Skola och SamhälleMartin Eksath: Dumheten förhindrar skolutveckling
Trots alla politiska reformer ökar resultatskillnaderna i den svenska skolan. Martin Eksath menar att en av förklaringarna ligger i att politiker och tjänsteman ibland ägnar sig åt oväsentligheter snarare än att tala om det som är viktigt och ge skolorna rätt stöd (red.).
Vad är det egentligen som sätter hinder för att alla våra barn och elever ska ges tillgång till en sagolik skolgång med spännande möjligheter till lärande och utveckling?
En uppsjö av reformer har planerats och genomförts genom åren. Nya styrsystem har införts medan betygssystem och olika sätt att mäta har kommit och gått. Tilltron till reformerna från statsmakternas sida har varit pyramidala. Ändå är det vanskligt att tala om eventuella effekter av de insatser som genomförts. Insatserna går helt enkelt inte att isolera från allt annat som skett inom skolområdet och i omvärlden.
Trots alla förändringar går det ändå konstatera att likvärdigheten i svensk skola fortsatt att minska medan resultatskillnaderna ökat. Institutionella strukturer står ofta opåverkade från reformer och direktiv från ovan, glappet till realiseringsarenan där elever och lärare befinner sig är svindlande stort.
Förklaringarna till varför reformer inte fått önskad genomslagskraft är många, allt ifrån att skolan helt enkelt inte lämpar sig för ovanifrån skapade konstruktioner, till att en alltför hög tilltro till rationalitet, mätbarhet, dokumentation och styrningsmekanismer varit svårt att förena med en ökad professionalisering av lärarkåren. Men kanske är det dags att söka andra förklaringsmodeller?
I boken Den ohyggliga dumheten i Listerås, som baseras på verkliga händelser, lyfts flera andra faktorer fram, vilka torde ha en negativ inverkan på utvecklingen i skolan. Många av dessa rör det djupt mellanmänskliga i form av en ohygglig dumhet som ibland tillåts blomstra, när normalt kloka människor kommer samman i grupp, som till exempel i en utbildningsförvaltning vars primära uppgift borde vara att ge kvalificerat stöd till rektorer och lärare.
Jag hävdar att utbildningsförvaltningar inte alltid ger detta stöd. Fokus läggs istället på ritualer i form av julklappslekar och lotterier för att skapa trygghet och samhörighet inåt i den egna förvaltningen. Ledningsgruppsmöten kan exempelvis centreras kring fjuttikaliteter som § Kaffepriserna i personalrummet, §. Hantering av julklappar till medarbetarna, eller § Utvecklingsmöjligheter för förvaltningens fontän. För att visa på handling kan dessa möten alltför ofta mynna ut i lamslående utredningar om exempelvis vilket som skulle kunna utgöra ett lämpligt pris för personalkaffet.
Samtidigt som åtskilligt med energi läggs på pseudoärenden, lämnas verkliga problem olösta. Hur ska elever i skolan ges de bästa förutsättningar för en optimal undervisning? Hur ska budgeten fördelas för en ökad likvärdighet och minskade skillnader i resultat? Hur skapar vi förutsättningar för kollegiala normkritiska samtal osv. Dumheten i form av att inte våga tala om det som är viktigt, är kostsam.
Den brittiske historikern och statstjänstemannen Northcote Parkinson menade att det kan kännas tryggt att diskutera struntsaker istället för de stora frågorna. I betydande spörsmål kan man ju riskera att göra bort sig. Parkinson formulerade sin berömda lag så här: ”Tiden som går åt för varje punkt på dagordningen är omvänt proportionell mot det belopp det gäller.” Dumheten i form av att inte våga tala om det som är viktigt, kostar med andra ord betydande belopp.
I glappet mellan policy och praktik borde vi alltså låta vaccinera oss mot dumheten. Förmodligen behövs då flera doser dumhetsvaccin, precis som när vi vaccinerar oss mot fästingar. En dos vaccin för att hjälpa oss att öppet ifrågasätta meningslösa möten. En annan dos vaccin behövs för att lära oss att reagera med misstänksamhet på vissa stickord, som exempelvis handlingsplan, policy eller kvalitetsrapport. Dessa floskelsamlingar har som uppgift är att fungera som organisationens skyltfönster utåt, men bidrar sällan till varken handling eller kvalitet.
Men vad spelar lite dumhet egentligen för roll? Dietrich Bonhoeffer, en motståndsman mot nazismen, beskrev en gång dumheten som farligare än ondskan. Ondskan kan vi nämligen avslöja och protestera emot, skrev Bonhoeffer, men mot dumheten är vi värnlösa, då den varken kan besegras av kunskap eller förnuft. Kanske är det ändå genom reflektion, kritiska samtal och mod som dumheten bäst besegras? I alla fall inte genom en tro på reformer, mätbarhet och kontroll.
Martin Eksath är doktorand inom utbildningsvetenskap på Malmö Universitet inom Institutionen för skolutveckling och ledarskap och har tidigare verkat som förvaltningschef (skolchef). Den ohyggliga dumheten i Listerås (2020), som är baserad på verkliga händelser, är hans debutroman.
11 Comments on “Martin Eksath: Dumheten förhindrar skolutveckling”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Tack Martin för insiktsfull artikell som bryter tystnaden kring dumheter. Man kan fråga sig hur det kommer sig att vi tillåter denna dumhet att fortgå? Har företrädare för denna dumhet så mkt makt att vi inte vill eller vågar påtala den? Vilka företräder då dumheten? Om dumhet är farligare än ondskan vad är då inte tystnaden, ”den yttersta tragedin…är de goda människornas tystnad” (M. Luther King)
Tack Per,
Jo visst slår Martin Luther King huvudet på spiken när han talar om vikten av att bryta tystnaden. Det krävs mod men samtigt att vi alla börjar reflektera mer kring dumheter som vi kanske upplever dagligen, men som har blivit så normaliserade att vi knappt tänker på dem.
Allt gott! Martin
Jag är inte säker på att dumhet är förklaringen. Jag tror att de flesta människor har förmågan att handla rationellt.
Den viktiga frågan är då ”Vad är rationellt?”. Vad premieras, vad för karriären framåt? Att verka handlingskraftig, att vilja ta itu med problemet tycks vara en viktig faktor.
Autentiskt replikskifte mellan mig och en skolledare: ”Men hur skulle den här åtgärden kunna påverka något till det bättre?” ”Kanske inte, men vi måste ju visa att vi gör något!”
Hej Kjell!
Jag tycker ditt exempel på replikskiftet på ett mycket bra sätt exemplifierar med vad jag avser med dumhet. Svaret du fick av skolledaren, nämligen ”vi måste ju visa att vi gör något”, är ju någon form av missriktad rationalitet. Här blir det viktigare vad vi visar upp (en handling) än kvaliten i denna.
Ja, och det är dumt. Men det beror nog inte på rektorns dumhet, precis som personalen på Försäkringskassan knappast lider brist på begåvning. Bristvaran är nog snarare integritet än intelligens.
Jag har för övrigt läst din synnerligen verklighetsnära roman. Underhållande, men skrämmande eftersom den är just så verklighetsnära.
Det säger sig självt att när pengarna är garanterade utan krav på prestation så kommer verksamheten inte tvingas vara effektiv. Monopol skapar denna situation och vill man lösa problemet måste man avskaffa monopolet.
Hej David,
När det gäller ”dumhet” lär den finnas i vitt skilda typer av organisationer (offentliga, privata, hybrider). Läs t.ex. Mats Alvesson som skrivit en hel del kring detta. Min ingång är att dumhetsbekämpning främst handlar om att vi måste ha mod att reflektera kring det vi kanske alltid tagit för givet i organisationer (av alla slag). Varför behövs t.ex. unika värdeord i alla organisationer, när vi redan har våra grundlagar att förhålla oss till?
En skillnad är att när privata aktörer drar på sig för mycket dumhet kommer det med ett pris. Man blir (förr eller senare) utkonkurrerad. Historien är fylld med sådana exempel och det har varit till stor nytta för mänskligheten. Det finns med andra ord en mekanism som löser problemet. Varför inte använda den?
För den som vill läsa mer om dumhet finns ALLT om ”Den ohyggliga dumheten i Listerås” på följande sida: https://www.facebook.com/DenOhyggligaDumheten/?view_public_for=101317368348703
Att den svenska skolan har hamnat i fritt fall beror inte på dumhet, utan på medvetna politiska beslut. I den svenska skolan fanns mycket pengar att hämta för företagen. Vad som krävdes för att genomföra överflyttningen av dessa pengar var ett beslut i riksdagen. Den togs 1992: friskolereformen.
Personal på skolor agerar för att hålla skutan i gång, det är deras överlevnad. Den enskilda människan agerar där han står. Den enskilda människan, har oftast inte en överblick över helheten, han försöker göra sitt bästa i sitt jobb.
Rektorerna är inte dumma. de agerar inte efter dumhet. De agerar efter sitt uppdrag. De är anställda för att sköta ekonomin. Det är prio ett.
Finns det någon möjlighet att stoppa detta fria fall för svensk skola?
Lösningen som jag ser det är att vi ”gräver tillsammans där vi står” – Gemensam handling.
Bra med reflektion, bra med ifrågasättande, bra att sätta gränser, inte göra alla arbetsuppgifter som trillar ner på oss.
Kul med anekdoter. Problemet är att de är just anekdoter. Anekdotisk evidens ger inte evidens i vetenskaplig mening.
De flesta problem på skolans område är resultat av politiska beslut. (Nämn ngt som inte är det.) Skälen till besluten var säkert goda. Däremot har sällan politiker eller tjänstemän gjort någon konsekvensanalys innan beslut. Samtidigt visar problemen på skolans område på gränserna för politikens räckvidd. Det finns en massa politiker/tjänstemän som tror sig kunna ”lösa” olika problem. Det kan de vanligtvis inte. För det mesta skapar de bara nya problem.