Max Wallinder: Håll käften!

För några dagar sedan läste jag en artikel om skolan. Skriven av en journalist. Journalisten hade vikarierat på en gymnasieskola en gång förr i tiden och ville nu dela med sig av sina erfarenheter. Texten handlade om att de gymnasieelever hen stött på, trodde på konspirationsteorier kring 9/11. Journalisten hävdade då att eleverna endast fått lära sig kritiskt tänkande i skolan men ingen fakta och eleverna riktade därmed sin kritik mot de auktoriteter som hävdade att 9/11 planerades och utfördes av al-Qaida.

Spontant skulle jag då säga att eleverna inte bara saknade relevanta fakta i frågan, utan även grundläggande metoder för kritiskt tänkande. Journalisten fortsatte med att beskriva en skola där eleverna får lära sig innehållslös analys och påtvingad kreativitet men inte ”hardcore-kunskaper”. Lärandet i skolan beskrivs så här: ”Kritiskt tänkande utan kunskaper är i bästa fall meningslöst och i värsta fall farligt.” och hen påstår vidare att det inte borde råda något antingen eller-förhållande mellan kunskaper (hens ordval) och analys.

För det första blir jag tveksam till underlaget för slutsatserna. Hur länge vikarierade journalisten? År, månader, veckor? Hur många skolor, klasser och elever uppvisade samma symptom? För det andra undrar jag om journalisten vet om vad som står i våra nationella styrdokument, våra läro- och kursplaner. Där står nämligen att eleverna ska lära sig både faktakunskaper men också utveckla färdigheter och förmågor.

För det kan väl inte vara så att detta bara är ännu en i raden av mediabilder av skolan presenterad av någon annan än en praktiserande lärare? Det kan väl inte vara så att det ännu en gång är någon annan än en yrkesverksam lärare som äger tolkningsföreträdet i debatten?

Jag retar mig inte mest på det faktum att jag aldrig under mina tio verksamma år, stött på en lärare som undervisar på det sätt som beskrivs i artikeln. Jag har under dessa tio år alltid haft lärarstudenter, fortbildat mig som handledare och i betyg, bedömning och betygsättning, jobbat med skolutveckling från första året, varit processledare för implementeringen av den nya läroplanen och sitter med i referensgruppen för framtagandet av nationella prov i historia i grundskolan. Jag har träffat en del elever och lärare, stött på en del undervisning och människors syn på lärande och bildat mig en inte helt grumlig bild av hur det svenska skolväsendet fungerar på olika nivåer.

Jag säger inte att journalisten har fel i allt hen skriver. Absolut inte. Där finns många andra bra poänger. Men det är så jävla tydligt att hen inte fattar ett skit om hur svensk skola ser ut eller fungerar. Det är detta som retar mig mest. Det är aldrig vi som jobbar i skolan som får beskriva och förklara, det är alltid någon annan. Är det inte journalister, så är det politiker, kändisar, bloggare eller proffstyckare i idiotdebattprogram på TV. Till er vill jag bara säga, håll käften!

Jobbar du i svensk skola så vet du att det eleverna behöver mest hjälp med, är att lära sig tänka själva. Svensk skola är fortfarande ett korvstoppande av meningslös fakta, en aldrig sinande tirad av minnesakrobatik och ett informationsstaplande. Lpo 94 har fortfarande inte fått genomslag. Lärarkåren står ofta handfallen eller är ointresserad av att omsätta andemeningen av kunskapssynen i praktisk verklighet och att bedöma kvalitativa kunskaper. Att då skriva att elever behöver mer fakta är inte bara meningslöst utan också livsfarligt. Du kan som lärare hur enkelt som helst tvinga elever att memorera fakta utan att de någonsin lär sig tänka själva. Föreställningen att slutsatser, analys och kritiskt tänkande ska spontanuppstå om bara tillräckligt mycket information tryckts in i barnhjärnorna är vanlig. Vanlig är också osäkerheten om hur undervisningen och uppgifterna ska konstrueras för att de ska leda till utveckling av kvalitativa förmågor. För att inte tala om hur denna utveckling sedan ska bedömas.

Hur hanteras detta problem i svensk skola idag? Jo, man struntar i det svåra rätta och gör det som är enkelt. Synligt. Mätbart. Man lär ungarna meningslösa saker utantill som de ska återberätta, man sätter poäng på frågor och prov och tror att det visar kunskapsutveckling och man ger en massa läxor. Och man misslyckas fatalt. Man fokuserar på innehåll och fakta, metoder och traditioner som man är trygg med. Så som det var förr. Sånt som föräldrar känner igen. Det går nämligen alldeles utmärkt att katederundervisa fakta utan att någonsin lära ungarna allt det som vi ska göra.

Min ringa erfarenhet säger således att lärare inte ska fokusera på ”hardcore-kunskaper” utan ha fokus på de kvalitativa förmågor som finns beskriva i respektive ämnes kursplan under rubriken ’Syfte’. Det går nämligen inte att träna dessa förmågor utan ett stoff. Du måste ha något att analysera. Du måste ha något att kritisera. Innehållet kommer automatiskt.

Det här förstår man inte om man inte jobbar i skolan. Jag ser det varje dag. Elever får meningslösa memoreringsläxor. Lärare gör prov med massor av uppgifter som man kan få olika poäng på och som alltså säger något om elevens kunskapsutveckling? Lärare som försöker hinna med så mycket fakta att de i slutet av arbetsområdet kommer på att ungarna inte fått tänka en enda tanke själv men tyvärr, nu måste nästa område betas av för man måste ”hinna med allt”.

När jag kritiserar journalistens text framgår att på hens barns skola så är det lärarna som får de bästa resultaten och är mest omtyckta, också de som skiter i läroplanen och har ”egen undervisning”. Det är då det brister inom mig. Den svenska skolan må ha sina brister men det är i så fall för att lärarkåren inte förstår, vill eller ges möjlighet att följa de styrdokument vi har. Att sedan oinitierade tyckare gör mitt jobb att följa dessa styrdokument svårare genom att skapa nidbilder och kvasidebatter i media, gör att jag bara vill ge er ett råd: håll käften!

(Max Wallinder är SO-lärare på Videdalsskolan i Malmö)

35 Comments on “Max Wallinder: Håll käften!

  1. Det förvånar mig att skolaochsamhalle.se som annars ofta bemödat sig om en god ton i inläggen och ogillat
    obehagliga uttryck att man låter låter en lärare framföra sådana i inlägget. Jag tycker att man omedelbart ska be författaren rensa ut dessa uttryck i en seriös debattblogg!

    Man kan inte dels hänvisa till styrdokument och i nästa andetag säga att lärana inte ges möjlighet att följa dem. Wallinders inlägg påminner mig om en klassisk sociologisk diskussion: Är det bara infödda i slumkvarteren som kan uttala sig om hur det är att leva där? Nej, blev svaret. Naturligtvis kan utomstående med en annan blick och annan erfarenhet ha något att framföra.Jag har själv trettio års erfarenhet som universitetslektor och har sett många lärarstudenter passera revy. Jag har inte minsta anledning att svartmåla men inte är skolan så fin som som Wallinder vill göra gällande. Jag tycker att man alltid ska ta till sig av kritik och inte använda tystande utrop för att slippa kritiken.

    Än en gång. Det måste ha varit ett misstag av Olle Holmberg att ta in denna artikel som den nu föreligger..

  2. En mycket välgjord dissekering av hur någon utifrån gör ett snabbt inhopp i skolan drar slutsatser som inte känns relaterade till verkligheten. Journalisten har rätt i att fakta och förståelse hänger ihop och att granska kritiskt kräver den förkunskapen, att sätta igång och granska kritiskt utan grunden leder inte till något positivt. Däremot har hen lika fel som de som hävdar att det skulle finnas kvar någon större andel lärare som ägnar sig åt korvstoppning och faktarabblande. De allra flesta lärare förstår att det behövs fakta för att kunna se mönster och uppnå förståelse men att vi människor också måste se mönster för att våra hjärnor ska kunna minnas fakta. Fakta och förståelse hänger ihop.

    Å ena sidan kan man tycka att det är en välbehövlig motvikt mot andra okunniga debattörer som utan grund beklagar sig över lärares faktafokus å andra sidan är det en ytterst irriterande demonstration av att det inte är lärarna verksamma i skolan som debatterar den.

  3. Drömmen om skolan är och förblir bara en dröm så länge som okunskapen gör sig påmind oavsett det handlar om vikarierande journalister eller nitiska försvarare av det nuvarande skolsystemet. Så länge som skolan politiseras och manipuleras på ett sätt som tillfredställer etablissemangets behov av arbetskraft med specialistkompetens och högre utbildning kommer undervisningen i allt väsentligt att också fortsättningsvis att handla om lätt mätbara kunskaper som kan värderas och betygsättas enligt konstens alla regler. Kritiskt tänkande och kreativitet får inte plats i ett system där varje individ måste utvärderas och rangordnas för att kunna passa in i ett detaljreglerat samhälle enligt den svenska modellen av idag.

    Max Wallinder slår huvudet på spiken när han kritiserar det kvantitativa lärandet (hardcore-kunskaper) på bekostnad av det kvalitativa lärandet. Att hinna med kursen är viktigare än att hinna med eleverna. Deras nyfikenhet, intresse och motivation kommer sällan ifråga när det gäller skolan lärande uppdrag. Viktigast i dagens skola tycks i stället vara, vilket Max Wallinder mycket riktigt påpekar, att memorera. Allt för att underlätta betygsättningen av eleverna.

    Professionella tyckare finns det idag gott om. De får tyvärr alltför ofta härja fritt utan att någon orkar bry sig. Max Wallinder utgör ett vältaligt undantag från den reglen vilket hedrar honom. Det skulle behövas betydligt fler av hans sort. Det är hög tid att lärare tar bladet ur munnen och talar ut om sin skolsituation och då inte blott om problemet med låga löner. För att lärare idag ska kunna få mer tid till att studera och följa befintliga styrdokument krävs att mer tid måste anslås till denna verksamhet i stället för att ständigt behöva utvärdera elevernas faktakunskaper i syfte att skapa underlag för en rättvis betygsättning. Det meningsfulla lärande som gynnar förståelsekunskaper måste prioriteras framför rena hardcore-kunskaper där “pure facts” dominerar undervisningens innehåll och resultat. De som aldrig lär sig ifrågasätta och pröva sina kunskaper kan i värsta fall komma att framstå som en stackars mindre bemedlad gästtyckare som till råga på allt uppmanas att hålla käften.

  4. Jag delar din uppfattning Max. Du har rätt när det gäller tolkningsföreträdet och även när det kommer till kritiskt tänkande. Jag är själv lärare och forskar om kritiskt tänkande i undervisning, kul att du lyfter fram frågan.
    Mvh
    Simon

  5. Jag hoppas att jag är välkommen att debattera gymnasieskolan fastän jag är doktorand och förskollärare. Jag vill lämna ett bidrag till debatten som kanske inte är så drastiskt. Min son är 17 år och går andra året på Fryshusets gymnasium i Stockholm.
    Sett från sidan är jag glad över vad jag ser och hör. Han utsätts för en bra mix av fakta och förståelsekunskaper vad jag kan se. Mycket ambitiösa lärare verkar göra sitt bästa för både de elever som är starka och de som har svårigheter.
    En anledning till att skolan debatteras så mycket är att skolfrågan har en inneboende laddning. Misslyckas skolan är vi illa ute. Dessutom är det svårt att exakt veta vad som krävs av morgondagens vuxna. Dagens unga medborgare kan vi däremot säga lite mer om. Jag tycker att då jag själv gick i gymnasiet på 70-talet var vi upptagna av att kritisera den borgeliga indoktrineringen och var inte så intresserade av att undersöka om det fanns något att lära sig. Idag är den kritiska hållningen lite ljummare. Det kanske är som det är med den saken!
    Ett stort och varmt tack till alla gymnasielärare som verkar enormt ambitiösa!

    Pelle Norlin

  6. Det förvånar mig att Bertil Törestad är förvånad över att SoS tagit in Max Wallinders välformulerade inlägg.

    Det verkar som om han inte förstått så mycket av det som Max Wallinder uttryckt. Man kan faktiskt hänvisa till styrdokument och i nästa andetag säga att lärarna inte ges möjlighet att följa dem! Det är precis det som är ett av de stora problemen i skolan. Blivande lärare får i sin utbildning och sen i sin tjänstgöring alldeles för lite utrymme och möjligheter att analysera kursplaner i relation till den tjänstemannaroll som de kommer att inta i skolan och relatera detta till skolvardagen(s begränsningar).Det är väl inte bara skolans tjänstemän som lider av detta för övrigt! Gå till socialtjänsten och fråga de anställda där hur lätt det är att efterleva socialtjänstlagen och allt som följder med den.

    Wallinder utmålar inte skolan som fin – snarare tvärtom. Han hävdar att skolan som verksamhet har svårt att efterleva styrdokumenten. Rätt allvarligt skulle jag vilja säga (och håller med) – om man nu känner till och värderar styrdokumenten positivt.

    Jag uppfattade också hans kritik mot journalisten inte som grundad i att journalisten i fråga inte var lärare, utan att journalisten visste så lite om skolan. Ofta uppstår det ju snedvridna bilder om personer som inte alls har några grundkunskaper om en verksamhet sätts att beskriva dem. Dessa snedvridna bilder kan få rätt förödande effekter om de produceras av personer med makt att sprida dem (som journalister t ex). De blir lätt underlag för politiskt fattade beslut och väljarnas preferenser i valprocesserna.

    Men behöver väl inte vara född i slummen för att kunna beskriva den, men är det inte rimligt att begära lite kunskaper om slummen om man skickar ut människor med uppdraget att beskriva den för andra människor som inte har vuxit upp där?. Förr i tiden när människor från de övre skikten åkte ut till fattiga områden där människor slängde sopor på gatorna, levde i elände, överhöljda av smuts, löss, dryckenskap och våldsamheter – så såg man inget annat än att dessa stackare behövde moralisk upplyftning. Man ansåg att deras livsvillkor skapades av det (moraliska) förfall man kunde iaktta och beskriva. Lyckligtvis fanns det mer insiktsfulla och kunniga människor, som visste mer om eländet i slummen (kanske för att det vuxit upp där, men inte självklart) som drog slutsatsen att de fattiga kanske skulle leva mer moraliskt om de fick möjlighet till drägliga livsvillkor i form av drägliga arbeten och anständiga bostäder.

    Det är faktiskt nästan lite korkat det som Bertil Törestad skriver. Och jag undrar om han har haft några kritiska perspektiv på de många (och förhoppningsvis rätt varierande) berättelser som skolan som han fått från sina lärarstuderandes munnar. För han kan väl inte ha uppfattat allt han hört som ´fakta” om skolan, sådär bara rakt upp och ned? För är man lektor har man väl någon slags utbildning i vetenskapligt förhållningssätt (som också inrymmer förmåga till kritiskt tänkande)?

  7. I sin finkänsligt skrivna inlägg menar Wallinder att utomstående inte kan uttala sig om skolan. Själv har han stora erfarenheter av en skola med korvstoppning och minnesakrobatik där handfallna lärare tvingar eleverna att lära sig saker utantill. Wallinder menar vidare att kritiskt tänkande automatiskt skapar innehåll (sic!). Det den kritiserade journalisten påtalade var just bristen på faktakunskaper och kritiskt tänkande. Det är något som inte stämmer här.

    Det finns ingen som har tolkningsföreträde i en fri debatt. Wallinder ber däremot andra att hålla käft. Det är att begära eget tolkningsföreträde.

    Det vore bra om aktörer i skoldebatten räknade åtminstone till fem innan de sätter sina osorterade tankar på pränt

  8. Det förefaller som om Bertil Törestad helt och hållet missat innehållet i Max Wallinders enkla budskap och i stället i bästa skolmästerstil förfasar sig över det grova språket. Nog borde väl även en universitetslektor med trettio års erfarenhet kunna tåla att läsa uttryck som detta utan att darra på manchetten!

    Tyvärr är det väl ändå så Bertil att också du någon gång tvingats använda kraftuttryck för att provocera. Och nog måste väl också du hålla med om att det ibland faktiskt är nödvändigt att provocera fram reaktioner i form av uppfattningar, åsikter och meningsskiljaktligheter för att väcka debatt. Det måste väl ändå medges att meningsutbytet vad gäller tillståndet i den svenska skolan kunde vara betydligt mer livaktigt. I synnerhet gäller detta avsaknaden av lärarnas deltagande i debatten. Däremot är det gott om gästtyckare som breder ut sin okunnighet på ett sätt som lätt kan locka fram grova invektiv.

    Som jag uppfattat Max Wallinders inlägg så kan ett av syftena ha varit att locka fram de ljusskygga och strykrädda pedagogerna ur sin gråtrista vardagstillvaro för låta dessa komma till tals vad gäller tillsåndet i vår svenska skola av idag. Här ges nu ett gyllene tillfälla att ätnligen ta bladet från munnen och tala ut om skolan inre verksamhet. Hur mycket är egentligen sant av allt det som påstås i veckopressen? Har våra barn indoktrinerats med torra och onödiga faktakunskaper à la “hardcore” eller handlar det om att våra barn hjärntvättas med kritiskt granska allt undervisningsmaterial in i minsta detalj så att de till slut upplever allt som meningslöst och farligt? Ja, vart är egentligen den svenska skolan på väg? Finns det egentligen någon som vet?

  9. Ja du Wallinder, jag vet inte varför du valt mig som fiende i det här. Jag är alltså Jenny Maria Nilsson, den journalist som orsakat Max Wallinders vrede. Det finns en orsak till att jag varken är nämnd med namn eller texten länkad i inlägget för inget av det som påstås, att jag har skrivit, är sant.

    Vad som är sant är att Wallinder vägrade diskutera texten på Twitter. Du skrev: HÅLL KÄFTEN, FÖR FAN! och trots att jag inte följer dig så blockade du mig omedelbart när diskussionen startade och du blev motsagd. (Inte av mig.) Det enda du hann vräka ur dig var att skolans misslyckande beror på lärarna, de som inte är som du, eftersom de inte undervisar enligt läroplan och styrdokument.

    Den respons jag fått på min kortessä om skolan har varit överväldigande. Särskilt mycket mejl har kommit från lärare, samtliga har varit positiva och berömmande. Det är inte konstigt, ett av mina huvudargument är att det är hela samhällets angelägenhet att lärarna måste få högre lön och bättre villkor för att genomföra sitt arbete.

    Jag har ingen lust att bråka med dig. För mig har lärare alltid varit det yrke jag mest beundrat, det mest värdiga yrke jag kan tänka mig och jag har sett så många utföra storartat arbete. En gång var själv elev, jag har vikarierat på gymnasiet, jag har tre barn i skolan (min äldsta dotter började år 2000) och mer poäng i humanistiska ämnen, praktiskt filosofi bland annat, än jag orkar räkna. Men det är inte därför jag ”lägger mig i”. Som vuxen människa, med visst medieutrymme, i det här samhället gör jag det till mitt ärende att kämpa för att lärarna får högre lön, bättre villkor och mer makt att inom skolan. För en bra skola angår oss alla.

    Så fortsätt vara stolt över ditt arbete, det finns all anledning, och lycka till i fortsättningen.

    Här finns min text, för den som är intresserad: http://hd.se/kultur/2012/08/25/kanonmat-for-kapitalismen/

  10. Och, obs! Jag har aldrig låtit påskina att jag skulle ha större kunskaper än någon lärare om skolan. Det har jag inte! Därför har jag inte, givetvis, några konkreta åsikter om hur undervisning ska bedrivas. Det är inte alls det min text handlar om.

    Och varför är jag anonymiserad? Min text har tagits upp på en massa ställen. Av Malin Ullgren här: http://www.dn.se/kultur-noje/malin-ullgren-plugg-eller-sjalvstandigt-tankande–varfor-inte-bade-och
    Och av Sanna Rayman här: http://blog.svd.se/ledarbloggen/2012/08/29/varsagod-unga-manniska-ta-all-var-kunskap/

    Det hör väl ändå till vanlig debatthederlighet att man skriver ut namnet på den person man angriper och ger läsarna möjlighet att själva bilda sig en uppfattning om den text som kritiseras. Eller?

  11. Jag kan förstå Max önskan att ryta “Håll käften!” men tycker väl själv att uppmaningen borde vara precis den omvända, nämligen “Gör din röst hörd!”. Det är ju lärare/skolpersonal i stort som behöver höras MER. Och det görs också, på bloggar, i Facebookgrupper, på Twitter med mera. En härligt livfull diskussion är det, mellan massvis med förskole/skol/fritidspersonal och lika många föräldrar och andra engagerade vuxna. Själv kan jag känna att det är dialogen dem emellan som kan vara katalysatorn inför det paradigmskifte som inte bara skolan utan även samhället är på väg mot/är mitt uppe i, i mina ögon. Det är tillsammans vi kan göra skillnad, och då känner jag att samarbete är en bättre väg framåt än att be någon hålla tyst.

    Barnverket arbetar efter att förskola/skola/fritids ska ges förutsättningar att leva upp till styrdokument och satta mål, men samtidigt måste vi kritiskt titta på styrdokumenten och satta mål, för de har ju ändrats ganska mycket med senaste läroplanen. Och innehåll i läroplan mm är något som föräldrar i gemen får ganska lite info om, och dessvärre är det nog inte så många som aktivt söker sig information om det. Då låser man sig som förälder lätt i “Det är bra om skolan ser likadan ut som när jag var liten” för det skapar hög igenkänningsfaktor. Det finns oerhört mycket forskning och fakta som visar på så många “nya” framgångsrika sätt att bedriva undervisning/skola att det är tragiskt om skolsystemet ska stagnera i “vi gör som vi alltid gjort”. Och för att undgå den fällan krävs fler engagerade lärare som Max!

    Max skrev också “Det är aldrig vi som jobbar i skolan som får beskriva och förklara, det är alltid någon annan.”. Till det vill jag säga – Vaddå FÅR? Tag plats, kliv upp på estraden, inta morgonsofforna, skriv artiklar, arbeta tillsammans med föräldraföreningar och andra organisationer som alla strävar åt samma håll (för barnens bästa) och visa verkligheten inifrån skolbyggnaden då! Kliv fram. Gör er röst hörd. Gör lite revolt vettja – ta bladet från munnen! Berätta om din verklighet, för jag, som förälder, vill så hemskt gärna veta!

    Paradigmskiftet kan komma så mycket snabbare om skolpersonal med fakta och kunskap inifrån går armkrok med föräldrar/engagerade vuxna som inget hellre vill än skapa en bra värld för barnen! Men då måste vi börja prata tillsammans – så gör din röst hörd! Hugg fatt i en förälder och börja snacka om vad ni tillsammans kan göra för att skapa en varaktig och positiv förändring av det svenska skolsystemet!

    Vad kan du och jag göra tillsammans Max, för att ge skolan bättre förutsättningar att följa styrdokumenten (vilket jag utgår från skulle gagna mina barn enormt)?

    (Sitter i samordningsgruppen för Barnverket. Är förälder till barn på Videdalsskolan, samt ordförande i föräldraföreningen på Videdals- & Risebergaskolorna i Husie i Malmö.)

  12. Jag hoppas att Max använder sig av ett mera vårdat språk till sina elever än vad han skriver i
    artikeln. För mej är det brist på ord förråd
    om vi nu skall ha HEN i stället för hon och han hur blir det då om vi pratar om hennes
    heter det då henses??????????????????
    finns det något liknande ord i andra språk ?
    Jag håller fullständigt med dej Jenny

  13. Nu verkar det som om det grova språket är tillåtet hos SOS bara man har de korrekta åsikterna.
    Det finnas en övertro hos enskilda individer som befinner sig mitt i en verksamhet att de kan överblicka hela verksamheten och tala för alla. Tyvärr är det så att Wallinder och andra lärare bara har en begränsad horisont. Ändå uttalar de sig tvärsäkert om hur den svenska skolan är och ber andra hålla käften för de själva vet bäst. Jag vet inte om det är så konstruktiv hållning i en debatt. Jag uppfattade en motsättning i det Wallinder skrev och påtalade detta. Sådant tänker jag fortsätta att göra, men jag tycker att språket ska vara hyfsat. Ska man nu börja få uppsträckningar för att man inte accepterar dåligt språk i debattinlägg?

  14. Varför tillåts antingenellertänkandet ständigt fira nya triumfer och vad är det som säger att faktakunskaper inte går att förena med förståelsekunskaper? Handlar inte kunskaper över huvudtaget om att kunna rabbla upp en massa fakta liksom att kunna kritiskt granska som att kunna skapa så vari ligger själva poängen att polarisera? Så varför måste man i skoldebatten så ofta tala i termer av antingen eller i stället för både och? På vilket sätt för det utvecklingen framåt? Någon?

  15. Pingback: Debatt om fakta kontra kritiskt tänkande |

  16. Max,

    Jag är i likhet med dig kritisk till den artikel som skrivits i Helsingborgs Dagblad av Jenny. Men vi kan väl åtminstone hålla oss i sak och inte be varandra hålla käften. Det är att hamna helt fel. Svensk skola tjänar på fri och öppen debatt. Det är min bestämda uppfattning och att be någon hålla käften är inte förenligt med en fri och öppen debatt faktiskt.

    Fredrik
    (SO-lärare i Samhälle, Religion och Historia)

  17. Jag kan förstå att man blir trött. Jag kan förstå att man blir upprörd. Men vad jag inte kan förstå är att man:

    1. Bemöter kritiska artiklar med en uppmaning att Hålla käften!
    2. Inte ger en endaste referens till den artikel man har reagerat på, så att vi andra kan ta del av den. (Är det så du undervisar i kritisk granskning, Max?)
    3. Tendentiöst påstår att “Svensk skola är fortfarande ett korvstoppande av meningslös fakta, en aldrig sinande tirad av minnesakrobatik och ett informationsstaplande.” Jaså? Upp till bevis, Max Wallinder!
    4. Fortsätter att uppmåla en konflikt mellan “fakta” och “kritiskt tänkande”.
    5. Framhåller att man just som enskild lärare har tolkningsföreträde när det gäller en så samhällsrelevant institution som skolan.

    Detta är trist. Och det trivialiserar sakfrågan. Det kan väl ändå inte ha varit meningen?

  18. Även jag hör till dem som blev ganska matt av att läsa Jenny Maria N:s essä. Jag är journalist och har skrivit i många år om skolan och även för mig var det uppenbart att essäförfattaren saknade grundläggande kunskaper om hur lärande går till – men det hindrade henne inte att tala sig varm för vikten av faktakunskaper.

    När jag sedan ställde lite frågor till henne om vad hon byggde sina resonemang på så förklarade hon att “allt jag vill säga står tydligt i texten”. Nå, men då är det väl för att jag är så korkad som jag tycker att det finns en hel del frågetecken då. Eller så var det visst inte så roligt att bli ifrågasatt av folk med kunskaper heller (i texten skriver hon om hur upprörande hon finner det när elever utan kunskaper ifrågasätter henne).

    Att du (nu talar jag direkt till Jenny Maria N) fått en massa positiv respons från lärare och uppmärksamhet från andra skribenter visar tyvärr inte att du har rätt. Det finns massor av lärare inom lärarkåren som tycker att det vore toppen att få hålla på med “hardcorekunskaper” och slippa lära eleverna att tänka (och få tro att det kommer automatiskt).

    Hade du varit en klok lärare hade du använt detta tillfälle – som uppstod av elevernas ifrågasättande – för att diskutera just kritiskt tänkande och fördjupa er tillsammans i både det och i fakta kring 11 september. För mig visar din upplevelse – som du bekskriver den – inte främst en brist hos eleverna utan hos dig själv som lärare.

    Jag tycker att alla ska få säga sin mening – men det kan vara bra att kunna stå bakom sina åsikter så mycket att man också kan ge relevanta svar när man blir ifrågasatt. Det hade kanske också varit bra om du, precis som Wallinder också påpekar, åtminstone brytt dig om att se över skolan styrdokument innan du tyckte till. Och varför inte läsa exempelvis Peter Gärdenfors bok Lusten att förstå, eller Torkel Klingbergs Den lärande hjärnan, eller John Deweys böcker – eller någonting över huvudtaget utöver det ytliga babbel som man kan läsa överallt i media om skolan. Du är duktig på att formulera dig så skriv gärna något nytt om skolan när det är gjort.

  19. Det slår mig nu att det Jenny Maria N gjorde i sin essä är mycket likt det hon upprörs över att de unga eleverna ägnade sig åt, nämligen ifrågasättande utan kunskaper. Om man är beredd att lyssna, ifrågasätta sig själv och tänka om när man får ny input (just sådant ett klassrum är till för) så är det inte något särskilt allvarligt problem om det sker i ett skolsammanhang. Lite värre är det när det där kunskapslösa ifrågasättandet sker i media – och får stort genomslag.

    Trots att jag alltså själv är journalist och inte lärare kan jag förstå Max Wallinders frustration och hans behov av att använda ett provokativt språk. Mediedebatten om skolan håller mestadels en väldigt låg nivå. Samtidigt är Jenny Maria N inte värre än de flesta andra (tvärtom finns – precis som Max W också påpekar – vissa poänger). Och det hedrar henne att hon i a f försöker svara Max W här – även om hon avböjde att svara när jag ställde frågor om vad hon byggde sina påståenden på direkt till henne.

  20. Eva-Lotta, vad menar du med att lärare skulle älska att bara hålla på med hard-core-kunskaper? Kan vi inte lämna den här distinktionen mellan fakta och den finare form av kunskap som kallas djup. I alla sammanhang behövs båda typerna av kunskap. Jag brukar be folk följande:
    Beskriv Karl XII:s levnad utan att använda fakta. Klarar man det förstår man att frågan inte är så enkel.

  21. Pingback: Max Wallinder: Håll käften! | Skola och Samhälle | Pedagogiska Diskussioner | Scoop.it

  22. Bertil, jag har inte skrivit någonstans att lärare skulle älska att bara hålla på med faktakunskaper, däremot att det finns lärare (lärarkåren är stor så även om det är en liten andel så blir det ändå många) skulle tycka det vore toppen att få hålla på med faktakunskaper och slippa tänka på hur de ska lägga upp undervisningen så att även elevernas tänkande, ifrågasättande, värderande förmågor tränas.

    Precis som du vill jag oerhört gärna att distinktionen mellan fakta och djupare kunskaper frångås. Wallinder formulerar det väl i sin text: det går inte att träna sådant som tänkande och ifrågasättande utan ett stoff. Men, och det här är viktigt, medan det inte går att träna tänkande utan något stoff att tänka kring så går det att banka in stoff utan att träna sig nämnvärt på att tänka. Och tänkande kommer defintivt inte automatiskt ur att ha stora mängder av faktakunskaper.

  23. Bertil: Jag skrev inte att lärare älskar bara att hålla på med hardcorekunskaper utan att det finns lärare (och eftersom lärarkåren är stor så blir det många fast andelen kanske inte är så stor) som tycker det är skönt att få ägna sig åt bara faktakunskaper och slippa fundera på hur de ska lägga upp sin undervisning så att barnen även för träna sig i att tänka, ifrågasätta, värdera osv. Det är ju mycket lättare att undervisa då.

    Och så vill jag framhålla att jag verkligen inte vill upprätthålla någon skiljelinje mellan faktakunskaper och djupare kunskaper. Precis som Max W så bra beskriver det så går det inte att träna tänkande utan något stoff att tänka kring. Däremot – och det här är viktigt – så går det utmärkt att banka in fakta utan att träna tänkande. Och tänkande kommer inte automatiskt av att ha en massa faktakunskaper.

  24. Eva-Lotta
    Det finns alla typer av dåliga lärare i svensk skola. Vi kan säkert hitta faktabankande lärare någonstans också. Känner du någon?
    Fakta kommer inte av förståelse i ett vakuum, lika lite som förståelse kommer ur rena fakta. Vi verkar ju eniga om att fakta och djup kompletterar varandra.

  25. Visst har jag träffat på lärare som tror och tycker att faktainbankande är vad skolan ska syssla med.

    Fakta är mycket svårare att lära in om man inte sätter in det i ett sammanhang som syftar till någon slags övergripande förståelse men tyävrr går det att traggla in fakta utan att samtidigt skapa förmåga att tänka, värdera osv.

  26. Och så finns det ju tack och lov lärare som faktiskt vågar ifrågasätta och ompröva fakta och som t.o.m. lyckas lära sina elever hur man kritiskt ifrågasätter och omprövar. Är inte också detta något eftersträvansvärt så säg?

    Kan vi vara överens om att kunskaper är en färskvara som man bör hushålla med i dagens informations- och kunskapssamhälle. För att inte drunkna i allsköns fakta som dagligen och stundligen sköljer över oss krävs dessutom en kunskap som kan utrusta oss med förmågan att vraka och välja bland färskvarorna. Därför framstår det alltmer som en tvingande nödvändighet att vi rustar eleverna med förmågan att kritiskt granska och värdera bland alla fakta för att de ska kunna lösa problemen och få svar på sina frågor. Detta anser jag vara minst lika viktigt som all “korvstoppningsteknik” och insiktsfullt lärande tillsammans.

    Sist och slutligen så ska vi väl inte glömma bort behovet av att odla och utveckla den kreativa förmågan. Att skapa handlar då inte enbart om att forma med sina händer utan också att finna nya lösningar på gamla problem. Sammantaget skulle man kunna säga med waldorfpedagogikens förkunnare att det gäller att finna helheten i handens, hjärtats och hjärnans pedagogik – den som låter eleverna utveckla såväl tanke-, känslo- och vilkeliv. Men huruvida detta låter sig göras i dagens svenska skolform är dock en annan fråga som sannolikt inte låter sig besvaras lika enkelt.

  27. Jag instämmer helt med Bertil – man kan inte separera kunskap. Fakta och förståelse är kopplade i en finmaskig väv där alla delar måste finnas med. I matematik och naturvetenskap t.ex. utvecklas kunskap ur en växelverkan mellan procedurell –och konceptuell kunskap.

    Begreppet hardcorekunskaper används flitigt i inläggen. Jag vet inte vad det står för, men eftersom det innehåller ordet kärna borde det väl stå för sådana grundläggande fakta eller färdigheter som är en förutsättning för att utveckla förståelse. Eva-Lotta Hultén skriver ” tänkande kommer definitivt inte automatiskt ur att ha stora mängder av faktakunskaper”. Här borde hon lagt till ”men det höjer potentialen för att utveckla förståelse och kreativitet”.

    Jag ska ge ett exempel på hur det kan gå om man tror att fakta och tragglande inte behövs. I matematik kan hardcorekunskaper vara alla de definitioner, grundläggande räknelagar och räknefärdigheter som är förutsättningen för att utveckla förståelse i matematik. De senaste 20 åren har man radikalt minskat färdighetsträning när det gäller de grundläggande räknelagarna, algebra och geometri – man tragglar inte längre och behöver inte ha lagarna i ryggmärgen. Dessa idéer stämmer inte med vad internationell forskning säger: att förståelse i matematik växer fram ur att använda procedurer i en stor variation av exempel. För att vara kreativ i mer avancerad matematik, naturvetenskap och teknik måste man ständigt ha den fundamentala grunden aktuell. Man blir en kreativ problemlösare om verktygen finns i arbetsminnet – inte på nätet! Resultatet av denna förändring i matematikundervisningen ser vi nu i form av ständigt sjunkande kunskaper i matematik för svenska elever på alla nivåer.

  28. Hej Bertil!

    Det är en intessant uppgift du gav. Att beskriva Karl den tolftes levnad utan att använda fakta. Enligt diverse källor handlar fakta om sakförhållanden, något som anses vara sant. Och här går det väl att skriva en roman om Karl den tolftes levnad – en roman som i varierande grad grundas på fakta och/eller fiction. Ett problem kan då vara att skilja på vad som är vetenskapligt belagt och vad som är fiction i en sådan levnadsbeskrivning. Detta leder i sin tur till det som Stefan Svedberg skriver om att även kritiskt kunna förhålla sig till fakta.

    Om fakta är en sann beskrivning av sakförhållanden (eller något dylikt) kan man väl också tänka sig att det inom olika skolämnen finns olika sätt att förhålla sig till fakta. Detsamma kanske också gäller i de vetenskapliga disciplinerna. Min hypotes är att det där är en skillnad mellan naturvetenskaper och samhällsvetenskaper om hur man förhåller sig till fakta. Om sakförhållandet är t.ex. Karl den tolftes levnad kan denna utifrån samhällsvetenskaplig teoribildning förstås utifrån ett agentperspektiv, utifrån ett strukturperspektiv, utifrån en blandning av agent- och strukturperspektiv etc. Beroende på vilket perspektiv vi utgår ifrån söker vi olika fakta om Karl den tolftes levnad.

  29. Hej igen Bertil och övriga!

    Jag skulle vilja göra tre tillägg angående fakta.

    Ett första tillägg berör en vetenskaplig inriktning, kritisk realism, som gör en distinktion mellan tingen i sig och det vi vet om tingen. Tingen i sig skulle i denna inriktning vara teorioberoende, medan fakta är teoriberoende. Tingen finns i en transitiv dimension av verkligheten, som jag skulle vilja likna vid en ontologisk dimension, medan fakta finns i en intransitiv dimension som jag skulle vilja likna vid en epistemologisk dimension. Utifrån en kritisk realistisk ståndpunkt skulle således en berättelse av Karl den tolftes levnad vara en produkt av både det teoretiska pespektiv, teoribildningar etc. som forskaren använder för att utveckla fakta om Karl den tolftes levnad och de kausala krafter och generativa mekanismer som verkade under hans levnad.

    Ett andra tillägg berör faktas relation till mer eller mindre vedertagna sanningar. Att Karl den tolfte föddes ett visst år och dog ett visst år kan sägas vara fakta som dels är relativt oproblematisk att empriskt belägga, dels är relativt oproblematiskt sett utifrån t.ex. ideologiska perspektiv. Betydligt svårare är det såväl empiriskt som ideologiskt att utveckla fakta om Karl den tolftes betydelse för t.ex. Sverige som nationalstat.

    Ett tredje tillägg berör lärande om Karl den tolfte eller lärande i historieämnet. Vilka färdigheter och förmågor vill vi utveckla hos elever och hur görs detta?

  30. Bästa herrar!
    Om det kan utsäktas så börjar diskussionen om yttrandefrieheten alltmer ta formen av ett kvasifilosofiskt resonemang där Karl den Xll ännu en gång tycks ha hamnat i rampljuset. Med bästa vilja i världen så hade jag som lärare definitivt inte valt att inför en skolklass presentera vår krigarkung helt utan fakta.

    Så länge skolans uppdrag handlar om att
    * kunna tolka och analysera och kritiskt värdera olika typer av texter,
    * kunna läsa och använda lässtrategier som lämpar sig för olika typer av uppfigter, texter och medier,
    * kunna skilja mellan och tillämpa informationssökning i enskilda texter och kunna söka information i vidare bemärkelse,
    * kunna söka information på webben och att effektivt använda dessa verktyg

    så förefaller det ganska meningslöst att spekulera i hur vår “hjältekonung” ska presenteras utan att några fakta får förekomma överhuvudtaget. Inte heller behöver Pär Engström bekymra sig över hur “utveckla fakta om Karl den tolftes betydelse för t.ex. Sverige som nationalstat”, vare sig det sker ur ett empiriskt eller ett ideologiskt perspektiv.

    Fullt meningsfull blir problematiken i detta fall först sedan man från ansvariga skolpolitikers sida kommer till insikt om att lärandet måste utgå från elevernas situation. Det är deras nyfikenhet, intressen och motivation som avgör om det är värt att spilla krut på “kalle dussin” eller om man eventuellt skulle kunna tänka sig att presentera honom utan fakta hur nu detta skulle kunna vara möjligt. Med andra ord är detta inte en fråga för pedagogen som för eleverna själva. Detta borde vara självklara fakta som vem som helst kan förstå.

  31. Hej Stefan och övriga!

    Menar du Stefan att fakta är så oproblematiskt i t.ex. historia, religion och samhällskunskap? Om vi med fakta menar en sann beskrivning av sakförhållanden. Vad är en sann beskrivning av 11:e september 2001? Vad är en sann beskrivning av andra världskriget? Vad är en sann beskrivning av Israel-Palestinakonflikten?

    Jag tycker att Bertils uppgift där vi skulle försöka beskriva Karl den tolftes levnad utan att använda fakta är en bra uppgift att fundera över för att få grepp om vad vi menar med fakta.

  32. Hej!

    Jag ber om ursäkt för min tjatighet men exakt vad som menas med fakta har jag svårt att få in om jag läser kursplanerna i t.ex. samhällskunskap för grundskolan.

    Syftet med samhällskunskap är bl.a. att utveckla elvernas förmåga att:
    – reflektera över hur individer och samhällen formas, förändras och samverkar
    -analysera och kritiskt granska lokala, nationella och globala samhällsfrågor ur olika perspektiv
    – analysera samhällsstrukturer med hjälp av samhällsvetenskapliga begrepp och modeller
    – uttrycka och värdera olika ståndpunkter i till exempel aktuella samhällsfrågor och argumentera utifrån fakta, värderingar och olika perspekiv
    (plus ytterligare två syften, ett om att söka inormation och ett om reflektra över demokratiska rättigheter mm)

    Jag blir inte heller direkt klokara av att läsa betygskriterierna.

    Men som sagt, detta är en lärarprofessionell fråga. Det är verksamma lärare som äger denna frågan.

  33. Ingalunda Pär! Fakta är vad vi gör dem till. Oss förutan existerar inga fakata. Problematiken ligger i hur vi ser på fakta och vad vi använder dessa till. I sig själva är de dock oproblematiska för att nu ta upp den filosofiska tråden. Men vari ligger poängen i att som pedagog försöka presentera Karl den XII:s liv utan fakta för exempelvis en högstadieklass. Vem skulle tjäna på detta? Läraren? Eleverna? Vem?

    Personligen föredrar jag den modell som waldorfskolorna tillämpar. I detta fall försöker man närmas sig studieobjektet från olika utgångspunkter. Något förenklat skulle man kunna tänka sig att man i detta aktuella fall försöker gestalta Karl den XII:s liv utifrån hur olika författare tecknat hans personporträtt och ställa dessa mot varandra. Tänk vilket härligt underlag för en diskussion! Men hur skulle denna bild kunna gestaltas utan fakta? Svara gärna på det om du kan Pär!

  34. Sluta använda det där jävla ordet hen, jag blir galen varje gång jag ser det! Vet du inte journalistens kön eller talar du inte om det medvetet för att du gjort ett ställningstagande?

Lämna ett svar till Lena Bergström Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »