Majken Humle: Fröken Nibe trodde att något var rätt

Axel Sandemose (1899-1965) skriver i romanen ”En flykting korsar sitt spår” (1933) att skräcken för det som inte är rätt, länge hade hindrat honom från att skriva om sina tidiga levnadsår. ”Över det skrivna ordet hänger draken fröken Nibe som trodde att ett ord kan skrivas rätt, och det finns något som inte kan sägas, och något som kan sägas. Du tvingar ditt barns fantasi ner i en källare, eller mördar den”.

Om senare skolår skriver Sandemose: ”Jag kan aldrig förlåta att mina första uppsatser som skrevs med lust och glädje svärtades ner med röda streck av en dum karl som gjorde mig olycklig och hindrade mig från att uttrycka mig sedan”. Sandemose skriver i kapitlet om fröken Nibe att man naturligtvis måste lära sig det rätta, men att egna tankar och uttryck och fantasin ska ha en plats. ”Den rädde går villigt in bakom formalismens järnvägg och gömmer sig där” skriver Sandemose vidare. De som gömmer sig bakom formalismens järnvägg är inte endast de elever som kallas skolsvaga, där finns alla sorters elever – och alla sorters vuxna.

*

Tjugofem år tillbaka uppbyggdes ett decentraliserat undervisningsväsende på idén om ett samband mellan utvärdering och utveckling, där varje nivå (staten, kommunen, den enskilda skolan) skulle utvärdera(s) och utveckla(s). Systemet fick en märkbar slagsida redan vid sjösättningen på tidigt 90tal då uppföljningssystem och tillsyn samt i någon mån utvärdering prioriterades av den statliga skolmyndigheten. Utvecklingen förväntades skötas av kommunerna med vissa riktade stödinsatser från myndigheten. Nu har ett överdimensionerat kontrollsystem tornat upp sig. Ytterst i detta system sitter eleverna, som inte har en fackförening eller en lobbygrupp och inte heller ett kapital att flytta utomlands eller andra maktmedel. De har i stället mål, delmål, ämnesprov, nationella prov, kriterier, bedömning, betyg och PISA. Alltsammans signalerar att något är rätt och att det gäller att göra rätt för att undgå misslyckanden. Fröken Nibe skulle vara nöjd.

Vad är det man kan, när man kan? är en fråga som lärarstuderande gör bekantskap med. Frågan används av lärare vid konstruerandet av betygsmatriser och vid annan bedömning. Avsevärd tid läggs sammantaget på att hitta svaren och de olika kunskapsnivåerna – i ämnen, delkurser, kurser . Detta handlar om målgången, mätstickan, resultatet. Det som skolorna måste visa upp. Om man vänder tanken åt andra hållet så behövs skolan och undervisningen på grund av att man inte kan och på grund av att kunskap är både oändlig och oändligt spännande. För en nyfiken människa finns inte en gräns där kunskapen tar slut och ”man kan”.

”Vetandet är som ett klot. Ju större volym desto större yta mot det okända” (Gandhi). Det skulle alla elever få upptäcka och de kunde få glädjas åt att det återstår hur mycket kunskap som helst . Nu undrar läsaren vilken planet jag kommer från och om jag inser svårigheterna. Jag gör det – har arbetat som lågstadielärare i femton år och flera år med det som kallades samordnad specialundervisning. Därför ser jag möjligheterna – men under förutsättning att skolan slipper ägna sig åt mätande av resultat i så stor utsträckning som nu.

Borde man i stället lägga kraften på frågan Vad är det man inte kan, när man inte kan? Den frågan rymmer mer av utveckling än bedömning. En undran som följt mig är vilken betydelse skolkunskapens karaktär har i relation till min fråga. Skolkunskapen är oftast abstrakt och ibland konkret (praktisk), mer sällan teoretisk . Jag minns en gång när jag träffade ett gäng högstadieungdomar som kvalat ut från den vanliga undervisningen och ägnade sig åt praktiska ämnen samt hade en dag i veckan med en dramapedagog. Jag lånade en dramadag och hade samtal om kunskap med eleverna. Samtalet baserades på deras tankar och erfarenheter om vad som är kunskap, var kunskapen finns och hur lärande går till. Jag anknöt deras tankar till kunskapsteoretiska begrepp. När dagen var slut hade vi en begreppsapparat på tavlan och de fick veta att kloka människor hade skrivit tjocka böcker om det som de hade räknar ut.

Allt sedan dess har jag undrat vad det är som skolan, per definition, inte kan fånga upp. Den här elevgruppen var fri att tänka, jag var inte deras lärare och det handlade uppenbart inte om skolkunskap. Det fanns inte någonting som var rätt, vi arbetade oss fram tillsammans. De orkade en hel dag och de var stolta, inte trötta. Hur hade dagen fallit ut med elever som funderar över om det ”kommer på provet” och som haft tillgång till en bedömningsmatris inom området? Den elevgrupp jag arbetade tillsammans med bidrog med sitt konkreta tänkande som lyftes förbi den abstrakta nivån och till en teoretisk nivå med begrepp de aldrig hade hört talas om. När begreppsapparaten, med diverse pilar och bubblor, var klar förstod de våra anteckningar. Åtminstone just då.

I skolan används oftast modellen från konkret – till abstrakt – och sist teoretisk nivå. Vad är det man inte kan, när man inte kan? Man kan inte tänka abstrakt kanske? En människa kan ha svårt för ”räkning” men finna logiskt – matematiskt tänkande spännande. Skolämnena är abstrakta. Kanske ska man inte alltid konkretisera utan göra det så svårt att eleverna glömmer att de är i skolan och att någonting är rätt?

Signaturen ”hanna” skrev en kommentar till en nyligen publicerad artikel i S.O.S. Hanna berättade om en högstadieelev som måste välja bort ämnet fysik av taktiska skäl. Han måste satsa på ämnen med betygsmöjligheter för att komma in på gymnasium. Fysik var ett av hans favoritämnen så han ville få vara med på lektionerna, men ett stort intresse måste väljas bort. Det suger, sa eleven. Jag instämmer helt och fullt i att det suger! Intresse, lust och fantasi kan man komma långt med. Människor som inte kan läsa en ritning kan ändå både bygga och laga tekniska apparater och hitta kreativa lösningar som KTH-examinerade inte klarar, eftersom de gör rätt. Vad är det man kan, när man inte kan? Kanske ska skolan ge elever större möjligheter att utveckla det de kan och visar intresse för? Men då spricker timplaner (tjänstgöringsunderlaget) och kursplaner, såvida det inte inrättas ett mer tänjbart system. Eleverna kanske inte spricker och vill vistas i skolan, å andra sidan.

*

Kontroll – och mätsystemet baseras inte på uttalade och genomtänkta värderingar över Vad är en människa? eller Vad är kunskap? Systemet är ett lappverk hopsytt över lång tid, med hjälp av ett lappverk av politiska ideologier och påkomna idéer – det är som att laga ett läckande tak enbart där det regnat in vid senaste skyfallet. Det regnar strax in någon annanstans. Däremot bygger systemet upp gemensamma värderingar vare sig det var avsikten eller inte. Dessa värderingar och normer internaliseras omedvetet i högre eller lägre grad hos lärare, elever, föräldrar, hos skolpolitiker och i samhället hos allmänheten.

Uppföljnings- och kontrollsystem innehåller i sig ingen utvecklingspotential, utöver att systemet kan förbättras eller utökas. Omfattande styr- och kontrollsystem urholkar varje yrkes professionalitet. Det är skillnad på att skära till, prova in, sy en herrkostym och att trycka på en knapp med ansvar för att linjesystemet fungerar rätt och levererar rätt. Så hur kan lärare återta professionen och med den makten över sitt yrke? Axel Sandemose formulerade Jantelagen i tidigare nämnda roman. Punkt nummer sju i lagen lyder ”Du ska inte tro att du duger till något.” Där är vi inte riktigt ännu.

(Majken Humle har arbetat med skiftande uppdrag inom utbildningsväsendet)

One Comment on “Majken Humle: Fröken Nibe trodde att något var rätt

  1. Håller med dig helt och fullt. Sorgligt läge när taktiska val och fokus på nästa prov- nästa kravnivå och på betyget utgör horisonten. Både för eleverna och för lärarna.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »