Mattias Björklund & Martin Nyman: Skola handlar inte enbart om mätbara kunskaper

Risken med att enögt vägledas av kunskapsmätningar, är att vi monterar ner det som svensk skola står för – en bildning som främjar både individens frihet och ett fritt, demokratiskt och tillåtande samhälle. Men vem tar ansvar för detta, undrar Mattias Björklund och Martin Nyman.

Klimax! De senaste PISA resultaten släpptes precis, men inte förrän DN publicerat ett reportage från PISA-gruppens avlyssningssäkra rum (länk) och Andreas Schleicher, självaste PISA-chefen, på sedvanligt manér kritiserat den svenska skolan (länk). Men det var visst inte så illa. Den positiva trenden från 2012 och 2015 hade hållit i sig. Sverige var återigen, med god marginal, ovanför OECD-genomsnittet och i läsförståelse (mätningens huvudområde) rent av på fjärde plats. Kommentatorer och rubriksättare var samstämmiga: Det här var den bästa julklappen svenska lärare kunde ge till sig själva – svenska elever var tillbaka i finrummet och kunde mäta sig med jämnåriga över hela världen. Vi kunde nu alla sträcka på oss, släppa ner axlarna och le lite förnöjt. Nu var allt bra igen.

Men vad är det PISA egentligen mäter? För det första är det inte helt enkelt att få reda på då man inte släpper mer än några exempelfrågor från tidigare prov. Men enligt egen utsaga mäter provet elevers kunskaper inom flera ämnesområden. Men täcker detta alla tänkbara aspekter av kunskaper, särskilt om man betänker att alla PISA:s mätresultat måste kvantifieras för att kunna jämföras? Eller finns det till och med aspekter av kunskaper inom de aktuella ämnesområdena man inte mäter? Och kanske ännu viktigare: är alla önskvärda dimensioner av ett skolsystems effekter på den uppväxande generationen ens möjliga att mäta?

Kunskaper är något komplext och svårfångat både till form och innehåll. I Sverige har vi sedan länge kopplat kunskaper till bildning, vilket syftar både till kunskaper på djupet och beständiga kunskaper. För att möjliggöra detta måste kunskaper kunna omprövas och förnyas över tid – alltså ett livslångt lärande. Kunskap som bildning innebär alltså något mer än att kunna lösa matematikuppgifter eller visa prov på läsförståelse. Bildning innebär ett förhållningssätt, både till det ämnesinnehåll som en utbildning presenterar, till kunskapernas praktiska användning i samhället och till den frigörande kraft som detta kan ha för individen i samhället.

Går detta att mäta? Ja, men det beror på vad vi vill mäta. Är det antalet skattebetalare, framgångsrika företagare eller lyckade yrkespersoner man vill räkna? Eller är det samhällets institutioner eller demokratiska styrelse som ska testas. Eller är vår förmåga till att förstå och prestera konstuttryck som ska värderas? Eller är det rent av allt detta och minst lika mycket till?

För PISA:s del är mätningen i sig det viktigaste. Det innebär att de uppgifter som provet innehåller måste vara samma, eller åtminstone likvärdiga, för alla de elever som skriver provet, för att resultaten ska gå att jämföra. Oavsett hur uppgifterna formuleras kringskärs alltså möjligheterna att relatera dessa till den bildningstradition vi har i Sverige. Men istället för att ha ett avvaktande förhållningssätt till PISA och se det för de tester de är, så har mätningarna tagit Skolsverige i ett fast grepp: Flera studier visar att lärare oftare sneglar på kunskapskraven, snarare än det centrala innehållet, när de planerar sin undervisning. Andra studier visar att lärare upplever att de har mindre frihet att utforma undervisningen, och ytterligare andra visar att de nationella proven blir allt viktigare för både betygssättning och ämnesinnehåll. Och i kölvattnet på detta utkrävs ansvar för uteblivna resultat på alla dessa tester av lärare och rektorer. De enda som inte har eller tar något ansvar för detta verkar vara OECD, som står bakom PISA.

Mätandet är alltså inte något unikt för Sverige, utan tycks vara en närmast global trend (den aktuella PISA-mätningen sträcker sig över ett stort antal länder, men är inte den enda storskaliga mätningen i sitt slag). Det har också kritiserats, både från svenskt håll (till exempel Sverker Sörlin och Jonna Bornemark) och internationellt (till exempel Gert Biesta och Wolfgang Klafki). Och argumenten är både entydiga och robusta: skolans stora uppdrag går inte att mäta. Det uppdraget handlar nämligen inte bara om att lära eleverna mätbara kunskaper, utan också om – kanske till och med i första hand om – att låta dem växa som människor, att forma sina ”jag”. Och att så de första fröna till bildning hos dem.

Självfallet har svensk skola stora utmaningar framför sig – frågor om utbildning och kunskapsöverföring mellan generationer är lika gammal som människan, och de kommer aldrig att bli lösta – sannerligen inte om vi enögt vägleds av den här typen av mätningar. Risken är istället att vi på vägen förstör det som svensk skola står för – en bildning som främjar både individens frihet och ett fritt, demokratiskt och tillåtande samhälle. Så, den slutgiltiga frågan är, vem tar ansvar för det?

 

Mattias Björklund & Martin Nyman, lärare i samhällskunskap respektive matematik

 

Bild av Ирина Безмен

3 Comments on “Mattias Björklund & Martin Nyman: Skola handlar inte enbart om mätbara kunskaper

  1. Kloka reflektioner och frågor! Det här dilemmat att balansera politiska beslut som påverkar oss i skolan, som vi behöver förhålla oss till, och arbetet med lärandet. Vem tar ansvar för det? Så viktig fråga som ingen tar i. Jag gissar, utan att veta, att många lärare är ensamma i sina ställningstaganden och tar då den enkla vägen. Det är lättast och ryggen är fri. Kunskapskrav och betyg. Jag möter sällan kollegor som vågar grunda beslut på syfte+ centralt innehåll. Identitetsutveckling före kunskapskrav måste vara lärares viktigaste uppdrag.

  2. En elev som får uppleva att hen lyckas, gång efter annan och stöttas i att hitta strategier för att lyckas måste vara vårt syfte med skolan. Det bygger självständiga individer som tror på sig själva och sin förmåga att växa. Lära. Påverka sin situation. Må bra. Vara intresserad av sin omvärld. Nivån kan vara enkel eftersom nivån från början var låg. Eleven måste få möjlighet att se sin framgång oavsett nivå och det kan vi lärare designa för i vår undervisning! Lärande samtal och reflektioner om sig själv och lärandet är en viktig del.

  3. Ett av problemen med att förklara den kunskapssyn som ovanstående framför på ett övertygande sätt är att de flesta inte har “kunskap” om kunskapsteori. Men ett enkelt sätt att förklara är att definiera lärande som Utbildning för yrkeskunskaper, Bildning för en kulturell identitet och Folkbildning för en samhällsmedborgaridentitet. Gör man dessutom ett Venndiagram av dessa ingredienser ser man tydligt att den enskildes identitet utgör själva kärnan i individen

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS