Skola och SamhälleMaria Bergom Larsson: Skola under ockupation
TV 1 succéserie om skolan klass 9A gör mig deprimerad. Skolpedagogernas hela inriktning gäller betygen. Ingen av superpedagogerna tycks ifrågasätta om det finns andra viktiga eller t.o.m. viktigare faktorer som kan mäta elevernas situation i skolan, förståelse, nyfikenhet, glädje över nyförvärvad kunskap. Entusiasm över att världen öppnar sig mot nya horisonter! Här gäller det enbart att klättra upp från G till VG eller från IG till VG.
Detta är vad välfärdslandet Sverige kan åstadkomma enligt Björklunds recept. Vi som skulle ha råd med en skola som rymmer hela människan. Där både intellekt och känsla, moral och skaparlust skulle få plats. Man får perspektiv på den svenska skolpolitiken, när man som jag kommer från en resa till Israel och Palestina.
Jag kommer från ett uppdrag som ekumenisk följeslagare på Västbanken i Kyrkornas Världsråds program eappi. Här har palestinierna levt under ockupation i mer än fyrtio år. Trots det satsar man oerhörda summor på att barnen ska få gå i skolan och sedan få universitetsutbildning. Jag besökte en rad skolor både i Palestina och Israel.
I Palestina handlar målsättningen om att utbilda en ny generation som skall kunna vara beredd att ta över när det nya Palestina förverkligas. Många av dem jag mötte när jag övervakade checkpoint och jordbruksgrindar hade många barn, upp till nio-tio. Fadern i familjen hade ett enda mål och en enda stolthet, att han skulle ha råd att ge barnen en bra universitetsutbildning. Både flickor och pojkar. Ofta fick han lönearbeta inne i Israel – om han fick tillstånd – tidiga morgnar och sena kvällar för att få en lön som skulle räcka till detta.
Ändå var resurserna små i skolorna, de jag besökte i Hebron och Jayyous hade små resurser och stora klasser. Delningstalet för en klass 4 i Jayyous flickskola var femtio elever. I Izbat at Tabibs byskola på norra Västbanken hade alla datorer gått sönder och man hade inte pengar att laga eller köpa nytt.
I c-området där Israels militär enligt Osloavtalet 1993 har hela kontrollen hade alla skolor ett rivningsförläggande. Trots det besökte jag skolor som i byn Khallet Zacharia utanför Betlehem där föräldrarna hade byggt en byskola med egna händer för de 34 barnen. I byn Izbat at Tabib som också är c-område eftersom bosättningarna i närheten vill expropriera marken har också skolan tillsammans med ytterligare 32 hus i byn en rivningsorder. Barnen blev mycket oroliga så fort armén kom till byn med kartor i händerna, berättade lärarna. Frågan hängde jämt i luften: Är det vår skola de ska riva?I Israel var frågorna annorlunda: Antingen: hur fostra barn så att de alltid vet att de är hotade, att de aldrig ska glömma att de är ensamma och förföljda, aldrig glömma förintelsen och alltid bära med sig tidigare generationers förföljelser och lidanden och på så sätt förberedas för tre års militärtjänstgöring utan att protestera. Och dessutom accepterar att den offentliga sektorn går på knäna därför att enorma resurser går till militären. Här är besök på förintelsemuséet Yat Vatchem i Jerusalem obligatoriskt för varje ny generation av soldater och stora summor läggs ner på resor till Auchwitz för varje avgående studentklass. Den som har möjlighet att se Joav Shamirs film Dox: Defamation får en bild av hur detta går till.
På de fem waldorfskolor som finns var frågan annorlunda:
Hur fostra barnen till frihet, mognad och omdömesförmåga i ett land som befinner sig i krig och som ockuperar ett annat land?
Eller: hur bygga en skola som erkänner att Israel har två folk och två språk? En skola som är tvåspråkig där två kulturer och två språk får samma plats både i klassrummet, i lärarrummet och på rektorsstolen? Tvåspråkigheten måste börja redan i kindergarten om det ska gå att fullfölja, och pedagogerna måste komma från båda kulturerna.
Den äldsta skolan och kommuniteten som lyckats med detta är Neve Shalom mellan Tel Aviv och Jerusalem som startade 1970 med en handfull judiska och arabiska familjer som flyttade samman och grundade en tvåspråkig skola för sina barn. Den stöds av franska kväkare och har stödföreningar runt om i världen. Idag bor här 300 familjer och högstadieskolan tar emot både arabiska och judiska barn från de omkringliggande byarna. Dessutom har man startat ett utbildningscentrum för fred och samarbete, The School for Peace, som ger kurser, utbildar lärare och bedriver forskningsprojekt kring etnicitet och nationell identitet.
Sedan 1997 har detta initiativ spritts och nu finns en skolrörelse Hand in Hand. Jewish and Arab Education in Israel.
Medan detta verkar framsynt och hoppfullt har armén på Västbanken antagit en ny strategi: att riva de palestinska skolorna, och jag har bara de två senaste månaderna fått flera rapporter om skolor söder om Hebron, i Jordandalen och söder om Nablus där Israels caterpillar har gjort grus av skolor och ställt barnen utan skolgång.
Jag kan inte tänka mig något mer upprörande än denna strategi för att driva bort palestinierna och ta deras mark. I Sverige tycks strategin istället vara att riva inifrån och göra eleverna till betygsmaskiner. På det ockuperade Västbanken börjar Israel med utsidan, skolhusen.
(Maria Bergom Larsson har varit lärare vid Ellen Keyskolan, waldorfskolan i Spånga. Hon är författare och litteraturkritiker)
5 Comments on “Maria Bergom Larsson: Skola under ockupation”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Upprörande – både det ena och det andra. Man kan inte gärna begära att människorna i Palestina skulle ha ork att bry sig om vår situation, men jag tror att de skulle förstå vår ilska över förslösade möjligheter i Sverige likaväl som vi upprörs över förslösad barndom i Palestina. Sverige borde agera kraftfullare.
EN TRYGGAD FRAMTID!
Du skriver: ”TV 1 succéserie om skolan klass 9A gör mig deprimerad. Skolpedagogernas hela inriktning gäller betygen. Ingen av superpedagogerna tycks ifrågasätta om det finns andra viktiga eller t.o.m. viktigare faktorer som kan mäta elevernas situation i skolan, förståelse, nyfikenhet, glädje över nyförvärvad kunskap.”(Slut citat)
Föraktet för kunskaper och utvärdering sitter djupt hos de lärare som undervisar på lågstadiet.
Jag har som konsulent för länskolnämnden haft kontakt med lågstadielärare (1-3). De säger: ”Vi skall inte ställa krav på de små barnen. De skall lära genom att leka. Lär de sig inte läsa och skriva på lågstadiet, så får de lära det sedan.” Men de gör inte det!
Jag har också kontakt med mellanstadielärare (4-6). De säger: ”Vi får in elever som varken kan läsa eller skriva. De klarar sig inte, men vi kan inte göra något åt det. De skulle lärt sig det under första och andra året. Det lönar sig inte att låta dem gå om fyran, så de får gå vidare och ständigt misslyckas.”
Elever beklagar sig och säger: ”Jag lärde mig inte läsa och skriva från början. Jag fick gå nio år i skolan, hånad och med ständiga underbetyg. Skolan har svikit mig”.
Betygen är inte bra utformade och de hjälper inte elevens studier så som de bör göra. Men det är den utvärdering som finns. Och den borde finnas från första dagen i skolan, så att lågstadiet inte kan släppa vidare barn som inte kan läsa och skriva. Ert förakt för utvärdering (betyg) undergräver grunden för lärandet. Högre stadier är beroende av att ni skärper er och tar kunskaper på allvar.
Skolan skall lära! Ni skall lägga grunden. Ni får inte förakta kunskap!
I går diskuterades tillståndet på Rosengårdsskolan i Malmö. Där har 90% av elverna underbetyg och 70% kan inte komma in på gymnasiet. Föräldrarna var ängsliga för att barnen inte skulle få jobb – att deras kunskaper inte räckte till. De var inte oroliga för barnens nyfikenhet eller moral.
Klass 9A tar sikte på att skolan skall få bättre lärare som kan skapa trivsel och effektivt lärande så att eleverna kan klara sig i framtiden. Det får inte finnas hål i kunskaperna, ty det kan vålla problem senare. det gäller att mäta kunskapsinhämtningen, annars bäddar det för misslyckanden. 9A har visat att det finns lärare som inte förmår lära, men att lärarna kan bli bättre. DET ÄR BRA!
Förakta inte kunskaper och kunskapskontroll! Det leder till problem för elevens framtid!
Konsten att utveckla anlag och forma dessa i samhällets tjänst är skolans uppgift. Det är med andra ord inte skolans primära uppgift att utveckla var och ens individuella anlag för individens egen skull. Individens intressen får stå tillbaka för samhällsintressen. Det måste med andra ord löna sig att få en utbildning som motsvarar ansvariga politikers krav på grund-, högskole- och yrkesutbildning. Det är med andra ord näringslivets behov som styr utbildningens mål och innehåll. Allt annat vore otänkbart i en utvecklad industrialiserad välfärdsstat som Sverige.
Det är först sedan denna ordning ifrågasätts som det kan bli intressant att diskutera skolans egentliga mål och innehåll. Vad skulle det egentligen innebära att se till varje enskild individs behov av innehåll och utveckling i en skolsituation? Vilka hänsynstaganden skulle prioriteras i en skola där individuella hänsyn prioriteras framför hänsynen till samhällets krav? Hur skulle den skola se ut som ser som sin primära uppgift att tillvarata individernas behov framför samhällets?
Med utgångspunkt från varje människas sanna natur som ett viljande, kännande och tänkande väsen borde det vara möjligt att utforma en undervisning som helt och hållet inriktar sig på att utveckla det som utmärker det rent mänskliga utan att mäta eller jämföra varje individs kvaliteter i något som helst avseende. Den anda av konkurrens- och tävlingsanda som varje kvalitetsbedömning av individer innebär medför endast negativa konsekvenser som hämmar den personliga utvecklingen.
Skolan måste befrias från all politisk inblandning som enbart hämmar individernas utveckling. Skola och utbildning är en viktig del av kulturlivet som kräver frihet från politisk inblandning och styrning. Det är endast en obunden skola som kan tillvarata individernas behov av fri utveckling. All politisk inblandning hotar att förslava skolan och dess elever. Därför måste dagens uppgift vara att befria skolan och dess elever från all statlig inblandning!
Tack Maria för din förmåga att sätta rätt fokus. Önskar att det fanns fler som du.
Tyvärr svämmar bloggarna över av sådana som Tullberg som ständigt matar på sina litanior med djupt reaktionära syften och mål.
Luften är ju tyvärr fri som mobbarna sa när de viftade med sina feta labbar framför ansiktet på dig.
Pingback: dumma frågor | the ethereal kiosk