Skola och SamhälleMaria Bergom Larsson: Alternativ pedagogik i skoldebatten
Mina erfarenheter som lärare är hämtade från en skolrörelse som kan tyckas representera ett särintresse, waldorfskolan. Ändå är det ingen dålig utsiktspunkt för att studera utvecklingen av skolan som helhet. Den utveckling som nu far fram över skolan har också drabbat waldorfskolan fast mer och tydligare. Waldorfskolan är den äldsta skolan med ett pedagogiskt alternativ och den har funnits i Sverige i 60 år. Det är den enda friskola som har profilerat sig genom att erbjuda ett pedagogiskt alternativ som bygger på en annorlunda människosyn, en annorlunda läroplan från 0-19 som speglar en annorlunda kunskapsprogression.
Waldorfskolan har profilerat sig som en betygsfri skola som kommunicerar till elever och föräldrar genom läsårsbrev, istället för betyg. Undervisningen bygger inte på skolböcker utan på lärarens muntliga framställning och på elevernas sammanfattning i egenhändigt framställda böcker. Utrymmet för estetiska ämnen och hantverk är stort. Waldorfskolan är en kunskapsskola, kunskap och bildning värderas högt. Men tyngdpunkten ligger också på utvecklingen av känsloliv och allmän mognad. Det konstnärliga är inte avsett att skola konstnärer utan är en integrerad del av pedagogiken. Till detta kommer att den erkänner existensen av en andlig dimension i tillvaron vilket i dagens positivistiska kulturklimat inte är en tillgång. Allt detta är välkänt.
Waldorfskolan har dessutom stuckit ut genom att utmana många av den svenska arbetsmarknadens doktriner, t. ex. sätter lärarna sina egna löner, skolan styrs av kollegiet genom mandatgrupper och har ingen rektor, skolorna har en egen facklig organisation vilket fått Lärarfacket att gå i taket. Man kan kalla waldorfskolan för ett experiment i en annorlunda demokratisyn än den representativa.
Här finns således ett alternativ som tar ett helhetsgrepp om skolan. Ändå är den ju marginell, bara runt 4500 barn går i waldorfskolan, och kan därför aldrig bli annat än ett experimentfält för impulser och inte ett hot för den kommunala skolan.
Samtidigt är det ingen hemlighet att waldorfskolan kämpar med stora svårigheter. Den har med något undantag helt enkelt svårt att rekrytera elever i den hårdnande konkurrensen på den nya skolmarknaden. Detta gäller framför allt gymnasiet. Den har trott att det räcker att konkurrera med en bred allmänbildande kursplan, en alternativ pedagogik och hög lärartäthet medan andra skolor lägger skolpengen på reklambyråer och påkostad marknadsföring. Det har lett till att waldorfskolan omgivits av en lätt air av flummighet.
I den nya skollagen som antas i dagarna finns en passus som anger att waldorfskolans läroplan respekteras:
”Viktigt att påpeka är att till exempel Waldorfskolornas alternativa läroplan som Skolverket bedömt uppfylla motsvarande krav som den nationella läroplanen även fortsättningsvis kan användas i verksamheten tillsammans med den nationella läroplanen. Genom detta lagförslag värnas det vidare friutrymme som finns för Waldorfskolor och andra skolor med särskild pedagogisk inriktning”.
Det tycks således som om den nya skollagen räknar med att waldorfskolan ska få finnas i framtiden. Friskolereformen sågs av de borgerliga partierna som en frihetsreform när den genomfördes. Föräldrar skulle ha rätt att välja skola för sina barn, vilket rimligen också var tänkt att gälla pedagogik, inte bara enskild huvudman.
Idag finns denna rätt t.o.m. inskriven i Lissabonfördraget (EU:s rättighetsstadga artikel 14). Denna rättighetsstadga har ställning av primärrätt, vilket innebär att den kommer att ha företräde framför svensk lag. Med rätten att välja alternativ pedagogik i skolan följer att det måste vara möjligt att utbilda lärare som ska arbeta i dessa skolor.
Lärarutbildningen till waldorflärare har sedan 30 år skett på WLH, Waldorflärarhögskolan och sedan 2002 i samarbete med LHS, Lärarhögskolan i Stockholm. Denna utbildning stoppades för två år sedan. Nästa år utexamineras de sista utbildade waldorflärarna medan landets 40 waldorfskolor, varav tretton med gymnasier, ropar på nya lärare. Det betyder att waldorfskolorna kommer att stå utan waldorfutbildade lärare i framtiden samtidigt som kravet på behörighet av lärare skärps.
Men waldorfskolan står under hot från två håll: Skolorna får finnas men utan utbildade och behöriga lärare. Samtidigt skärps kraven från Skolverket på kursplaner och skolorganisation och kontroll så att mycket av det specifika för waldorfskolan tvingas bort. Och inga undantag medges.
Betygsfriheten som varit en viktig del av den pedagogiska profileringen har tvingats bort. Nu har betyg införts först i åk 8 och 9, sedan i åk 5 och genom de nationella proven redan i åk 3. Detta griper djupt in i kursplanen och förändrar hela dess syn på progressionen trots att det redan i Ylva Johanssons och den socialdemokratiska regeringens proposition 9 maj 1996 underströks att betyg kunde ersättas av intyg, d v s läsårsbrev i någon form:
Regeringen finner dock att ett undantag bör göras för waldorfskolorna. Vid dessa skolor har sedan länge tillämpats ordningen med intyg. Ett väl utformat intyg bör således även fortsättningsvis kunna användas vi dessa skolor för dokumentation av elevernas prestationer.
Den betygsfria skolan tycks ha haft större chans att fortleva under en socialdemokratisk regering!
Men det skulle bli värre. Waldorfskolan har en lärare för klass 1-8, en klasslärare. Det utesluter inte att facklärare successivt förs in i undervisningen. Med den nya lärarutbildningen införs en lärarexamen för åk 1-3, en för åk 4-6 och en för facklärare, vilket slår sönder hela idén med ett sammanhållet klasslärarstadium 1-8. Försök att åtminstone få dispens för 1-6 har inte mött förståelse.
Det slutliga grundskottet mot waldorfskolan kom med den nya skollagens krav på rektor. Därmed omintetgörs den grundläggande idén hur den självförvaltande skolan ska styras, nämligen av kollegiet.
Det alternativ som waldorfskolan utgjorde och som under många år fungerat som ett experimentfält, som givit impulser in i den kommunala skolan, håller nu på att förändras till att bli allt mer lik den skola som den skulle vara ett alternativ till. Att detta sker under en borgerlig regering som i sin retorik hyllar frihet och mångfald är en av historiens ironier.
Som kronan på verket kom den våg av ”evidenssäkring” som svept bort en rad utbildningar inom ”mjuka” eller ”flummiga” utbildningar inom humaniora och psykoterapi. WLH tvingades av Stockholms universitets naturvetenskapliga fakultetsnämnd avveckla waldorflärarutbildningen med omedelbar verkan och utan dialog. Bort med all Steiner var domen.
En waldorflärarutbildning utan waldorf så att säga. Vad man än tänker om Steiners ovetenskaplighet så är det ändå hans pedagogiska idéer som ligger till grund för skolan.
Resultatet har nu blivit det absurda att waldorfskolan får finnas på pappret men utan waldorfutbildade lärare och utan allt det som karaktäriserar en waldorfskola. Kvar finns skalet, de rosa väggarna, den vackra skolbyggnaden, men därinnanför håller det som skulle utgöra ett alternativ på att styras in i huvudfåren.
Vad ska waldorfskolan vara bra för?
Waldorfskolan hotas. Är det viktigt att den finns kvar och varför i så fall?
Därför blir en utvärdering särskilt intressant. Lyckas waldorfskolan lika bra eller bättre än den kommunala skolan? Är det litet speciella elever som går i waldorfskolan? Eller kanske helt vanliga? Vad ägnar sig waldorfelever åt när de lämnat skolan?
Här behövs mer forskning. En rapport från Karlstads högskola som under åren 2002-2005 bedrivit ett forskningsprojekt kring waldorfskolan besvarar en del av frågorna. En sammanfattning och utvärdering av detta projekt finns för den intresserade i bokform, Waldorfskolan – en skola för människobildning? av Bo Dahlin, Ingrid Liljeroth och Agnes Nobel.
Målet har varit att studera waldorfskolan i förhållande till den kommunala skolan och till samhället i stort. I förordet preciseras syftet i sex frågor, jag citerar ur boken:
1. Hur stor andel av waldorfeleverna går vidare till högre studier och hur klarar de dessa?
2. I sin egenskap av fristående skolor får waldorfskolorna många elever från speciella grupp er av människor. I vilken mån bidrar detta till ökad segregation eller ökad förståelse mellan olika befolkningsgrupper?
3. Får waldorfeleverna hjälp att utveckla sociala och andra allmänmänskliga förmågor som behövs för att vara aktiva medborgare i ett demokratiskt samhälle?
4.Vilka resultat uppnår waldorfeleverna på de nationella proven jämfört med elever från den kommunala skolan?
5.Behöver waldorfskolorna en särskild ”skräddarsydd” lärarutbildning eller kan den vara en del av den statliga lärarutbildningen?
6.Vad gör waldorfskolorna för barn med särskilda inlärningssvårigheter?
Högre studier
Låt mig kasta mig in i resultaten av de empiriska studierna! Den första studien visar att 58% av waldorfeleverna förr eller senare går vidare till universitets- eller högskolestudier. Ett generellt mönster för dessa elever är att de gärna väntar några år med att fortsätta studera. Man kan tänka sig att de reser, utforskar världen eller arbetar. Samma rapport har andra intressanta besked för waldorfeleverna: De återfinns bland alla möjliga yrken, läkare, ekonom, ingenjör, lärare, socialarbetare, konstnär o.s.v. och bara en försvinnande liten andel i antroposofiska utbildningar.
Undersökningen visar också att waldorfeleverna är mindre instrumentella, går mer på personligt intresse i sina studier och att de trivs bra på universitet och högskolor och upplever studierna som stimulerande och intressanta. Det tycks som om det återkommande arbetet med projektarbeten och periodhäften underlättat för eleverna att anpassa sig till högskolornas sätt att arbeta. Några elever i enkäterna (6%) menade dock att de fått för dåliga ämneskunskaper med sig från skolan och att motståndet mot datorer legat dem i fatet.
Klarar waldorfeleverna de nationella proven?
Waldorfskolan är i princip kritisk till de nationella proven. Ofta upplevs de ta för mycket tid i anspråk och gripa in negativt i den pedagogiska processen. När proven ändå blev obligatoriska för åk 9 från 2003 visade det sig att waldorfeleverna klarade sig ungefär lika bra som den kommunala skolans elever. Waldorfeleverna upplevde svenskämnet som mindre svårt och de hade en mer positiv attityd till matematik. De arbetade i mindre utsträckning med skolämnena bara för att klara proven utan av intresse.
Slutresultatet blev att en något större del av waldorfeleverna inte klarade målen för de nationella proven i åk 9. Granskar man statistiken finner man att ett något större antal waldorfelever inte deltagit i proven. Man kan ju fundera över om de svagaste eleverna helt enkelt inte dykt upp vid provtillfället. Som svensklärare tycker jag att det är anmärkningsvärt att waldorfeleverna uppger att de i mindre utsträckning läser skönlitteratur i skolan! Och att svenskämnet i mindre grad är integrerat med de andra ämnena i skolan.
Sammanfattningsvis fanns här ingen uppseendeväckande skillnad i kunskapsnivå mellan waldorfskolan och den kommunala skolan. Dessutom gjorde pojkarna bättre ifrån sig i waldorf, vilket tyder på att polariseringen mellan könen är mindre än i den kommunala skolan.
Samma generellt positiva resultat av elevernas läsförståelse, matematik och naturvetenskap kommer den stora OECD-undersökningen PISA till som också omfattat Österrikes waldorfskolor (2006). Man noterade att waldorfskolornas elever särskilt i naturvetenskap låg högre än jämförande skolor. Man skulle önska att PISAundersökningen också fick omfatta waldorfskolorna i Sverige.
Waldorfelevernas medborgerliga och moraliska kompetens
Rapport 3 om waldorfskolornas medborgerliga och moraliska kompetens visar en lång rad anmärkningsvärt positiva egenskaper hos waldorfeleverna jämfört med den kommunala skolans elever. Bland dessa var att de kände ett större ansvar för sociala och moraliska frågor, att engagemanget tycktes öka med åldern, att dessa elever var mer benägna att hänvisa till kärlek, medmänsklighet och civilkurage i sina svar, att de hade en mer tolerant hållning till de avvikande i samhället medan deras avståndstagande från rasism och nazism tycktes tydligare, att skillnaden mellan pojkars och flickors attityder tycktes mindre i waldorfskolorna o.s.v.
Sammanfattningsvis menar rapporten att waldorfskolan i större utsträckning än den kommunala skolan tycks leva upp till värdegrunden i den svenska läroplanens mål om demokratisk fostran. Om detta är ett resultat av pedagogiken eller av elevernas speciella sociala bakgrund lämnas öppet. Men det vore märkligt om inte pedagogiken spelar en viktig roll i vilka värderingar som växer fram inom skolan. Här hade det varit intressant med en jämförelse inte bara med den kommunala skolan utan med ett urval av andra friskolor med samma urval av elever.
Utvärdering av den statliga waldorflärarutbildningen
Waldorflärarutbildningen har sedan 2002 bedrivits i samarbete med Lärarhögskolan i Stockholm och lett till en ”lärarexamen med waldorfprofil.” Här sammanfattas i intervjuer utbildares och studenters synpunkter på den nya utbildningen. Mötet mellan Lärarhögskolan och Waldorflärarhögskolan WLH beskrivs som ett möte mellan två ”pedagogiska kulturer”. Den ena präglas av lugn, eftertanke, personlig mognad, av praktiskt-estetiskt övande och gemensamma värderingar samt en viss organisatorisk oreda. Den andra av ordning, struktur, objektivitet, pedagogisk mångfald, distans samt nästan inga estetiska övningar.
Båda högskolorna var nöjda med samarbetet. WLH uttryckte en skepsis mot moduliseringen av utbildningen samt tvånget att betygsätta avgränsade kurser. Lärarhögskolan var å sin sida bekymrad över bristen på objektivitet och vetenskaplighet i waldorfpedagogiken och skeptisk till de ”halvreligiösa” inslagen och menade att helhetssyner lätt blir dogmatiska.
Alla waldorfutbildarna betonar hur viktig den antroposofiska människosynen är för waldorfpedagogiken. Skolämnena är i första hand redskap för att utveckla varje elevs individualitet. Metamorfosen är en avgörande tankefigur för denna process där siktet hela tiden är inställt på den vuxna människan. Att människan står i centrum medför också att stor vikt läggs vid lärarens egen personliga kunskapsprocess. Den avgörande frågan är om dessa önskemål kan rymmas inom den statliga lärarutbildningen.
Karlstadsforskarnas uppfattning är att waldorfutbildningen måste få en egen examinationsrätt i en juridiskt bindande form för att få bort maktmissbruk och nyckfullhet i myndighetsutövningen. Idag är den beroende av den frihetsgrad som Lärarhögskolan och alltså staten för tillfället är beredd att ge.
Steiners vision var att skapa fria självförvaltande utbildningsinstitutioner med olika pedagogiska inriktningar som delar av ett fritt kulturliv, inte att alla skolor skulle bli waldorfskolor.
Så då är allt bra i waldorfskolan?
Den bild av waldorfskolan som Karlstadsrapporten ger är överväldigande positiv.
Det enda negativa i den svenska undersökningen var det något sämre resultatet på de nationella proven. Mot det får ställas att waldorfskolan när det gäller ”demokratisk fostran” lyckas bättre än den kommunala skolan.
En viss brist på ”ordning och reda” i det administrativa som hänger samman med den antihierarkiska ledningsstrukturen noterade forskarna. En annan sårbar punkt var föräldrainflytandet. Föräldrar i waldorfskolan får vara beredda att göra avkall på inflytande över pedagogiken vilket är ofrånkomligt.
Waldorfskolan- en skola för människobildning? är en forskning finansierad av stiftelsen Kempe-Carlgrenska Fonden. Det har kritiserats och misstänkliggjort rapporten. Hur mycket har en positiv utgångspunkt spelat in för frågeställningarna? Finns frågor som inte ställs där svaren skulle varit mer ambivalenta?
I intervjuerna med utbildarna på Lärarhögskolan framkommer en oro för att alla färdiga ”helhetssyner” kan leda till sekterism och dogmatisk slutenhet, en risk som Steiner själv var medveten om. Dahlin ställer också frågan om man blir antroposof i waldorfskolan? Svaret är nej. Endast 7% av waldorfföräldrarna har själva gått i waldorfskola och endast 1-2% av eleverna går vidare till antroposofiska utbildningar efter skolan.
Men vad kommer det sig då att waldorfskolans goda resultat inte leder till att fler elever söker sig dit? Varför kämpar waldorfskolan idag med stora svårigheter och delvis upplevs marginaliserad?
Dessa frågor ställs inte i rapporten. Jag funderar på om det inte kan bero på en otydlighet i vad vi inbegriper i den antroposofiska människosyn och den andlighet som rapporten ofta hänvisar till. Vad innebär den egentligen?
Rapporten skiljer mellan ”andlighet” som är öppen och odogmatisk och ”religiös” som är sluten och dogmatisk. Antroposofin sägs vara andlig. Dahlin har naturligtvis rätt när han menar att det inte finns någon ”view from nowhere”, även den kommunala skolan har en livsåskådning, en naturvetenskaplig och materialistisk, eller en bakgrundskultur som indirekt förmedlas i undervisningen. Man kan inte vara waldorflärare utan att omfatta den antroposofiska människokunskapen säger rapporten. ”Bort med Steiner” uttalar Stockholms universitet när den stänger lärarutbildningen. Man får intrycket att Steiners form av andlighet varit en stötesten i det ekonomiska tyranni (Steiners uttryck) som vi idag lever under. Står han helt enkelt i vägen för waldorfskolan? Montessoriskolan har inte haft samma problem med att bli accepterad. Hur mycket Steiner måste man ha i bagaget för att bli waldorflärare? Detta borde problematiseras.
Waldorfskolans kursplan bygger på en teori att den enskilda människans medvetenhetsutveckling speglar mänsklighetens kulturella och historiska utveckling. En tanke som var förhärskande i slutet av 1800-talet och som inspirerat Steiner. Det är en intressant hypotes, en möjlig ”stor berättelse” om människan och världen där varje människa har sin speciella utvecklingsväg som pedagogiken är avsedd att hjälpa fram. Den hypotesen har visat sig pedagogiskt produktiv.
(Maria Bergom Larsson har varit lärare vid Ellen Keyskolan, waldorfskolan i Spånga; författare och litteraturkritiker)
2 Comments on “Maria Bergom Larsson: Alternativ pedagogik i skoldebatten”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Frågan om ”hur mycket Steiner” waldorfskolerörelsen kan tillåta sig själv är nog viktig i sammanhanget (självrannsakan och en takhöjd som tillåter en kritisk diskussion är väl bland de bättre måtten på intellektuell vitalitet). Samtidigt undrar jag om det inte finns en risk med att man då målar in sig i ett ”vulgärantroposofiskt” hörn. Jost Schieren (http://www.antroposofi.nu/fileadmin/pdf_filer/2009/2009_Dokument_laerarm.pdf)
tycker jag hade helt rätt när han försökte visa att konflikten inte nödvändigtvis står mellan ”vetenskaplighet”/antroposofi och att problemet i vissa fall bottnar i en inomantroposofisk vulgärtolkning av Steiner. Som nyutexaminerad lärare från (statliga) LHS är det min tro att det finns fler beröringspunkter mellan waldorfskolans och åtminstone vissa statliga pedagogiska kulturer än vad man först tror – men det krävs förmodligen en del grävande, språkutvecklande, kort sagt forskningsansträngningar för att mötas. Jag tror inte att waldorfskolan är ensam i oron över ”marknadiseringen” av skolan, men frågan är om den har råd att fjärma sig från det övriga samhället i ett så utsatt läge som den befinner sig i. Nu höjs ju fler och fler varningens röster mot de ekonomistiska imperativ som håller på att kolonisera utbildningssystemen, och där tror jag faktiskt att det bästa waldorfskolan kan göra är att söka efter bundsförvanter samtidigt som man håller sig med en öppen, kommunikativ och (om)prövande attityd. Dahlins distinktion mellan andlighet och religiositet sätter fingret på en allmän identitetsproblematik inom antroposofin: är det på dess humanistiska eller dess spirituella grund waldorfskolan skall vila?
Pingback: från eurytmi till evigheten « zooey