Magnus Hultén: Populistisk skolpolitik har tagit över i Sverige

Skolan ska vila på vetenskaplig grund, men forskning om skolan har tvärtom fått en allt mer försvagad ställning i debatten, enligt Magnus Hultén. Istället dominerar skräckbilder om postmoderna läroplaner, konspiratoriska (pedagogiska) etablissemang och bristande ordning i skolan; en opinionsbildning som understödjs av våra stora dagstidningar.

Jag minns när jag började på Lärarhögskolan 2002. Då höll campus på att samlas på Konradsberg i Stockholm, mitt över vägen från Dagens Nyheter. 2004 invigdes campus och Lärarhögskolan var för första gången sedan inrättandet 1956 samlad på ett ställe. Men redan följande år kunde man läsa på DN-debatt att Folkpartiet ville lägga ner Lärarhögskolan. 2007 lades den ned, den sista lärarhögskolan i landet. Kanske blev den symboliska och fysiska spänningen för stor, flumpedagoger mitt emot kunskapens fanbärare.

En välfungerande demokratisk debatt bygger på att argument från två jämbördiga sidor möts, vilket kräver att dessa båda sidor ges utrymme i dominerande nyhetsmedia. Sådan är knappast situationen i Sverige när det gäller skolan, och har heller så inte varit de senaste decennierna. Om något, så ökar tonläget och monotonin i debatten.

När dåvarande Folkpartiet flyttade fram sina skolpolitiska ambitioner 1997, i samband med byte av partiledning, tog man över stafettpinnen i svensk skolpolitik av Moderaterna och Socialdemokraterna. Men inriktningen förblev densamma, om än ytterligare något tillspetsat: kunskapsskolan i förarsätet och flumskolan som nödvändig kontrast – den skola man absolut ville bort ifrån. Sedan dessa har såväl Socialdemokraterna som Moderaterna varit marginaliserade i frågor som rör skolan. Folkpartiet/Liberalerna har sedan slutet av 1990-talet haft närmast monopol på skolpolitiken i Sverige, huvudsakligen med Dagens Nyheter som opinionsplattform.

Man skulle kunna tro att den långvariga dominansen för ”kunskapspolitiken”, en utveckling som tar fart under 1980-talet, och de uteblivna resultaten av denna typen av skolpolitik skulle öppnat för progressiva alternativ. Men så har inte skett, snarare har den konservativa retoriken hårdnat de senaste åren. Med högerpopulistiska framgångar i svensk politik har vi sett nya och än kraftfullare skolpolitiska inlägg från högern. Det finns tecken på att Moderaterna nu återigen flyttar fram sina skolpolitiska ambitioner (DN-Debatt).

Medan Björklund framför allt lutat sig mot skräckbilden ”flumpedagogik”, som hans politik ska rädda oss från, har den nya högern målat upp en än mer konspiratorisk och kraftfull dystopi: ”den postmodernistiska skolan”. Liksom i flumpedagogikens fall, tillskrivs denna ideologi ett etablissemang som man vill ha bort.

Flumpedagogikens etablissemang var en brokig skara. Gunnar Ohrlander, bland annat populär krönikör och skoldebattör, kunde tala om ”skolideologerna” tidigt 1980-tal, en samling progressiva opinionsbildare som Ohrlander menade stod för skadliga idéer och hade monopol på skoldebatten. Dessa ideologer kunde enligt Ohrlander tillhöra grupper som journalister, fackpedagoger, lärare, skolbyråkrater och opinionsbildare. En yvig skara och följaktligen svårplacerade meningsmotståndare. Den nya högern kan till skillnad från detta peka ut en tydligt ansvarig för skolans förfall: ett akademiskt förankrat pedagogiskt etablissemang som fört samhället bakom ljuset.

I ledande dagstidningar som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten kablas denna retorik ut, i debattartikel efter debattartikel. Hur många debattinlägg har du läst senaste åren om vikten av hjärnforskning, den bristande ordningen i skolan, undermålig lärarutbildning och det postmodernistiska förfallet i såväl undervisning som i skolans styrdokument? 40 stycken? Räcker det? Inräknat kampen mot flumpedagogik, så kan svensk media räkna drygt två decennier av kraftfull och strategisk opinionsbildning på skolans område.

Så var finns motrösterna, de politiska alternativen?

1970-talet såg en tydligt progressiv vänstervåg skölja in över skoldebatten – med den borgerliga läroplanen Lgr 80 som kronan på verket (!). Men kanske nådde denna vänsterrörelse för långt i fallet skolan, och i fel tid. Den socialdemokratiska staten rämnade, individualism och frihet från statens pekpinnar hägrade. Reaktionen blev kraftfull. Lgr 80 blev i mångt och mycket droppen för många, lärare och skoldebattörer, och därmed startskottet för en en konservativ motreaktion (som samlade såväl vänster som höger).

Idag saknas 1970-talets progressiva röster inom skolpolitiken. Det saknas skolpolitiska alternativ till den kunskapspolitik som förts och implementerats sedan 1980-talet. Som forskare kan jag tycka att detta inte bara är olyckligt för att det minskar möjligheterna att lösa skolans utmaningar. Den dominerande ställningen för kunskapspolitiken har även bidragit till att underminera forskningens roll i utvecklingen av skolan. Pedagogiska forskare har blivit en tacksam syndabock. Idag riskerar pedagogiska forskare som deltar i debatten och kritiserar den dominerande retoriken kring skolan i dominerande media att framstå som politiserade vänsterproggare som vägrar inse att det är dom som förstört skolan. På så sätt har kunskapspopulismens förespråkare lyckats sänka legitimiteten för forskning om skolan och kan på så sätt lättare bibehålla makten över skolan.

Så, varför saknas partipolitiska motröster inom skolans område? Jag har inget bra svar. Men de medieanalyser jag gjort av skoldebatten sedan 1970-talet, visar att lösningen kunskapsskolan och dess motpol flumskolan har en lång historia i den mediala framställningen av skolan, vilket också noterats av andra forskare. Medier och mediers inramning av skolan, dess problem och hur dessa bäst kan lösas, har även på internationell basis visat sig vara en central drivkraft bakom den utvärderingsskola med fokus på kunskap (i snäv bemärkelse) och krav som vi ser föras fram i debatten idag, och som implementerats genom en rad reformer sedan 1990-talet. Likaså har den idédrivna lobbyn varit viktig för att få in budskapet i dominerande media. Det vore således, kort och gott, politiskt självmord att i dagens opinionsläge försöka föra fram en alternativ skolpolitik. Kanske är det därför bara att, som skolforskare, ta mössan i hand, tacka och buga och imponeras över hur denna kraft så effektivt tystat pluralismen i debatten.

Magnus Hultén är biträdande professor i naturvetenskapernas didaktik vid Linköpings universitet

P.S. Det enda område vi ser någon form av partipolitisk positionering gäller vinster eller marknadsutsättning i skolan.