Malin Ideland: Vad vi inte pratar om när vi pratar om kunskapssyn

Debatten om skolans kunskapssyn tycks outtömlig. Men vad är det som hamnar i skymundan när vi diskuterar denna fråga. Malin Ideland frågar sig om det inte är dags att prata om något annat (red.). 

På dagstidningarnas ledarsidor såväl som på Skola och Samhälle har skolans kunskapssyn debatterats flitigt. På Svenska Dagbladet får en 80 träffar på en sökning på kunskapssyn, Dagens Nyheter ”ungefär 100”. I debattens ena ringhörna hänger traditionalisterna som förespråkar katederundervisning av objektiva fakta. I det andra hörnet finns progressivisterna som menar att kunskap är relativ och att det inte finns någon sanning. Båda sidor framstår som en slags karikatyrer som slutgiltigt vill slå fast svaret på en fråga som diskuterats sedan antiken och som troligen kommer att vara fortsatt tvist om ända in i apokalypsen: Vad är egentligen kunskap. Och hur lär en sig något överhuvudtaget? Men vad är det som denna högljudda debatt överröstar? Vad är det vi glömmer att prata om när vi pratar om skolans kunskapssyn? Är det inte dags att vända blicken någon annanstans?

Jag ska villigt erkänna att jag är en sån där förhatlig socialkonstruktivist, en som problematiserar förgivettagna sanningar. Det är själva livsluften i min forskargärning, som har handlat om allt från synen på arv och miljö till vem som i samhället betraktas som en miljövänlig människa. Men det betyder inte att jag inte tror på fakta – jag är övertygad om att det finns gener som styr våra livsförutsättningar och att det finns handlingar som innebär större eller mindre koldioxidutsläpp i atmosfären. Detta är inga relativa åsikter, tvärtom är verkligheten ytterst påtaglig. Jag tycker till och med att en ska undervisa detta i skolan, min postmodernistiska ådra till trots. Skolan kan ägna sig åt både faktakunskaper och att elever får resonera om mer vilda problem som finanskriser och batteritillverkning. Och inte nog med att skolan kan göra det, jag har känslan av att den faktiskt gör det. Karikatyrerna traditionalister och progressivister rör sig nog mer på debattsidor än i klassrum, om de överhuvudtaget finns.

En skulle kunna hävda att kunskapssyn är en ganska oproblematisk fråga att debattera. Ingen (eller åtminstone förhållandevis få) känner sig kränkta av att bli attackerad för sin kunskapssyn. Och om en blir det är det kanske dags att fundera över sina prioriteringar. Men när debatten begränsas till att i princip enbart handla om detta så blir den allt annat än ofarlig då den dränker andra viktiga frågor. Makt/Kunskap går inte att särskilja, menade socialkonstruktivisternas stora förebild Michel Foucault. Genom att definiera den sanna kunskapen och vad vi talar om när vi talar om skola så utövas makt över vad som hamnar i samhällets fokus alternativt i skymundan. Ibland kan en misstänka att kunskapsförespråkarna har läst sin Foucault noga, och använt den som en manual, för de har lyckats i sitt uppsåt. Alla pratar nu kunskapssyn: på lärarutbildningar, fortbildningsdagar, sociala medier, i ny bokutgivning.

Talet om vikten av faktakunskap kopplas inte sällan samman med andra företeelser som framstår som förment opolitiska – evidensbaserad undervisning och neuroforskning är två sådana exempel. Den finska utbildningsforskaren Johanna Sitomaniemi-San har i sin avhandling Fabricating the teacher as researcher: A genealogy of academic teacher education in Finland beskrivit hur tyngdpunkten i den finska – ofta hyllade – lärarutbildningen förflyttades mot dessa områden så försvann andra viktiga frågor från agendan, framförallt om hur orättvisor inte bara är kopplat till undervisning utan till sociala strukturer i samhället (kön, klass, hudfärg, ursprung). Genom att bara fokusera på undervisning och kunskapssyn vänder vi ofrånkomligen blickarna inåt istället för att rikta dem utåt. Ärligt talat, vi löser inte klassproblemen enbart med enklare kunskapskrav och mer strukturerad katederundervisning. Vi måste också titta på den utjämnande välfärdspolitik som inte har förts under de senaste decennierna. Men detta är långt mer komplext – och politiskt problematiskt att prata om.

Vi måste också fråga oss hur det kan komma sig att exempelvis genusvetenskap och antirasism ibland framstår som det största problemet just nu – vilket ska läsas som ännu en släng av kritiken mot postmodernismen. Detta har bland andra Ivar Arpi och Inger Enkvist nyligen fört fram på ledarsidor. I mina ögon framstår vetenskaper med syftet att bekämpa orättvisor som ett ganska litet problem i en värld där extremhögern vinner ny mark för var dag som går. Hur kan genuspedagogik på förskolan vara ett större problem än att mörka, konservativa högerkrafter som har förflyttat debatten långt från en anständig nivå? Hur kan det komma sig att skoldebatten handlar om kunskapssyn istället för de motsättningar som håller på att slita sönder samhället? Fungerar den moderna kunskapsrörelsen rentutav som en snuttefilt för att slippa tänka på mer svårhanterliga problem?

Policyforskaren Carol Bacchi menar att vi inte bara bör inrikta sig på att lösa problem, utan också på att fundera på varför vissa företeelser blir till som problem i samhällsdebatten medan andra går obemärkta förbi. Vilka reella konsekvenser får problemformuleringen för vart resurser riktas, vilka åtgärder sätts in och vilka studiedagar som anordnas för lärare och lärarutbildare? Problemformuleringen är inte oskyldig, den kan beskrivas som ett problem i sig.

Nu ska jag sluta tala om att vi ska sluta tala om kunskapssyn. Bara en stilla vädjan: snälla, kan vi inte prata om något annat ett tag. Åtminstone lite grand. Där finns så mycket att diskutera: elevers psykiska ohälsa, sexuella trakasserier i skolan, integritetsfrågor i och med digitalisering, och så vidare, och så vidare. Den eviga filosofiska frågan om kunskap lär vi återkomma till ändå.

Malin Ideland är etnolog och professor i utbildningsvetenskap vid Malmö universitet.

8 kommentarer till “Malin Ideland: Vad vi inte pratar om när vi pratar om kunskapssyn

  1. Vill man lösa svåra samhällsproblem är det en bra start att ha goda ämneskunskaper. De oerhört förenklade resonemangen som du för fram visar vikten av att ta svåra samhällsfrågor på allvar och att inte koka ner dessa till socialistiska slagord.

    Du verkar även se det som en självklarhet att ett socialistiskt perspektiv skall råda i skolan. Men varför då? Kan inte eleverna få en gedigen kunskapssyn genom skola och sedan bilda sig en egen uppfattning?

    Det verkar råda panik i leden bara för att en handfull debattörer från högern har dykt upp i skoldebatten.

  2. Johan, jag är inte helt säker på hur du läste in en socialistisk agenda i artikeln, bara för att jag kritiserar de mörka högerkrafterna. Tror inte att vänstern bör ha monopol på frågor kring jämställdhet och antirasism.

  3. Tar man upp klass, genusvetenskap, “antirasism” och talar om mörka högerkrafter får man nog finna sig i att folk tror att man har en socialistisk agenda. Inga klassiska högerperspektiv lyfts fram som viktiga och högern nämns enbart i negativa ordalag.

    Jag tror du gör socialkonstruktivismen en otjänst när du placerar den i ett vänsterfack.

  4. När Inger Enkvist i boken “Kunskapssynen och pedagogiken” efterlyser ordet “sanning” i läroplanen föreslår jag att vi i kunskapsdebatten börjar med två sanningar.
    Sanning 1: Rosling m.fl. (2018) ” Factfullness”
    Sanning 2: IPCC (2018) “Special Report on Global Warming of 1,5 c”
    Om sanning 1 är sant kan vi se positivt på framtiden, bekymren verkar små, finns det då någon större anledning att ändra på samhällsutvecklingen?
    Om sanning 2 är sant kan vi se med oro på framtiden, en snabb samhällsförändring blir här ett måste.
    Vilken sanning ska skolan förmedla till kommande generation?

  5. Debatter handlar sällan om att söka nytt utan om att slå sönder motståndarens argument, dess destruktivitet färgas förstås av sin politiska tid. Skoldebattens horror vacui försöks i kommentarerna symptomatiskt nog täppas till. Dessa förhärskande påståenden balanserar nära en sammanblandning av sak och person, yttermera och än viktigare ämnas de inte till att besvara de ställda frågorna. Jag läser inte heller Idelands inlägg som ett sökande efter EN sanning som ska levereras till elever, utan snarare att de som dominerar diskussionen om (ej i) skolan subjektivt relativiseras. Denna relativisering är intressant: Vad är viktigt för vem, när och varför? Hur väljs att prata om vad? Skolans omöjliga uppdrag att förbereda inför och leda in i framtid ännu ej erfaren måste få vara öppet för diskussion – trumpifierad epicentrism fångar nämligen inte morgondagen. Snart lämnas dagens elever att hantera morgondagen, trots skoldebatter. Vågar vi chansa på att skolan ändå gör det som krävs men som akademin och politiken inte vågar prata om?

    • Jag tror att debatten om kunskapssyn och även debatten om mätning av kunskaper missar stora frågor som en del ungdomar och även vuxna tänker på, t.ex. klimat och hållbar utveckling. Om det ligger något av sanning i de rapporter som FNs klimatpanel (IPCC) publicerar är det svårt att pedagogiskt förklara för den yngre generationen hur den vuxna generationen handlar och har handlat i denna fråga, trots att vuxna anses ha kunskap. Men det kan ju hända att IPCC inte heller har hela sanningen i klimatfrågan – vem vågar chansa på att de inte har det?

  6. Bra poäng! Viktigt att fundera på vad som behöver diskuteras. Det är lätt att fastna i slagfältets dimma medan brännande frågor glöms bort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter