Skola och SamhälleMattias Nilsson Sjöberg: Skolsituationen för elever med funktionsnedsättningen AD/HD
Skolinspektionens kvalitetsgranskning när det gäller skolsituationen för elever med funktionsnedsättningen AD/HD är ett viktigt bidrag till den utbildningspolitiska diskussionen om ”en skola för alla”. Rapporten är också i hög grad symptomatisk för den samhällstid vi nu lever i.
Internationell forskning rapporterar att två av tre faktorer för att inte diagnostiseras med Attention Deficit/Hyperactivity Disorder (AD/HD) är att vara uppmärksam i skolan och där prestera väl. Skolinspektionens kvalitetsgranskning ter sig därför fullt förklarlig – och högst relevant.
Skolinspektionen har granskat skolsituationen för 21 elever i årkurserna 7 och 8 på åtta olika skolor i fem kommuner. Granskningen visar att skolorna behöver:
- Bli bättre på att kartlägga varje elevs individuella behov.
- Bli bättre på att anpassa undervisningen efter varje elevs behov.
- Bli bättre på att följa upp och utvärdera hur det stöd man ger fungerar.
Vad är AD/HD?
Frågan är minst sagt omtvistad. Skolinspektionen gör det relativt enkelt för sig. Skolinspektionen lutar sig mot den definition som görs av auktoriteter som Russel A. Barkley, Socialstyrelsen och även Riksförbundet Attention. Här definieras diagnosen som en nedärvd eller medfödd neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och ett specifikt drag är svårigheter med exekutiva funktioner, d.v.s. svårigheter med att hämma beteendet. Dock skriver Skolinspektionen att elever med funktionsnedsättningen AD/HD inte är en homogen grupp, utan alla har sina individuella behov.
I inspektionens rapport nämns däremot inte all den kritik som diagnosen mött. Kritikerna vill särskilt belysa att ”samsjukligheten” är stor, d.v.s. att allt från dålig syn och hörsel, järnbrist och sömnsvårigheter, ångest och depression kan vara upphov till symptomen ouppmärksamhet, bristande impulskontroll och överaktivitet. Eftersom det inte finns några biologiska test för att säkra evidens för om någon har AD/HD eller inte betraktas diagnosen av vissa med stor skepsis.
AD/HD – ett ”problem” för pedagogiken?
I rapporten lyfts nödvändigheten att grundligt kartlägga elever med funktionsnedsättningen AD/HD. Eleverna i rapporten känner sig inte alltid bemötta utifrån sina individuella behov och önskningar, inte heller anser sig rektorer och lärare alla gånger veta hur man ska anpassa undervisningssituationerna för ”dessa” elever.
För att kartlägga elever med funktionsnedsättningen AD/HD krävs enligt inspektionen arbetsgrupper med medicinsk, psykologisk och specialpedagogisk kompetens. På så vis lämnas pedagogen/läraren lite utanför själva ”kartläggningen”.
Hur skulle egentligen kartläggningen av varje enskild elevs behov och förutsättningar kunna förstås utifrån mer ”allmänpedagogiska” termer? För ett svar på denna fråga kan vi gå till en av pedagogikens mer kända namn, John Dewey. Pedagogik härleder Dewey från education, vilket stammar från latinska educere, ungefärligt att ta sig hand eller ha omsorg för. Dewey utgår från en elevcentrerad pedagogik. Han menar att varje lektion, varje problem, har ett mål. Eleverna måste kunna se att målet är nåbart. Nu. Inte senare. För att lyckas med denna pedagogiska praktik, menar Dewey, kan det krävas att eleverna arbetar i mindre grupper. Att arbeta i mindre grupper, med uppgifter uppdelade i delmål och med en långvarig relation till assistent/mentor/specialpedagog, var också det som eleverna i kvalitetsgranskningen särskilt efterfrågade. I rapporten nämns också att denna praktik är något som kan passa alla elever.
Skolinspektionen betonar att elever med funktionsnedsättningen AD/HD måste kartläggas mer noggrant; en kartläggning genomförd av särskilda arbetsgrupper inte minst med kompetens från andra vetenskapliga discipliner än pedagogiken. Lärarna tycks i sin tur mena att de inte har kunskap att bemöta elever med AD/HD-diagnos utifrån deras enskilda behov och önskningar. Vad eleverna själva säger är att de saknar bekräftelse för sin person, att bli bemötta utifrån sina individuella behov. De säger också att de känner oro inför framtiden och/eller att de inte finner någon mening i det skolan har att erbjuda. Det senare är ett resultat som bekräftas i internationell forskning.
Fallet Zonia
Idag har det biomedicinska perspektivet tolkningsföreträde för hur AD/HD ska förstås och förklaras. Funktionsnedsättningen AD/HD betraktas således som genetiskt nedärvd eller har uppstått av komplikationer vid födseln. Så också hos Skolinspektionen. Dock blir det resultat som inspektionen lyfter fram och som bygger på elevernas egna utsagor – att hyperaktiva, impulsiva och/eller tysta och drömliknande tillstånd beror på ett slags vantrivsel i den pedagogiska undervisningskulturen – litet motsägelsefullt för hur diagnosproblematiken ska förstås och förklaras och för hur vi väljer att bemöta ”problemet”.
Fallet Zonia beskrivs i inspektionens rapport som ett typiskt fall där läraren inte förmår anpassa undervisningen i enlighet med elevens individuella behov. Men på vilket sätt ska vi egentligen förstå Zonias skol- och diagnosproblematik:
Zonia är 14 år och har förutom diagnosen AD/HD även dyslexi. Hon tycker inte om att läsa högt, eller rättare sagt; hon hatar det. Hon börjar svettas och skaka i hela kroppen. Men alla lärare vet inte att hon har svårigheter med att läsa och att högläsning för henne är obehagligt. Det händer att de har högläsning på biologin och att Zonia också måste läsa. Vid ett av de tillfällena gick Zonia ut ur klassrummet.
Vad i Zonias symptombild är AD/HD? Är det problemen med läsningen, det vill säga inlärningssvårigheter så som de ryms i de diagnostiska kriterierna, eller är det att hon uppvisar ett impulsivt/hyperaktivt beteende i det att hon väljer att lämna klassrummet?
En fråga som hörs allt tydligare är denna: Håller vi på att förvandla det som egentligen är livet till en sjukdom? Det har befarats att det moderna samhällets ökade tilltro till medicinsk expertis kan komma att slå bakut för mänskligheten på så sätt att människan helt glömmer att det handlar om det som ligger henne själv närmast, med andra ord livet självt. Det gäller möjligen även den pedagogiska relationen mellan lärare-elev. Kanske i synnerhet när mötet utgår från en medicinsk diagnos, en kategori.
Skolinspektionen uppmanar emellertid till ökad kartläggning av elever med funktionsnedsättningen AD/HD. Eleverna måste kartläggas extra noggrant för att undervisningen ska kunna anpassas individuellt. Däremot blir Skolinspektionens rekommendation tämligen motsägelsefull i det att man utifrån ”dessa” elevers individuella nedärvda/medfödda behov/problem på ett sätt vill ”frigöra” eleverna genom att göra skolmiljön mer inkluderande. Det senare är en fin tanke som dock blir problematisk beroende på hur AD/HD definieras. Tidigare kunde barnet växa ifrån sin diagnos – just ett område för skola och utbildning – men idag följer diagnosen med i vuxen ålder.
På så sätt har diagnosen, funktionsnedsättningen, växt ifatt människan, in i människan, oavsett om skolmiljön anpassas eller inte. Med andra ord: trots att Skolinspektionen vill anpassa skolan sitter felet fortfarande i elevens hjärna. Och när Skolinspektionen föreslår anpassning utifrån individuella ”brister” befästs snarare annorlundaheten hos dessa elever trots att man verkar för faktisk inkludering.
(Mattias Nilsson Sjöberg är doktorand i pedagogik vid Lunds universitet)
11 Comments on “Mattias Nilsson Sjöberg: Skolsituationen för elever med funktionsnedsättningen AD/HD”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Tack Mattias! Du tar verkligen upp en relevant frågeställning i din text. Värdegrund, pedagogik, elevsyn och särskilt stöd – det finns stora svårigheter att se en sammanhängande och kongruent förståelse och beredskap att handla. Det är naturligtvis stor risk att elever, föräldrar och lärare drabbas av detta. Oavsett allt annat borde inget barn behöva uppleva brist på individuell bekräftelse och stöd.
Bim Riddersporre
Visst bör det vara som du skriver i de två sista raderna i din kommentar. Skolverket har observerat detta och regeringen har 2014-08-25 U/2014/5038/S fattat ett beslut om ett Uppdrag : Uppdrag att främja grund- och gymnasieskolors arbete med särskilt begåvade elever. Här är ett citat:
I en svensk studie avseende särskilt begåvade elever “Särbegåvade barn i skolan: finns det plats för dem?” konstateras att det bland 287 personer med IQ över 131 vantrivdes hela 92 procent i grundskolan och något färre på gymnasiet. Av studien framgår också att det inte är ovanligt att eleverna hamnar i konflikter med kamrater och lärare och att deras agerande leder till kontakter med elevhälsan, till exempel för att man misstänker ADHD eller någon annan diagnos (Professor Roland S Persson Högskolan för lärande & kommunikation, Högskolan i Jönköping, 2010).
Alla elever har rätt att nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling, även särskilt begåvade elever. I syfte att skolorna ska förbättra sitt arbete med att främja dessa elevers fortsatta lärande och kunskapsutveckling utifrån deras behov och förutsättningar bör Skolverket ges i uppdrag att utarbeta stödmaterial för grund- och gymnasieskolors arbete med särskilt begåvade elever
På regeringens vägnar
Jan Björklund Merja Ström berg
Detta är ju ganska klara besked och bör föranleda många kommentarer här i SOS
Om vi lärare ges tid till att planera vår undervisning kommer även särbegåvade elever att få den stimulans de behöver. Som läget är idag är brist på tid för utvecklande av den egna undervisningen den största boven i sammanhanget. Jag har varit lärare i 40 år och det är de senaste 24 åren ( sen kommunaliseringen och vår arbetsplatsbundna tid) som minskat vår planeringstid förutom all dokumentation de senaste åren..
Diagnosens vara eller icke vara. Intressant fråga, men vad kommer det sig att diskussionen om diagnosen ADHD så ofta förs i forum och av människor som faktiskt inte har formell kompetens att på allvar bidra till diskussionen? ADHD är en diagnos som sätts av andra yrkesgrupper än lärare. Pedagoger har att utifrån sin kompetens förhålla sig till alla elevers förmågor och oförmågor, oavsett vilka egna åsikter och känslor man har angående en elevs diagnos. För att få diagnosen krävs stora svårigheter inom fler områden än skolan.
Att låta en människa genomgå en neuropsykiatrisk undersökning är inte något som görs i en handvändning. Att få en diagnos som beskriver en funktionsnedsättning är något som påverkar självbilden. Att så många individer ändå upplever det som en lättnad att få svårigheterna beskrivna och “på papper” säger en hel del om hur det sociala livet, och skolan fungerat och inte fungerat hittills. Att genomgå en utredning är inte att leta fel hos individer. Att “få” en ADHD diagnos kan vara ett sätt att sätta punkt för okunniga pedagogers försök att hitta punkten där det oönskade beteendet/oförmågan uppstod. För det är nämligen så att många pedagoger har oerhört svårt att acceptera olikhet, så länge olikheten ställer till problem för skolan/individen i skolan. För skolan är ju en GOD institution, som passar ALLA. Att det där skulle finnas individer som helt enkelt inte mår bra i denna miljö kan ju då bara förklaras med att det någonstans, vid någon tidpunkt skett någonting som kan förklara olikheten/bristen. En diagnos kan vara ett försvar mot detta eviga felsökande. Ett sätt att avgränsa vad som beskrivs som problemområden och stoppa obehörigt intrång.
Skolans personal ska vara självkritisk. Skolans personal vinner ingenting på att definiera sig som “den goda institutionen”. I sin iver att försvara sin verksamhet och tro att systemet alltid har rätt/är rätt, har skolan medverkar till, och har alltid medverkat till, att olikhet uppfattas som en brist. Det om något är att göra livet till ett problem.
Jag upplever inte alls det du EVA skriver i din kommentar, i den skola jag arbetar i gör alla pedagoger (lärare) allt i vår makt för att alla elever ska inkluderas. Vår kommun är med i den kommunöverenskommelsen som några kommuner i Sverige har kring IFOUS. Inkludering av funktionsnedsatta elever, vilket medför att vi pedagoger försöker ge varje elev det stöd den behöver. Många använder datorn som hjälpmedel, inte endast språkstörda eller dyslektiker, med hörlurar.
Vi anpassar inlärningen efter varje elev osv. Mer kan inte jag göra som lärare, sedan är det upp till eleverna att försöka efter sin egen förmåga. De blir bedömda därefter, men kunskapskraven är de samma för alla grundskolans elever. Nivå E måste alla elever nå i samtliga ämnen! Det kan vara svårt för en elev med ADHD
Maria Norberg.
Vad menar du med : Nivå E måste alla nå i samtliga ämnen! Det kan vara svårt för en elev med ADHD.
I U2014/5038S Uppdrag att främja grund-och gymnasieskolors arbete med särskilt begåvade elever skriver Jan Björklund att särskilt begåvade inte ska behöva få diagnosen:
Du har ADHD, Se citat i en tidigare kommentar av mig.
Det är meningen att alla elever i grundskolan åtminstone ska nå godkänt nivå, dvs E, det är vårt uppdrag att se till att eleverna har minst godkänd kunskap när de lämnar 9:an.
Jag skrev också det; det är svårt för alla elever med funktionsnedsättning bla ADHD-diagnosticerade elever, att få godkänt i alla ämnen.
Dessutom har vi de högpresterande eleverna som heller kanske inte får den stimulans de skulle ha.
Maria Norberg.
Om du läser det regeringsbrev jag hänvisar till ser du att Jan Björklund har uppmärksammat de intelligenta barnens problem med den undervisning som meddelas i grundskolan. De kan få ADHD-diagnos för att undervisningen inte är anpassad till dem. Vill du att det ska vara så?
Alla barn behöver utvecklas utifrån sina egna förmågor, både de med funktionsnedsättning och de särbegåvade. Jag skrev så i mitt inlägg att vi pedagoger måste ta hänsyn till varje elevs förutsättningar och det gör vi utifrån de förutsättningar vi själva har. Dessvärre är, att när vi blev kommunaliserade i skolan, blev våra arbetsförhållanden så mycket sämre, att tiden för egen planering inte räcker till. Det kan vara en av orsakerna till att skolor missar att ge de särbegåvade den undervisning de behöver!
intressant men oerhört många sakfel..
Ulla-Stina.
Presentera några av sakfelen som du hittar.