Mattias Samuelsson: Friskolesystemet i backspeglen – eleverna betalar priset för politisk prestige

För närmare tre decennier sedan var borgerligheten uppfylld av idén om friskolor – olika valmöjligheter för olika barn. Idag ser vi baksidorna av friskolesystemet, men har borgerliga politiker modet att göra det tidigare skolminister Beatrice Ask efterlyste, att släppa på prestigen om det skulle visa sig att systemet inte blev som det var tänkt? Mattias Samuelsson ser det friskolepolitiska systemet i backspegeln. (red.)

I dagarna avslutades 2019 års bokmässa upp, eventet då Svenska mässans golv fylls av litterära högdjur, bokmalar, kulturpersonligheter, handelsresanden i åsikter och sannolikt en och en annan politiker. En sådan politiker som, längre tillbaka i tiden, besökt mässan är Beatrice Ask.

Beatrice Ask besökte 1992 års bokmässa i egenskap av skolminister och hennes besök sammanföll nästintill med Bildt-regeringens årsdag. På bokmässan höll hon ett anförande där hon redogjorde för vad regeringen hade genomfört inom utbildningsområdet.

Beatrice Ask inledde med att deklarera att det hade varit ett intensivt och händelserikt år sedan regeringen Bildt tog över. Regeringen hade, med utgångspunkt i ambitionen att utveckla och förändra Sverige inför framtiden, stakat ut en ny politisk väg och tagit viktiga beslut inom flera politikområden, menade Ask. Inte minst inom utbildningsområdet, där ett marknadsorienterat friskolesystem införts.

På det stora hela sade sig Beatrice Ask vara nöjd: Flera nya friskolor hade blivit godkända under året, varje ny skola ökade valmöjligheten och bidrog till ett skolsystem som är bra mycket bättre än det ”passiviserande” skolsystem Sverige under lång tid haft. Men Beatrice Ask noterade också att det fanns oroväckande tecken hos en del av de nya skolorna. Och i sådana skolor vill man ju gärna inte sätta sina egna barn, eller som Ask uttryckte det:

Visst, en del av oss känner en viss tvekan inför en del av de nya skolorna, och skulle knappast sätta våra egna barn i dem. Men tiden är förbi när det enbart fanns utrymme för en syn om vad en bra skola är.

Men det är andra tider nu, menade Ask. Med införandet av skolvalet så finns det inte enbart en syn på vad en bra skola är utan nu kan var och en avgöra det, och det som är dåligt för någon behöver nödvändigtvis inte vara dåligt för någon annan.

Den dåvarande ordningen att friskolor skulle ersättas med 85 procent av de kommunala skolornas ersättning var enligt skolministern ett viktigt principbeslut. Detta skulle säkerställa den långsiktiga finansieringen för de nya skolorna och valfriheten i skolsystemet.

Beslutet om ersättningsnivå var ett omdiskuterat beslut. En del menade att ersättningsnivån var satt för högt, eftersom friskolor inte hade samma helhetsansvar som de kommunala skolorna. Friskolorna skulle med denna nivå bli överkompenserade. Närmare 30 år efter Asks presentation på bokmässan förs idag samma diskussion. Dock med den skillnaden att friskolor idag ersätts med 100 procent av kommunens kostnader för sina skolor.

Som bekant är det väldigt lönsamt att driva offentligt finansierade skolor i privat regi. Nyligen rapporterades hur exempelvis de två stora friskolekoncernerna – Academedia och Internationella engelska skolan (IES) –tillsammans gjort vinster på drygt en halv miljard kronor det senaste året.

De båda koncernerna har nu beslutat att 175 miljoner ska delas ut till aktieägarna. Sverige är ensamt i hela världen med att tillåta vinstuttag från offentligt finansierade privatskolor. Kanske är det ingen slump att andra länder har valt en annan väg än Sverige? För som närmare vill förstå hur systemet med vinster i friskolorna fungerar, eller kanske snarare inte fungerar, så finns en utförlig rapport publicerad av LO (2018).

Problematiken med övervinster debatteras starkt idag. Var det en framtid Beatrice Ask kunde ana vid tiden för bokmässan 1992? I sin presentation uppmärksammade Ask kritiken mot ersättningsnivån och menade att en del invändningar faktiskt var rimliga. Inga beslut är som bekant fulländade och det är naturligt att det uppstår frågor under vägens gång. Samtidigt menade hon att det var för tidigt att dra några slutsatser av regeringens beslut. Ask underströk i det sammanhanget vikten av att regeringen, om det visade sig att det inte blev som det var tänkt, faktiskt var beredd att lyssna och ompröva:

Om det skulle visa sig att ersättningsnivån är för högt satt, så att en oacceptabla mängd resurser överförs från de offentliga till de privata skolorna så får inte regeringen vara så fylld av politisk prestige att vi inte kan ändra nivån.

Beatrice Ask rundade av sitt anförande med budskapet att besluten som tagits av den nya regeringen hade varit de rätta och reformerna positiva. Men mycket jobb kvarstod. På utbildningsdepartementet var man, förklarade Ask, i full gång med att ta fram förslag för att utveckla mångfalden och friheten i det svenska skolsystemet. Och till de som hade synpunkter på det hade Beatrice Ask ett meddelande:

Dysterkvistar och olyckskorpar som letar problem, som är emot mångfald och fritt skolval, bidrar inte med något positivt till att utveckla det svenska skolsystemet.

Så här i efterhand får man anta att Beatrice Ask skulle ha räknat in OECD till denna skara dysterkvistar och olyckskorpar, med tanke på att de haft ett och annat att säga om de reformer Beatrice Ask som skolminister var med och genomförde.

Det har gått snart tre decennier sedan Beatrice Ask talade vid bokmässan. Det är, milt uttryckt, hög tid för borgerligheten att rannsaka sin skolpolitik. Kejsaren är naken och alla andra ser det. Marknadiseringen av skolan är ett kapitalt misslyckande och har underminerat skolan som samhällsinstitution. Skolan har blivit allt mer ojämlik och det är marknadsmekanismerna som bidrar till det. En samhällsinstitution ska inte se till fåtalet eller särintressen utan till alla medborgare. Till samhällsintresset. Men det är inte utifrån det som skolan är organiserad idag.

Vi har ett resursfördelningssystem som är konstruerat för att garantera jämlika ekonomiska villkor mellan de kommunala skolorna och friskolorna, trots att de har olika ansvar, snarare än att garantera en resursfördelning som utgår från att alla elever, oavsett bakgrund, ska ha samma möjlighet till en bra skolgång. Utöver det så har marknadiseringen av skolan öppnat upp för vinstdrivande aktörer som skapar sig vinstmarginaler genom att locka till sig resursstarka och mindre kostsamma elever.

Vem är skolan till för? Har vi idag, 2019, uppnått idealtypen för ett väl konstruerat och lyckat skolsystem enligt borgerligheten? Om inte, då är det dags att de, som Beatrice Ask för 30 år sedan manade till, släpper prestigen.

Mattias Samuelsson är utredare på LO på enheten för välfärd, utbildning och arbetsmarknad. Denna artikel är en något bearbetad version av en text som tidigare varit inför här.

Beatrice Ask intervjuades också nyligen om friskolesystemet i podden Kornhall och Skogstad. 

Bild av Kai Pilger från Pixabay