Mats Björnsson: Vad är det för mening med att gå i skolan?

Tänk om allt fler unga människor – framför allt pojkar – slutar att anstränga sig i skolan därför att de inte tror att det lönar sig. Befinner sig skolan och samhällsutvecklingen i övrigt ur fas med varandra? (red)

Varför är så många länder med en förhållandevis låg BNP så framgångsrika i världens största idrott, herrfotboll? Ett svar kunde vara att i länder som Brasilien, Colombia, Portugal och Argentina är man fotbollstokig. Man satsar resurser på fotboll. Men det finns en anledning till: för många pojkar utan socioekonomiska resurser öppnar fotbollen en glipa, en möjlighet till framgång, komma till en bra klubb, skicka hem pengar till familjen. Denna glipa är värd tusentals timmar på en dammig grusplan.

OECD konstaterar att de sämre skolresultaten bland många unga som av olika skäl fått lämna sina hemländer och invandrat, inte handlar om ett mindre intresse för att lyckas i skolan. Tvärtom är ofta deras motivation högre än bland inhemska elever.

På liknande sätt kan det vara med de asiatiska ländernas överlägsenhet i kunskapsmätningar. Att lyckas i skolan är förknippat med föreställningar om framgång i livet, och viktigt för familj och släkt. Denna möjlighet är värd tusentals timmar över hemuppgifter och på extralektioner.

En del fakta visar att de till Sverige ensamkommande barnen gör bättre ifrån sig i skolan än andra barn.

Om det ligger något i allt detta så är det måhända ett gott skäl, bland andra, för att välkomna dem som flyr hit.

Men glipan är ofta liten; inte många kommer till en stor fotbollsklubb, inte många kommer in på prestigeutbildningen. Konkurrensen är hård. Handlar det då inte om bara ett hopp, en illusion, inte många kan lyckas och många är förlorare? Förvisso är nålsögat litet ibland, men att ha något att kämpa för ger mening i nuet. Även om man inte når de höga målen så lär man sig kämpa, och – kanske – får känna en och annan framgång på vägen. Skolan i Sverige är – i sin konstruktion – till stor del sådan att nästan alla kan lyckas. Många kan få höga betyg, de flesta kommer in på den gymnasieutbildning de önskar. Det går – för varje individ – att bryta igenom det tunga statistiska sambandet mellan socioekonomi och resultat.

Detta perspektiv motsäger inte mottot om en skola för alla. Skolan kan aldrig vara en framgångsgaranti, utskriven på varje elev. Skolan är en möjlighet och ska vara arrangerad för att vara en möjlighet för så många som möjligt.

Tron på att det lönar sig att kämpa och anstränga sig är av fundamental betydelse. Det är och har varit en pedagogisk kraft som inte kan överskattas. I studier av bakomliggande faktorer bakom höga skolresultat visar sig “hårt arbete” vara avgörande. Detta motsäger inte att skolan ska vara rolig, meningsfull, utmanande, ge lust. Men lusten och meningsskapandet är inte något som skolan kan leverera; det uppstår i ett möte mellan eleven själv, läraren och skolmiljön.

Även om resonemangen ovan kan synas idealistiska och kanske moralistiska, så är de ändå, menar jag, en intressant bakgrund till frågan om den svenska skolans rutschande resultat i många internationella kunskapsjämförelser. I debatten har någon försökt hävda att svenska elever rätt och slätt inte anstränger sig tillräckligt, och föräldrar ges också skulden.[1] Detta blir lätt en moralism. Det intressanta menar jag är vad som kan ligga bakom. Det handlar inte bara om tron på utbildningens betydelse för den enskilda, det handlar också om vad just skolan kan och ska ge. Frågan ställs mot en bakgrund av det svenska samhället som på flera sätt kan ses som supermodernt, och då inte bara eller främst i tekniska termer utan i mentaliteter. World Values Survey[2] pekar på en extrem svensk position (tätt följt av Norge och Danmark) av vad man kallar sekulärt-rationalistiska värden respektive “self-expression”.

Finns en svikt i tron på utbildning som kungsvägen till framgång? Jag tänker främst inte på IT-nörd- eller Zlatan-fenomenet; att det går att bli framgångshjälte och rik utan några vidare examina. Det ligger på ett djupare plan. Frågan kanske borde ställas: finns en svikt i skolans reproducerande roll vis-a-vis samhällets förändring? Den frågan har att något att göra med såväl det digitaliserade och globaliserade samhället, som vilka processer som vinner mark i produktion av varor och tjänster. Det tangerar frågan om skolans mening. Inte som social plats utan den mening som är knuten till ens framtid och samhällsutvecklingen.

Många flickor arbetar hårt för att lyckas i skolan och många av dessa siktar mot jobb som läkare, inom rättsväsendet, inom journalistiken osv. Där fungerar meritokratin ganska väl; du vet att du inte kommer fram utan höga betyg. Men på många andra sektorer finns inte de kopplingarna och det gäller i hög grad pojkars traditionella vägar in på arbetsmarknaden. Detta är sannolikt en orsak till pojkars generella utbildningsmässiga eftersläpning.

