Maria Bengtsson Hurtig: Rädda lärare

Många är överens om att bra lärare leder eleverna. Men vågar lärare och rektorer leda med hot om anmälan till skolinspektionen och en allt mer uppskruvad debatt om vilka metoder som förespråkas? (red.)

Åsa Morberg har i Skolvärlden skrivit om vikten av att lärarna får sin frihet tillbaka för att återskapa attraktiviteten i yrket. Det ligger mycket i det även om jag inte skulle gå så långt som att lägga ned Skolinspektionen, vilket Morberg är inne på (med hänvisning till Skolverkets tidigare generaldirektör Mats Ekholm).

Jag ser tvärtom att inspektionen är till hjälp att styra upp en skola som varit på villovägar. De tvingar skolor och kommunala huvudmän att ta sig i kragen.

Men Morberg har rätt i sin diagnos att vi fortfarande har akuta skolproblem där vi om tre år kommer sakna 60 000 lärare. Dessutom överväger 6 av 10 lärare att lämna yrket. Enligt Sveriges kommuner och landsting är psykosociala problem den vanligaste orsaken till att lärare sjukskriver sig.

Det talas också allt mer om trygghet och arbetsro. Det är positivt. Barn i svårigheter klarar sig inte utan trygghet och arbetsro. Trots detta förmår ännu inte alla lärare vara de som bestämmer om arbetsmiljön i klassrummet. Att be eleverna lämna ifrån sig mobiltelefoner i ett skåp är otroligt nog fortfarande alltför laddat på många skolor.

Men skriker vi trygghet och arbetsro i tid och otid är jag rädd att det kan missuppfattas av osäkra lärare så att de inte vågar utveckla sina metoder i klassrummet.

Jag tror att en del av problemet med skolan idag är att lärare inte vågar fatta de beslut och ta det ansvar som de skulle vilja. Det minskar trivseln på arbetet.

Det kan handla om att inte våga hålla ordning, att inte våga använda sig av drama i undervisningen (det kan ju bli kaosartat!) eller att inte våga sätta gränser för när man ska vara tillgänglig.

Lärare känner sig istället bakbundna av pedagogiska trender, osäkra skolledningar och kundperspektiv. De är rädda att uppfattas som oseriösa för att barnen inte sitter ned och är tysta hela tiden; de är rädda för att bli anmälda för kränkning till skolinspektionen om de styr upp stök; de är rädda för att de blir personligen ansvariga om något skulle hända med telefonerna i skåpet; de är rädda för att låta föräldrar vänta.

Anmälningar till skolinspektionen ökar stadigt (19 % 2016) med en obehaglig effekt på lärares civilkurage och förmåga att leda är jag rädd.

Jag fick i en enkät på Twitter frågan om det borde stå i läroplanen att eleverna ska visa respekt för sina lärare. Det kändes lite laddat men jag erkänner, jag kryssade ett ja på frågan.

När jag kontrollerar Lgr 11 läser jag respekt i sex olika sammanhang men det är hela tiden läraren/skolan som ska lära eleven att visa respekt. Det står också: “Eleven ska i skolan möta respekt för sin person och sitt arbete”. Men ingen skrivning gör gällande att eleven eller elevens familj har någon skyldighet att visa respekt för lärarens arbete. Jag kan förstå varför.

Vi ser alla Alf Sjöbergs demoniska lärare i ”Hets” framför oss. Men inte kan det väl gå så långt. Jag tror på balans i relationen – ömsesidig respekt är målet. Någonstans borde det också vara formulerat att lärarens arbete ska respekteras för att stämma till eftertanke och motverka anmälningsivern. Skolinspektionen mottog 347 anmälningar av lärare 2016. Av dem fick sju slutligen en varning. Det innebär att i 98% av fallen bedöms läraren ha gjort rätt.

Och hur många människor dras inte in i processen kring sådana anmälningar och bedömningar? Hur många mår inte dåligt? Vad gör det med lärarnas, rektorernas och huvudmännens mod?

Den nuvarande utvecklingen med ständigt ökande antal anmälningar kan väl ändå inte betraktas som effektivt. Och värst av allt – vad skapar det för stämning bland våra lärare? Ett är säkert, det ökar inte deras självkänsla eller professionens status.

Maria Bengtsson Hurtig  är lärare F-6 som för närvarande genomgår specialpedagogutbildning. Hon skriver om skolfrågor på kulturpedagogik.se.