Mark Aston: Förändring

Hur medvetna är vi om oss själva, om de värderingar och vanor som styr oss? Och vad händer med självkännedomen om man som lärare släpper taget och ger sig ut i det okända? Det är vad den här texten handlar om.

Tio år betyder ovillkorligen förändring, inte minst för en lärare. Men det finns något årstidsbundet med undervisning, som är farligt tröstande och tenderar mot det tröga. Minnena bildas av de vägar som tankarna plöjer. Rutinerna när det orörliga; orörligheten får medvetandet att stelna.

Jag vågar påstå att det är sällsynt att man fullt ut överväger hur ens medvetande gestaltar sig. Det finns vissa handlingar som kan påverka ett sådant övervägande: inte minst att titta i en spegel. Men om man stirrar in i irisens nebulosa en riktigt lång stund, ser man bara det man redan visste fanns där.

Nej, att uppleva medvetandets gestalt är att förändras. Det är smärtsamt, men det är det enda hopp man har för att hitta vad som verkligen återspeglas. Det är det enda sättet att ta reda på vad du tror på och vad du litar på är sant.

Förändring.

Ja tack!

Sunt förnuft (men inte sanningen) är en fest för lösöre. Det bästa sättet att som lärare  snabbt lära sig detta, är genom att transplantera sig till en helt ny pedagogisk miljö. Om du själv är en traditionell lärare, pröva att undervisa i Montessori-miljö. Om du är en progressiv lärare, pröva fabriksproduktion av examina. Läs det du tycker verkar osannolikt. Hitta vänner bland dem du inte tror på.

Det här är märkliga, och återigen smärtsamma rekommendationer, men vi sammanfattar och vi normaliserar vår undervisningspraxis. Vi hamnar i att vad och hur vi undervisar är det enda rätta, bara för att det är det mest beprövade.

Jag är inte relativist. Men i förändring finner jag enighet mellan en rad pedagogiska strävanden. Vid gränserna för min undervisningserfarenhet, över tre kontinenter, har jag hittat mina gränser.

Jag har undervisat i klassrum nedklottrade med pornografi. Jag har undervisat i klassrum dit barnen tagit med sig pennknivar, som var märkta med skolans logotyp. Jag har undervisat i skolor som berömmer sig med att inte ha någon policy eller rutiner för att hantera uppförande. Omvänt har jag undervisat i skolor som skoningslöst rangordnar sina elever akademiskt (och gör detta till den högst rankande av rangordningar, tillgänglig för ett föräldrakollektiv som ger ståndsskall för resultatdata). Jag har undervisat i skolor där webbsidans undertexter skriker ut att betygsdata är viktigare än barn.

I ett så brett spektrum av institutioner, vad kan medvetandet göra annat än böja sig? Har man upplevt en sådan bisarr uppsättning skolastiska omständigheter, vad annat kan medvetandet göra än tappa formen och frenetiskt söka efter något som liknar tidigare lagbundenhet?

Men, när jag slutligen fann mina gränser, hittade jag min själ. Jag vet vem jag är som lärare: mina ben har talat och ben talar bara när det inte finns några ord. När det inte finns uttryck för vad som tvingar ens ben att tala, så finns det inte heller några ord.

Gör inte som mig, men förstå vad jag har skrivit.

För det mesta tror jag att jag, efter att ha hittat mina gränser, kan formulera dem så här: Jag ser, helt klart, när en skola privilegierar data före barn. Jag ser, helt klart, när en skola privilegierar ideologi före barn. Jag ser, helt klart, när system antingen underkastar sig eller erbjuder tomma friheter.

Mest av allt, i förändring har jag funnit kärnan i min yrkesglädje. Det är min dagliga transaktion med barn, varhelst i världen jag är.

Och till skillnad från formen på medvetandet har den aldrig förändrats.

Mark Aston är lärare i engelska och en av många brittiska lärare som valt att arbeta utomlands. Han och familjen, bestående av fru och två döttrar, har vid det här laget brutit upp och flyttat vidare ett antal gånger de senaste 10 åren – Baltikum, Östeuropa, Sydamerika och nu senast till Kina. Hans blogg, WHATONOMY -towards a unified theory of negative capability , har med åren fått allt fler följare, inte bara på grund av innehåll, utan än mer för sin litterära kvalitet med nyskapande och experimentell språkbehandling och en blandning av realistiska och surrealistiska, metaforiska texter.

Översättning av Sara Hjelm. Bild av Jackie Ramirez.