Skola och SamhälleMaria Settergren: Politiker och experter styr och ställer med lärarkåren
Läraryrket har avprofessionaliserats och lärarna har reducerats till utförare av politikers och andra självutnämnda experters anvisningar. Denna utveckling har pågått under lång tid men kulminerade när kommunerna tog över huvudmannaskapet för skolan och införde sin skolpolitik med arbetslag, helhetssyn och reducering av ämnesstudiernas betydelse för undervisningen, skriver Maria Settergren. (red)
I Dagens Nyheter föreslår ledarskribenten Johannes Åman att skolan kan förbättras genom att svenska lärare hämtar idéer från Japan, så kallade Learning studies.
Varför kan inte lärare själva veta hur de ska utöva sitt yrke? Varför får de lära sig av andra än pedagoger? Svaret är, att lärarna inte längre har möjlighet att utöva sitt yrke enligt sin profession. De har reducerats från autonoma yrkesmän till utförare av andras order.
Det beror på den avprofessionalisering av yrket som har pågått i decennier. Den har kulminerat i och med att kommunerna tog över huvudmannaskapet för skolan och bolagiserade den i nära 300 kommunala bolag med bokslut och budget. Lärarna fick instruktioner att följa och om man inte åtlydde väntade dålig löneutveckling, olika slags stämplingar och isoleringar.
Det som är intressant med Åmans förslag är, att ingenting hindrade lärarna att samarbeta och pröva olika metoder för att höja elevernas kunnande före kommunaliseringen av skolan. Men därefter blev detta nära nog en omöjlighet.
Varför? Jo, den kommunale arbetsgivaren bestämde att lärarna skulle arbeta på ett nytt sätt som kallades “helhetssyn”. Det innebar att alla lärare som undervisade Kalle skulle samarbeta kring honom och inte kring skolämnet. Detta genomfördes i en gigantisk omorganisation som löpte från den ena kommunen till den andra helt över huvudet på lärarkåren, ibland med lönemoroten som vapen, och med lärarfackens totala tystnad.
Denna organisationsmodell fick namnet “Arbetslag” som skulle innehålla “blandade kompetenser”. Det innebar att i ett arbetslag skulle det finnas en lärare i varje ämne som samarbetade kring Kalle och det skulle även vara färre antal klasser än tidigare. Man (politikerna och de pedagogiska “experterna”), ansåg att det sociala incitamentet i skolan var vägen till kunskap. Det betyder att läraren behöver mer tid för varje elev för att få en mer nära relation för att denne ska ta till sig kunskap. Det innebar färre antal elever och fler ämnen att undervisa i. Om läraren var utbildad i dessa ämnen var ointressant.
Lärarnas arbetstid reglerades, ämnesinstitutionerna försvann. De lärare som arvoderats för att ha ansvar för institutionen och bevaka nya vetenskapliga rön och metoder, blev av med den belöning de haft för detta. Det skedde oftast genom en minskning i antalet undervisningstimmar.
Lärarna kunde tidigare använda hur mycket eller hur lite tid de ville för att enskilt eller tillsammans utveckla pedagogiken i sina ämnen. Det var en nagel i ögat på den nye kommunale arbetsgivaren. “Det måste gå att effektivisera lärarna”, resonerade man. ”De jobbar ju bara halvtid”, sade man och såg bara de timmar de var tvungna att stå i klassrummet.
Det intressanta är bara, att “tid” i denna värld inte har med kvalitet att göra. Man kan ålägga lärarna att dubbla sina timmar i klassrummet. Kvaliteten höjs inte. Men pengar sparas förstås, på kort sikt. Man kan införa 40- timmars vecka. Kvaliteten höjs inte. En lärare kan förbereda lektioner dygnet runt utan att kvaliteten höjs. En annan lärare åstadkommer storverk utan att knappt förbereda sig alls. Därför att detta yrke är ett yrke som mer än andra har med lärarens personlighet i kombination med ämneskunnande att göra. Det finns ingen personlighetstyp som är bättre än någon annan, eftersom eleverna också har alla slags personlighetstyper.
Någon tid för att samverka med andra ämneslärare fanns inte längre. Signalen var tydlig. Ämnet som man utbildats i var inte längre viktigt. Institutionerna förföll. Jag har sett imponerande institutioner både i språk och naturvetenskap förvandlas till ruiner och spillror. Allt för att olika lärare med olika ämnesutbildning ska kunna prata om Kalle som person, hans hemförhållanden och sätt att rent allmänt sköta skolarbetet. Eller också försökte man använda denna mötesform för att hitta på nya pedagogiska “knep” så som att “integrera” flera ämnen i olika teman och projekt.
Lärarna är numera “utförare” som följer politikers och självutnämnda experters anvisningar och instruktioner. Någon tilltro till kårens yrkesprofession finns inte. Med falska lönelöften och genom att utnyttja olikheter i de båda lärarfacken har SKL baxat lärarna i den riktning de velat. Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet har i dag förlorat sin kampförmåga och förvandlats till lobbyister och vänliga pådrivare.
Förmodligen finns nu bara ett halmstrå som kan rädda lärarkåren och därmed den svenska skolan, en stor och väldig lärarbrist. Under tiden ska massor av elevers kunnande offras och därmed ytterligare avbräck i svenskt framtidsbygge. Därför är ett förstatligande av den kommunala skolan nödvändig med siktet inriktat på att återge lärarna sin förlorade frihet, vilket är grunden för elevers kunskap.
Maria Settergren, 30 år som lärare i grundskolan varav 15 som fackligt ombud.
18 Comments on “Maria Settergren: Politiker och experter styr och ställer med lärarkåren”
Lämna ett svar till Jan Lenander Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Du har rätt i att samlingen kring Kalle har blivit större och att detta inte gjort skolarbetet lättare. Men att beskriva hela denna process som avprofessionalisering är att gå lite väl långt. Mitt i allithopa finna väl lärarens kunnighet och förmåga kvar? Kringfaktorerna som förändras kan påverka det organisatoriska men själv huvuduppgiften i klassrummet: Att omforma lärostoffet till god pedagogisk vägledning finns ju kvar.
Den kan ju ingen ta ifrån lärarna
Marias sätt ovan att avvärja den kritik som riktats mot skolans verksamhet genom att skylla på tredje man
är inte så fruktbar. Bättre då att som enskild lärare tänka efter vad man själv kan göra bättre. Utvärdering av undervisning är ju ännu på amatörstadiet, men visst kan man hitta nya vägar att förnya sin undervisning utan att SKL lägger sig i.
Man kan ju ha synpunkter på att Johannes Åman tycker till om hur lärare ska fortbilda sig, men just Learning studies är ju ett sätt för lärare att ta professionellt ansvar för sin kompetens och undervisning och slippa springa på föreläsningar om än det ena än det andra som någon annan beställt. Att tillsammans med kollegor undersöka undervisningssituationer, för att man är nyfiken på hur och vad eleverna lär, tycker jag är “påprofessionalisering” i allra högsta grad. Sen instämmer jag fullt ut med Maria i att förutsättningarna ändå är usla utifrån rådande förhållanden…
Bertil, samarbete är en oerhört viktig del i att arbeta professionellt om någon skär bort viktiga möjligheter till detta så skär de av en rot till att agera professionellt. Att ha tid för att odla ämnesinstutitioner är en del av att hålla uppe kompetensen och nästa rot till att agera professionellt. Att behandlas med respekt och slippa okunniga skolfrälsare som ska lära om en är en central del i att känna ett syfte och uppleva att man behärskar sitt yrke , detta är den tredje roten till professionalitet som skolans huvudman kapat.
Jag fascineras av att skolans huvudman med det yttersta ansvaret för skolan kan beskrivas som 3e man någon som inte har med skolan att göra och inte kan kritiseras för skolans problem. Att använda hela lärarkåren som syndabock för enskilda individer tillkortakommande är däremot bara orättvist och förolämpande mot alla de som gör ett bra arbete.
Du är fast i din fixering vid SKL, Jan.
Jag har inte kritiserat någon enskild lärare alls. Sluta med att undanta all lärare från kritisk granskning.
Det jag skrev var att lärarnas kompetens i klassrummet ju kan komma till sin rätt iaf. Är detta kritik så är du
ute på nattgammal is.
Tack Maria för att du sätter fingret på problemet, som handlar om den allmänt förekommande politiska indoktrineringen av idag! Man behöver verkligen inte vara tvättäkta socialist för att genomskåda, hur vi dagligen manipuleras för att vi inte ska behöva tänka själva. Det spelar ingen roll, om agenten ifråga råkar vara storfinansen, regeringen eller lokala politiker. Tendensen är uppenbar, att vår demokrati hela tiden utsätts för prövningar och justeringar under hägnet av försäkringar om, att allt sker till allmänhetens bästa. Så även när det gäller den populära miljövården. Hur är det t.ex. med skolan, universitet och högskolor för att nu inte tala om arbetsgivarnas villkor för att få fortsätta sin verksamhet i landet Sverige.
Med förlov sagt Tom Appel, så bidrar det knappast till att utveckla diskussionen genom brännmärkning av meningsmotståndare som i detta fall. Det kanske fungerade på medeltiden, men idag gör det enbart skada och försvårar en fruktbar utveckling för ökad förståelse och samförstånd. Sedan må det väl vara tillåtet även för politiker att föra fram åsikter, även om det inte alltid skulle visa sig att de är vetenskapligt underbyggda till alla delar. Lika naturligt måste man uppfatta forskarens möjlighet att få tillkännage sin politiska uppfattning i en viss fråga. Vad gäller detta forum har jag inte upptäckt några dylika förhållningsregler eller inskränkningar av det slag, som du antyder. Detta är trots allt inget vetenskapligt forum eller ett forum där enbart forskare äger legitimitet! Om du sedan råkar vara av en annan uppfattning, så tycker jag att du kan vara så pass ärlig och uppriktig att du klart och tydligt redovisar dessa utan omsvep. Anser du detta vara för mycket begärt? Handen på hjärtat Tom Appel: tycker du inte att Maria förtjänar en ursäkt? Det tror jag flertalet i detta forum förväntar sig trots allt! Vad tror du?
En av de största krafterna jag ser just nu, i skrivande stund (dvs. jag kanske ser något helt annat imorgon), i deprofessionaliseringen av läraryrket är mitt eget fack som galer och vädjar om att våra arbetsuppgifter ska klargöras. Syftet sägs vara att stoppa inflödet av nya arbetsuppgifter, men ett sådant klargörande minskar mitt frirum och gör den nödvändiga och ständiga omtolkningen av uppdraget svår.
Intressant – men är arbetslagsideologin en kommunal ideologi? Vad är det som pekar på att den inte hade genomförts i en statlig skola? Tror att det är fel att koppla ihop arbetslagsideologin med kommunaliseringen.
Anledningen till kommunaliseringen var att staten behövde spara pengar – på grund av de stora skattereformerna som hade genomförts tidigare. Staten fick helt enkelt in mindre skattepengar och behövde skära ner på utgifterna. Lösningen blev kommunalisering – kommunerna fick ansvaret för skolan utan att få full kostnadstäckning. Hade skolan fortsatt att vara statlig så hade den också drabbats av kraftiga besparingar och nedskärningar i lärarnas arbetstider. Det hade inte blivit mer resurser med en fortsatt statlig skola.
Dina kommentarer om lärarfacken kan jag skriva under på. LR verkar mest vara en lobbyorganisation åt Jan Björklund.
Vår frihet och möjlighet att utveckla undervisningen kommer vi inte att få genom att diverse politiker genomför ännu en omorganisation. Den kan vi bara få om vi alla slutar att mesa oss och blir lite uppkäftiga. Helt enkelt genom kamp i vardagen.
Bertil Törestad:
Det är inte jag som beskriver läraryrket som avprofessionaliserat. Det anser de båda fackföreningarna och jag vill varmt rekommendera Niklas Stenlås studie på uppdrag av Expertrådet i offentlig ekonomi 2009, En kår i kläm. http://eso.expertgrupp.se/Uploads/Documents/Hela%20rapport%202009_6.pdf
Törestad säger att “Kringfaktorerna som förändras kan påverka det organisatoriska men själva huvuduppgiften i klassrummet finns ju kvar: Att omforma lärostoffet till god pedagogisk vägledning finns ju kvar.Den kan ju ingen ta ifrån lärarna.” Så sa lärarna förr i tiden när reformer och förändringar kom och gickmen de hade ingen avgörande påverkan på lärarens arbete i klassrummet. De gjorde som de ville och reformerna påverkade inte kårens uppgifter så mycket. Men kommunaliseringen har förvandlat läraryrket till tempoarbete där andra arbetsuppgifter övertagit det pegagogiska. Törestad förstår inte att TIDEN för att omforma lärostoffet inte finns längre. Den har fråntagits oss liksom möjligheterna att arbeta med ämneskollegor.
Till Anna vill jag säga att jag har inga invändningar mot olika pedagogiska modeller. Learning studies är säkert en utmärkt sådan för dem som så tycker, men det som gjorde mig trött var, att det känns tungt at få en massa tips när tiden för att “påprofessionalisera”, som du uttrycker det, inte finns. Du pekar ju på att vi tvingas springa på en massa strunt som någon annan beställt.
Henrik Hedman
I din sista skrivning instämmer jag till fullo. Upp till kamp! Men vi har inte facken i ryggen. De är livrädda för att lyfta ett finger utanför kollektiva avtal. De känner skräck för arbetsdomstolen och Statens medlingsinstitut. Vilken arbetsgivare bryr sig om fackföreningar som inte ens kan hota? Problemet är att lärarna måste inse detta. Men det behöver inte alla göra. Räcker om man på en enda skola bestämmer sig för att helt enkelt STRUNTA i att utföra en del uppgifter, t.ex. elevdokumentation, vilket är helt meningslöst utom för den enskilde läraren, eleven och föräldrarna. Det kan starta en epidemi. Om bara inte lärarna var så rädda. Men vad kan man göra åt arga lärare som är solidariska, detta nuförtiden helt bortglömda begrepp? De har ännu medhåll av opinionen. Ingenting, särskilt som lärarbristen blir allt mer påtaglig. Detta borde fackföreningsledarna ta i betänkande, ty bäst är om de leder lärarnas kamp. Men om lärarna och deras fackliga ledare kryper för länge kommer opinionen att vända dem ryggen och förakta dem.
Vidare har du rätt beskrivit orsakerna till kommunaliseringen. Men att ha två huvudmän är omöjligt. Särskilt som den ena genom kollektivavtal fråntar lärarna alla möjligheter att vara lärare. Om de bara hade sparat resurser, minskat antalet lärare, hade denna katastrof inte inträffat som vi ser i dag. Skolan har gjort mycket bra ifrån sig förr med mycket mindre pengar. Att t.ex. decimera antalet chefer med 75 % skulle bara det gynna väldigt många elever.
Att åter förstatliga skolan innebär att vi har riksdag och regering åter att rätta oss efter för att uppfylla skollagens första paragraf: En likvärdig skola i hela landet. Det kommunala självstyret med alla deras politiker som nu är ARBETSGIVARE har gjort att vad de bestämmer i Stockholm inte får någon tyngd ute i kommunerna De kan dessutom kan använda skolpengar till alla möjliga skrytbyggen.
Politiker och experter styr och ställer med lärarkåren skriver Maria Settergren. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som stryrs politiskt av allianspolitiker- Ingela Gardner Sundström (M) och Maria Stock-
haus (M) är huvudmän för skolan. Hur styr de i praktiken den svenska skolan med hjälp av experter?
KOMMUNALT HUVUDMANNASKAP I PRAKTIKEN heter Skolverkets rapport från 2011, skolverket har undersökt 8 kommuner o intervjuat 42 kommunpolitiker, kommunchefer och förvaltningschefer.
VARFÖR LÄMNAR VAR FJÄRDE ELEV GRUNDSKOLAN UTAN ATT HA NÅTT DE GRUNDLÄGG-
ANDE NATIONELLA MÅLEN ÅR EFTER ÅR? Skolverket undrar om en förklaring kan vara hur kommun-
erna hanterar uppdraget som huvudmän. Enligt skollagen och kommunallagen är det KOMMUNFULL-
MÄKTIGE som är mottagare av statens huvudmannaskap. För att belysa hur de ansvariga i kommunerna ser på sina roller plockar jag ut några citat:
# “Huvudmannen är utbildningsnämndens ordförande och förvaltningschefen” (kommunfullm.ordf.)
# “Ser man det från ett politiskt perspektiv är det nämndordföranden, men ser man det från ett operativt är det vår skolchef.(Nämndordf.)
# “I praktiken är det jag. Men egentligen är det fullmäktige” (Förvaltningschef)
Det kanske inte är så konstigt att det ser ut som det gör i den svenska skolan idag. Skolan som budgetregulator- lärarnas avprofessionalisering är några av konsekvenserna. Skolverket konstaterar:
# Det finns en otydlighet när det gäller hur huvudmannaskapet hanteras.
# Kommunernas tolkning av sitt huvudmannauppdrag kan hindra dem att agera för att öka likvärdigheten och väsentligt förbättra måluppfyllelse i skolorna.
# I praktisk handling underordnas de statliga kraven den kommunala prioriteringen.
SKOLVERKET MENAR ATT DET ÄR SKL:S “ÖPPNA JÄMFÖRELSER ” SOM STYR DEN KOMMUNALA SKOLPOLITIKEN. INTE DET STATLIGA UPPDRAGET.
Det här är visserligen resultat från 8 kommuner, men nog kryper ett förstatligande av skolan allt närmare.
Bertil, det är väl snarast du och en del andra som fastnat i att försvara huvudmannen. Jag kan faktiskt inte låta bli att dra på munnen när en så intelligent och insiktsfull person som du hävdar att den part som är huvudansvarig för skolan inte är ansvarig för de problem som uppstår i den. Inser du inte hur dumt det låter?
Du gör också misstaget att tro att en yrkeskår kan ta ansvar. Det är de enskilda lärarna som kan och gör det men det är andra som är ansvariga för rekrytering, arbetsvillkor och allt det som avgör om duktiga lärare som tar ansvar väljer att söka sig ifrån yrket eller till yrket.
Arbetslagstankens födelse under 70-talet
Enligt Birgitta Kullberg (2007, verbal referens) fanns det i början av 70-talet egna initiativ till
arbete i lag bland en del lärare. Detta var vanligast bland friskolor där lärarna hade ett eget
engagemang. I Göteborgs kommun initierade psykolog Märta Björsjö på dåvarande
Skolförvaltningen att efter mönster från nordamerikanska Open Concept Schools i Göteborgs
kommun bygga skolor med studiehallar, arbetsytor och en variation av rum. En av de första
sådana grundskolor var Gunnestorpskolan i Tuve. Denna stod klar 1971. Skolor som sedan
följde var Lövgärdesskolan i Angered, Björkhöjdsskolan och Fiskebäcksskolan i Västra
Frölunda. Under åren 1972-1977 erhöll grundskolorna i Göteborgs kommun ettårigatjänstledigheter för att i USA studera Individually Guided Education (IGE) och bidraga till det inre arbetet i dessa svenska Open Concept skolor. Karaktäristiskt för undervisningsverksamheten var det för den tiden ovanliga lärarteamarbetet. Lärarlagen formades år från år utifrån behov i undervisningen. Vanligtvis bestod lagen av årskursansvariga samt speciallärare. Vid skilda temaarbeten var skolans övriga lärare samt
föräldrar och annan personal involverade. Arbetsmaterial arkiverades i gemensamt
lärararbetsrum och arbetsuppgifter fördelades lärare emellan. Planeringsarbetet skedde
löpande och gruppdiskussioner förekom för att lagverksamheten skulle fungera. Skolans
medvetna syfte var att i undervisningen utgå från varje enskilt barns förförståelser, tidigare
kunskaper, intressen, behov och arbetsförmåga.
1980 kom det en ny läroplan i Sverige. I denna läroplan (Lgr 80) nämns följande om
begreppet arbetslag: Att skolan är organiserad i arbetsenheter gör det lättare för lärare att samarbeta i
arbetslag. Ett sådant samarbete mellan de vuxna i skolan är ett viktigt föredöme i
praktisk demokrati för eleverna. Det är väsentligt för en konsekvent och målmedveten
färdighetsträning i olika ämnen. Det är också avgörande för att man inom arbetsenhetens
ram skall kunna ge stöd åt elever med svårigheter av skilda slag och för att den
specialpedagogiska metodik, som speciallärarna är utbildade i, skall få så stor
genomslagskraft som möjligt. Det är betydelsefullt för att kunna individualisera
arbetssätt med skilda elevgrupper och för att kunna genomföra temauppgifter eller
samlade arbetsområden.
Enligt Larz Johansson i “Grundskolan 50 år” var inte kommunaliseringen orsaken till den stora förändringen för grund-och gymnasieskolorna, utan det statsbidragssystem som infördes 1993:
“Det tidigare skatteutjämningsbidaget och ett stort antalspecialdestinerade bidrag (däribland det till skolan) ersattes med ett generellt bidrag som kom att kallas ´allt i en påse´.” ” Situationen försämrades dessutom av den djupa ekonomiska kris som landet befann sig i. Inledningen av 90-talet kännetecknades av hårda besparingskrav…”
Baksidan av arbetslagen är att lärare blir än mer isolerade i sina kurser och klasser, speciellt när tiden utanför lektionerna är allt knappare och fylld av arbetsgivaren i olika konferenser och informationsmöten. Förberedelser, planeringar blir individuella för den enskilda läraren som blir känsligare för kritik eller insyn, det kollektiva har inget utrymme på schemat eller hjärnan.
Friskolereformen var ett Alexander hugg mot en av välfärdens största pelare. Genom en reform, som såldes med knapp retorik, öppnades en ny marknad och nyliberalismen hade löst ett problem oväntat enkelt.
Svensk skola befinner sig idag i fritt fall. Internationella exempel skrämmer: Skolor stängs, alla sägs upp och endast de som passar för arbetsgivaren anställs när samma skola åter öppnas.
I denna verklighet kommer inte lärarbristen att vara någon lösning. Risken finns att de nyliberala lösningarna blir än mer splittrande och obekväma för en lärarkår som både vill värna bildning, utbildning, vetenskapligt tänkande, demokratin och personlig fostran av våra medmänniskor.
Jan
Det jag talar om är läraren i klassrummet. Där i klassrummet har SKL ännu inga politruker. Dåliga lärare
skapa dåliga kunskaper och de finns i alltför hög grad.
Lärarna har sina fackförbund som enligt min mening inte tar ett kunskapsmässigt ansvar utan enbart talar om pengar. Lärarförbundet är värst. En gång i tiden uteslöt de några medlemmar för att dessa fortbildade sig på icke betald tid.Säger allt.
Kirsti
Att skolan är i fritt fall är vi ense om. Att släppa in marknaden i skolvärlden var en stor miss, som kommer att förfölja oss länge. Marknaden vill tjäna pengar och gör bara så mycket att inte allt för många klagomål uppkommer. Lärarkårens vetenskapliga tänkande behöver nog friskas upp. Se på hur skolforskningen ser
ut. Samma tillstånd som kännetecknar forskningen finns även i lärarutbildningen:En diffus syn på kunskap och brist på vetenskapligt och kritiskt tänkande.
Bertil Törestad.
Din bild av skolans fria fall bottnar, vad jag kan tyda av det du skriver, i två faktorer: 1. Det fria skolvalet.2. Dålig lärarutbildning. Om vi bara rättar till detta så vänder tåget. Ingen mer än jag skulle önska att du har rätt. Tyvärr behövs ett paradigmskifte av betydligt mer omfattande slag. SKL har genom avtal på lärarområdet inte haft kvalitet utan kvantitet för ögonen. De har varit skickliga ingenjörer som så till den grad fått skolan på fall. Det är bara pengar som räknas i exakt lika hög grad som i friskolorna. Deras vinster är lika stora men syns inte eftersom de flyttas runt i “kommunkoncernen”, i 297 bolag eller hur många de nu är.I min kommunun ökade antalet skolchefer med mer än 100% på 10 år, med allt högre löner. Ändå säger de att de går på knäna. Genom att ta ifrån lärarna undervisningstid som mått på arbetstid, genom att införa individuell lönesättning, genom att se till att rektorer och chefer i så liten grad som möjligt har erfarenhet från den verksamhet de ska leda, genom att göra fritidspolitiker till till styrelsemedlemmar i koncernledningen o s v, o s v så går det som det går.
Ett fackförbund har inte ansvar för att dess medlemmar har adekvat utbilding för sina sysslor. Det ligger i arbetsgivarens intresse. Facket har bara till uppgift att tillvarata medlemmarnas intressen vad gäller lön och arbetsvillkor ENBART utifrån medlemmars synpunkt. Att löneläget är så uselt för lärarna är också ett resultat av SKL:s strävan, självklart. Skolan kunde lika gärna vara vilken fabrik som helst. Ett enormt smart drag de gjorde år 2000 var att lura/tvinga LR att vara gemensam avtalspart med det större LF i det s.k. Samverkansrådet. Facken tror ju alltid att man blir starkare om man är fler. Jag kan tyvärr inga siffror, men LR har av detta samgående lidit större förluster än LF lönemässigt, än om de hade avtalat på egen hand. Det skulle inte förvåna mig om det går upp för LR förr eller senare. Då blir det dags för skilsmässa. Numera har alla lärare ungefär lika stora löner var de än arbetar. En ideologi som är tämligen socialistisk har segrat, nämligen att det är lika “fint” att lära barnen ramsor på dagis som att orientera dem i kvantfysik på gymnasiet. Därför bör dessa lärare lönemässigt värderas tämligen lika. Det blir ett ramaskri, särskilt i detta forum om man anser att en fordonslärare bör ha mer undervisningstid och lägre lön än en lektor i kemi eller tyska.
Men, men BertilTörestad, lön var ju inte ditt intresse, men jag menar att denna lönepolicy är vägröjare för kunskapsförakt, vänstervriden politik och antiintellektualism. Och med sådana följeslagare kan lärarna inte bli annat än trälar, de kloka styras av de dumma och dummast av alla blir i slutändan eleverna och hela folket.
@Bertil,Det måste väl vara arbetsgivaren som är ansvarig för målen för verksamheten och inte fackföreningen. Det lät som ett ytterst dåligt beslut av Lärarförbundet men inte kan det betraktas som direkt avgörande för skolans utveckling.
Lärarna är ansvariga för det sker i klassrummet men arbetsgivaren är ansvarig för vilka som tillåts axla ansvaret och stå där och möta eleverna i klassrummet. De lärare som inte tar ansvar ska inte vara där och det är huvudmannens ansvar att ordna fram alternativ.
Maria
Du skriver följande:
“En ideologi som är tämligen socialistisk har segrat, nämligen att det är lika ”fint” att lära barnen ramsor på dagis som att orientera dem i kvantfysik på gymnasiet. Därför bör dessa lärare lönemässigt värderas tämligen lika.”
Ja, det är lika fint om man nu skall tala om det på det här sättet utifrån en annan typ av ideologi, men frågan är väl om lönen skall sättas efter vad man ser som finare eller om arbetet i sig skall värderas efter vilken utbildning som krävs för att kunna utföra det. Men även här kan det bli att man värderar förskollärarnas utbildning som mindre värd lönemässigt.
Jag håller med dig i det du skriver om SKL, men är tveksam till din inställning om vilka som är värda högre lön på grund av deras uppdrag. En förskollärare har en gedigen utbildning inom sitt område. Och det är inte så att de bara lär barnen ramsor … eller att lärare på gymnasiet bara lär eleverna om kvantfysik. Här ställs alltså ramsor som är viktigt för barn att lära sig för deras språkutveckling och kvantfysik som mycket få har något nytta av när de växer upp.
Man kanske man helt enkelt inte skall jämföra olika lärarkategoriers uppdrag och ställa dem mot varandra. Kanske är det dessutom det som skapar motsättningarna och möjlighet för arbetsgivaren att hålla lönen nere för alla inom skolan.
Det behövs kvalificerad utbildning för att kunna vara lärare på vilken nivå det än handlar om, men det är inte helt och hållet samma utbildning, även om alla sen lärarutbildningen 2001, har fått visa gemensamma grundkunskaper. Hur skall man då kunna göra jämförelse gällande lönen som blir rättvis och icke-värderande i den grad som här görs. Kanske vore det mer rättvist att sätta lönen inom yrkeskategorin.
Hur man än vrider och vänder på det, finns det inte någon lösning som blir så rättvist eller rätt så att alla kan hålla med om det, eller att det inte uppstår problem.
Du vill uppenbarligen lägga till dåliga lönevillkor som ytterligare skäl till skolans nedgång.
Jag tror snarare att skolans nedgång snarare dragit ner lärarlönerna. en grupp som nästan helt förlorat sin status bryr man sig inte så mycket om. Min gissning är att allmänhetens förtroende för lärarkåren inte direkt är i topp. Att låg lön leder till antiintellektualism är ett djärvt påstående. Tyvärr låter du som de instrumentella lärarfacken.
Att beskylla mig för att vara vänstervriden är lika korrekt som att påstå sig ha sett en älg klättra i träd. Men jag är emot vänsterns slappa skolpolitik.
Jag kan hålla med dig om att det är fel att löneskillnaderna utjämnas helt. Det är klart att en lärare med lång akademisk utbildning ska ha mer betalt än en förskollärare eller en fritidspedagog.
Det som är verkligt tråkigt är dock den vetenskapssyn som genomsyrar lärarutbildningen och skolforskningen. En utslätad och oprecis syn som knappast lägger grunden för ett kritiskt tänkande hos lärarstudenterna.