behöver förutsägbarhet, lugn och ro och känslan av att någon förstår dem. Det krävs utbildad personal för att de ska få vara sig själva och inte tryckas in i en form de inte passar i. Pressar man dem för hårt går de sönder. Barn bränner ut sig, får ångest och kraschar innan de ens kommit upp på högstadiet. Skulle vi acceptera detta för andra barn?

Ge de här barnen vad de behöver idag så sparar samhället en massa pengar i framtiden. Resurser, specialklasser, pedagoger med NPF-kunskap: det finns mängder att göra för att situationen ska fungera bättre. Min dotter var hemma ett helt år innan hon fick rätt hjälp och fick träffa någon som förstod sig på henne. Det året önskar jag ingen familj.

Gör om E n  skola för alla till En skola för  a l l a. Gör om och gör rätt. Och gör det nu innan det är försent.

/Lotta Lundh

Författare och NPF-mamma till barn med autism, ADD och ADHD. Medlem i Autism- och Asperbergerförbundet och Attention.

2 Comments on “Lotta Lundh: En arbetsplats för alla? Om orimligheten i NPF-barns studiesituation

  1. Tack för din berättelse! Varje dag exkluderas massor av barn i inkluderingens namn eftersom inkludering ofta likställs med fysisk inkludering, alla i samma klassrum. Vi behöver diskutera inkludering utifrån känsla av tillhörighet och hur den kan skapas för varje enskilt barn. Det är sanslöst att detta får fortsätta i välfärdslandet Sverige.

  2. Mycket bra beskrivet och tyvärr med hög igenkänningsfaktor. Som pappa till ett barn med högfungerande autism känner jag med ilska och sorg igen det mesta. För min son slutade det med att han i högstadiet blev hemmasittare och efter ett år äntligen fick plats på en resursskola, vilket gjorde att han lyckades komma tillbaka och få godkända betyg. Fler barn borde självklart få de resurser och den skolform som behövs för att hjälpa dem lyckas. Inkludering är inte alltid det bästa för alla.

Lämna ett svar till Marita Cronqvist Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »