Marcus Samuelsson och Erik Sigsgaard: Nyttan med en rejäl utskällning saknar argument

Hanne Kjöller, ledarskribent på Dagens Nyheter, hävdar att det är nyttigt att ibland skälla ut sina barn och tonåringar och argumenterar för en hårdare uppfostringsideologi. Det är insiktslöst och saknar stöd i forskningen hävdar Samuelssson och Sigsgaard. (red)

I en ledare om skolan och curlingbarnen i högstadiet (Dagens Nyheter 27 november 2011) begråter Hanne Kjöller att utskällningarnas tid är förbi. Detta gråter inga barn över. Utskällningar är det värsta alla barn vet enligt omfattande pedagogisk forskning. Men ledarskribenten Kjöller propagerar oreserverat för att en ”rejäl utskällning” kan göra gott. Så har ännu en stämma ur den kanon som besjunger det samtida senmoderna barnet som gränslöst, omhuldat och ansvarsbefriat gjort sig hörd.

I ledaren hänvisas till ett inslag i Studio Ett i P1 fredagen den 25 november. I radioprogrammet skildras vardagen på en skola på Södermalm i Stockholm. Där betedde sig föräldrarna okonventionellt, kravfullt och ”ifrågasättande” istället för att visa ”respekt” mot lärare, rektorer och skolor, som Kjöller uttryckte det. Utifrån radioinslaget drog hon slutsatser om att ”curlinggenerationens barn har blivit tonåringar” och ifrågasatte inledningsvis föräldrarnas agerande.

Hennes slutsats vilar på en föreställning om att föräldrar fortfarande har ett rejält inflytande över sina barns uppfattningar. Den tar inte hänsyn till vad som under de senaste trettio åren har förts fram av till exempel Thomas Ziehe om barns och ungdomars kulturella friställning, motivationsförskjutning och hur de står under stark påverkan av kamratkulturer och det globala samhället (boken Kulturanalyser: Ungdom, utbildning, modernitet och artikeln ’Normal learning problems’ in youth: In the context of underlying cultural convictions). Kjöller förbiser den rimliga aspekten, att föräldrar och barn mycket väl kan ha olika respekt för skola och lärare utifrån det faktum att de upplever olika skolliv och har olika slags beroendeförhållande till såväl lärare som skolor.

Efter kritiken av föräldrarna pläderar Kjöller för en tidstypisk hårdare och stramare uppfostringsideologi. Hon tar vid i en långdragen svensk och internationell diskussion om fostran och disciplin, som under hösten 2011 bland annat har utgått från Amy Chuas bok Tigermammans stridsrop. I linje med den bokens budskap hörs många stämmor som menar att skolan blir allt stökigare till följd av att eleverna har blivit allt mer gränsöverskridande och ouppfostrade. Men sällan, eller aldrig, anförs empiriskt stöd som visar att en sådan försämring har ägt rum.

OECD-rapporten PISA IN FOCUS 4 visar däremot på motsatsen – Sverige är ett av sju länder som från 2000 till 2009 har haft en mer än tioprocentig positiv förbättring avseende elevers skattning av disciplin i skolan. I rapporten visas vidare att under samma period har femton procent fler svenska elever uppmärksammat att lärare ”sällan eller nästan inte alls” eller ”på några lektioner” behöver vänta länge innan eleverna tystnar och lektionen kan börja.

I avsaknad av kopplingar till empiri eller teori raljerar Kjöller över att vi ”konfliktundvikande föräldrar” idag ”gör allt för våra barn” och menar att behovet av gränser för barn alltjämt existerar. Påpekanden om behovet av gränser är i sig inget nytt. Erik Sigsgaard studerade fenomenet i Danmark under flera år på 1990-talet. Resultatet problematiserade föreställningar om barn och gränser liksom nödvändigheten av gränser och publicerades  tillsammans med medförfattare i texterna Voksnes syn på børn og opdragelse och Andre Måder.

I anslutning till sin diskussion om behovet av gränssättning påstår Kjöller att det finns en nytta med att skälla ut sina barn och tonåringar. Hennes slutsatser om nyttan med utskällningar är inte bara insiktslösa utan också allvarliga och saknar stöd i forskning.

Enligt pedagogisk forskning är utskällningar det värsta som barn vet. I boken Utskälld diskuterar Erik Sigsgaard fenomenet utifrån både internationella och danska studier. Anledningen till att barn avskyr utskällningar är att det gör ont att ta emot en utskällning. Barnen far illa av det och det är skadligt för dem. Kan det verkligen vara nödvändigt eller ens rimligt att skada våra barn med motivet att vi vill dem väl? Kan ett sådant beteende, eller ens förslag om ett sådant beteende, anses rimligt med tanke på Förenta Nationernas konvention om barns rättigheter, som sätter barns bästa i första rummet? Vårt svar  är nej – utskällningar är en form av kränkningar av barn och därför orimliga.

I Kjöllers ledare förnims en längtan efter gamla tider, då roller och relationer mellan vuxna och barn var annorlunda. Då, för inte så länge sedan, var det tillåtet för lärare och föräldrar att slå sina barn. Som första land i Norden förbjöd Sverige 1958 barnaga i folkskolan. Detta förbud föregicks av en långvarig diskussion, vilket Jonas Qvarsebo beskrivit i sin avhandling Skolbarnets fostran: Enhetsskolan, agan och politiken om barnet 1946-1962. 1979 avskaffades föräldrars rätt att aga barn i hemmen. För ännu lite längre sedan var det tillåtet för en man att slå sin hustru, något som förbjöds i Sverige 1864.

Begråter Kjöller att den starkes rätt att utöva makt och våld mot en svagare part är reglerat i lag? Om inte, vari ligger skillnaden mellan en ”rejäl utskällning” och ”en omgång stryk”? Båda delarna är våld, fysiskt eller psykiskt våld. Kan psykiskt våld påstås vara mindre allvarligt än fysiskt? Nej, inte enligt den omfattande forskning som visar att psykiskt våld allvarligt skadar barns utveckling och lärande, deras självkänsla, deras självtillit och hela deras vilja att leva. Precis som med fysiskt våld.

Är en utskällning rimlig att förstå som psykiskt våld och som ”annan kränkande behandling”, vilket också reglerades i lagen om föräldrars rätt att aga sina barn från 1979?  Ja, enligt forskning om barns erfarenheter, där barn bland annat säger att skäll – det är när de vuxna slår med rösten. Forskning har också visat på en tendens att psykiskt våld ger livslånga skadeverkningar. En annan tendens pekar på att utskällningar är socialt ärftliga. Vuxna som har fått skäll som barn tenderar att som föräldrar överföra detta på sina egna barn, oavsett om de vill det eller inte. Spåren av utskällning är förkroppsligad och risken för reproduktion är överhängande enligt studien Det ikke-udskældte menneske av Erik Sigsgaard och Julie Lynge Andersen.

Många vuxna minns och vet att utskällning gör ont. De vet också att utskällning är kopplat till hot och rädsla. Pedagogisk forskning i Sverige, som Marcus Samuelssons avhandling Störande elever korrigerande lärare: Om regler, förväntningar och lärares korrigeringar av störande flickor och pojkar i klassrummet, och internationell forskning, som Anita Woolfolk Hoy och Carolyn Weinsteins översiktsartikel Student and Teachers Perspective on Classroom Management, visar att barn och ungdomar önskar och värdesätter ömsesidiga goda relationer med vuxna som har ett empatiskt, omsorgsfullt och respektfullt förhållningssätt.

Kjöllers argument om behovet av att ”bråka med sina barn” för att det hör till jobbet som förälder håller inte. Hennes ledare är ett tragiskt exempel på en hårdnande trend i sättet att tala om barn, disciplin, gränssättning och uppfostran. En trend som riskerar att normalisera argument utan underbyggnad och direkt felaktiga föreställningar och uppfattningar. Vi kräver att Kjöller presenterar bättre argument och ser fram emot att bemöta dem. I väntan på det vidhåller vi vår forskningsgrundade uppfattning om det ohälsosamma, onyttiga och orimliga med utskällningar, kränkningar och psykiskt våld.

(Marcus Samuelsson är forskare i pedagogik vid Linköpings universitet. Erik Sigsgaard är forskare i pedagogik vid Professionshögskolan i Köpenhamn.)