Jag har i tidigare inlägg varit inne på frågan om skolans mening och stilla undrat om skolan som vi känner den med dess välkända former och attribut; bänkar, läxor, prov och betyg håller på att sakta komma ur fas med den värld som växer fram. Vi håller fast i skolan som chansen för individen att ta sig fram och vi håller fast vid skolan som chansen för ett samhälle att hålla samman. Men hur ska den göra det?

Är det dags för en verklig läroplansöversyn med fokus på skolans innehåll och mening? Det är nog ett politiskt naivt men viktigt spörsmål.

 

(Mats Björnsson är f.d. analytiker och ämnesråd i Utbildningsdepartementet)

 

[1] http://www.svd.se/foraldraansvaret-ar-viktigare-for-barnens-framtid

[2] http://www.worldvaluessurvey.org/WVSContents.jsp

7 Comments on “Mats Björnsson: Vad är det för mening med att gå i skolan?

  1. Kul infallsvinkel och bra frågor. Personligen ställer jag mig frågande till att ny läroplan löser detta. Pedagoger har sedan början av vår tideräkning uttryckt förvånande “moderna” tankar om den växande människan, skolans roll och samhällets behov. Alla är inte enstämmiga men den samlade insikten manar till eftertanke. Vi kan tydligen inte idag hävda en fullständigt väsensskild människa i ett helt annorlunda samhälle. Internet, teknikutveckling och globalisering har inte vänt upp och ner på allt. Jag tror att den här fördomen eller dogmen om vår tids unicitet kan hindra oss i vår strävan att lösa problemen – de verkar inte vara så nya och lösningarna kan vara unika i olika skolor / klasser / individer men de är troligen inte heller så nya rent historiskt sett.

  2. Mats Björnssons resonemang vilar till stor del på ett förgivettagande när det gäller pojkar och flickors prestationer i skolan: Det är framför allt pojkarna som misslyckas i skolan, sägs det. Själva detta konstaterande, i sig inte alldeles korrekt, bär fram ett budskap som indirekt hävdar att skolan är misslyckad som konstruktion därför att pojkar misslyckas. Vänder vi på resonemanget och går ett antal decennier bakåt kan jag inte skönja någon diskussion där debattörer hävdade att skolan var misslyckad därför att flickor i skolan var tysta och att pojkarna dominerade, både verbalt och med höga betyg. Istället skulle flickorna hjälpas att “ta plats” som det hette. Det var med andra ord inte fel på skolan utan på flickorna.
    Det är överhuvudtaget viktigt att lyfta fram viktiga fakta när det gäller flickors och pojkars prestationer i den svenska skolan. Det har alltid funnits en grupp pojkar, ofta ur så kallat lägre socialgrupp, som har upplevt skolan som meningslös, som bara väntat på att komma ut i arbetslivet och som sett kroppsarbete som en maskulin och i en mening prestigefylld sysselsättning. Motsvarigheten till dem är de tysta flickorna som inte gör något väsen av sig, men som i hög grad har ägnat sitt yrkesliv till samhällets servicetjänster.
    Andelen högpresterande pojkar har sedan länge varit stabil, liksom de ambitiösa flickorna, även om de numera är något fler. De lågpresterande pojkarna utgör en bekymmersam grupp, eftersom de oftast är utagerande och svåra att bemöta. Pojkar i sig utgör inte en lågpresterande grupp!
    “Många flickor arbetar hårt för att lyckas i skolan och många av dessa siktar mot jobb som läkare, inom rättsväsendet, inom journalistiken osv. Där fungerar meritokratin ganska väl…” skriver Björnsson. Ja, visst, precis som för medelklasspojkarna. De blir fortfarande läkare, jurister och journalister. Så varför framhävs de lågpresterande pojkarna i debatten som om de lågpresterande flickorna inte existerade. Det gör de, men de syns inte, hörs inte och blir därmed bortglömda. Skillnaden idag är att fler unga kvinnor än för femtio år sedan har kraft och energi att satsa på utbildning och att de har begripit att utbildning lönar sig om man ska ha roligt här i livet, även om lönen trots detta är högre för män än för kvinnor.
    Problemet med skolan och pojkarna borde hellre sökas i ett könsstereotypt förhållningsätt. Pojkar kan fortfarande gå omkring i skolan och spela macho, tycka att det är feminint att plugga och löjligt att bli någonting som har med vård att göra. Läsning i sig anses feminint och töntigt i många högstadieklasser. Med en sådan inställning är det inte konstigt att många pojkar har föreställningen att skolan inte har något att erbjuda och att det inte är lönt att plugga. Det finns många, både svenska och internationella studier, som visar på en form av destruktiv maskulinitetsnorm, som effektivt hindrar unga killar från att studera. Men den maskuliniteten är bara en, den speglar enbart en av många maskuliniteter. Att beskriva pojkar i skolan som en sammanhållen grupp av skolnegativa och lågpresterande individer snedvrider debatten och riktar in den på fel fokus.

  3. Skolan lever i en förgången värld. För majoriteten av eleverna är skolan meningslös och hopplöst efterbliven.

    Den överlever enbart för att det är olagligt att inte sitta av sin tid där.

    Om vi använder befintlig modern teknik kan vi skapa en skola där alla elever kan få en individuellt anpassad utbildning allt efter deras eget intresse och förutsättningar – en skola som ger dem tio gånger bättre utbildning och som kostar stat och kommun hälften av vad den traditionella skolan kostar.

    Det blir en skola som är till för eleverna och inte som nu som en utmärkt födkrok för lärarna.
    Men det blir en skola som också ger ett inspirerande jobb för lärarna som nu slipper att ha dåligt samvete hela tiden för att de känner sig – och verkligen i praktiken är – otillräckliga i att utföra det jobb som behövs.

    Nu får jag beskedet att jag sagt det förut, men det tål att sägas lika många gånger som det kommer upp frågor om varför skolan inte kan göra ett jobb som den är avsedd att göra.l

  4. Följande passus är intressant att spinna vidare på: “Men på många andra sektorer finns inte de kopplingarna och det gäller i hög grad pojkars traditionella vägar in på arbetsmarknaden. Detta är sannolikt en orsak till pojkars generella utbildningsmässiga eftersläpning.”

    Dagens grundskola är mer anpassade till flickor än pojkar. Tar jag min egen bakgrund som en högst ovetenskaplig grund så var jag bland de första som gick ut grundskolan 1968. En skola som ärvde lärare från realskolan och med linjeval i högstadiet. Samtidigt var industrin fortfarande en högst påtaglig förebild för oss grabbar. I min uppväxt hembygd var det fint att skaffa sig teknisk utbildning. Då blev du någon. Därför trängdes många grabbar på den tekniska inriktningen på grundskolan. Med fortsatta studier på tekniskt gymnasium. För att inte tala om hur fint det var att söka sig till en Teknisk Högskola. Att avlägga en Civilingenjörsexamen smällde högt.

    Med minskade förebilder för grabbar och ett samhälle som ser helt annorlunda ut än skolan är skapad för gäller det att hitta nya sätt att skapa undervisningen på som också attraherar grabbar.

    Några funderingar har jag här:
    http://pluraword.blogspot.se/2015/10/sverige-har-ett-system-ett-skolsystem.html

  5. Det gör mig en smula brydd, tillika sorgsen att vi idag fortfarande diskuterar kön som vore de stabila storheter, dvs pojkar ska attraheras på ett sätt och flickor på ett annat. Så nattståndet och trist. I mitt inlägg försökte jag förklara att det inte finns en enda maskulinitet och samma sak gäller förstås också för femininitet.

    Skolan bör förstås attrahera en mängd olika slags personligheter, men dessa bör inte och är inte baserade på en uppdelning i kön.

    • Vill inte framhålla – och gör det heller inte i artikeln – pojkar som en sammanhållen grupp. Men som jag visat i min Kön och skolframgång så finns ett mönster som också går igenom klasserna dvs pojkar i alla sociala skikt tenderar att prestera sämre i utbildning från grsk till högre utbildning.
      Men min enda poäng är inte kön i artikeln utan frågan om skolan så som vi känner den kommit ur takt med tiden. I den frågan finns också en könsaspekt.

  6. Jag håller helt med Roger om att pojkarna som grupp är missgynnade i grundskolan. Det finns uppenbara fakta som motiverar att diskutera pojkar och flickor som grupp.

    Lärarutbildningsreformen 1989 och kommunaliseringen har lett till att läraryrket blivit ett kvinnodominerat lågstatusyrke. Före dessa reformer hade vi lågstadielärare, mellanstadielärare och adjunkter i grundskolan och därmed även en mycket jämnare könsfördelning. Pojkar behöver även manliga förebilder! En följd av ovanstående reformer var att många kompetenta manliga adjunkter i matematik och naturvetenskap flydde till gymnasiet eller näringslivet. Det är sannolikt ett av skälen till att kunskaperna i matematik och naturvetenskap för pojkarna sjönk så dramatiskt enligt TIMMS från 1995 till 2003. Läs gärna Professor Mats Trondmans bok ”Kultursociologi i praktiken”, som användes i lärarutbildningen. Det finns bl.a. ett kapitel med rubriken ”Språkkärringar” – finns ”dom”?

    Ett annat problem är att statistiken tyder på att flickor får högre betyg än pojkar i förhållande till prestation. I de internationella kunskapsmätningarna PISA och TIMSS finns ingen signifikant skillnad mellan svenska pojkars och flickors resultat i matematik och naturvetenskap, men flickor får ändå signifikant högre betyg i åk9. Likaså är det betydligt fler flickor än pojkar som får högre betyg än vad de presterar på det nationella provet. Detta gäller i princip alla ämnen. Det är lättare att sätta F på en utagerande pojke än en lugn flicka!

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »