Monika Dolfin: Ensamma flyktingbarnen ställer frågan på sin spets

Frågan om de ensamkommande flyktingbarnen är en skärningspunkt i vår tid, den ställer frågor om samhällsprioriteringar likväl som människovärden på sin spets. Monika Dolfin menar att om vi ser oss omkring kan vi se att lagar och konventioner, som borde omfatta alla i skolan och samhället, har upphört att gälla. (red)

När 300 lärare (https://www.svd.se/300-larare-stoppa-utvisningarna-till-afghanistan) som undervisar på Språkintroduktion över hela Sverige sa ifrån i Lärarupproret den 17 oktober 2016 menade vi att vi inte kan ge ensamkommande flyktingbarn en utbildning när den riskerar att avbrytas av utvisningar. Vi visste inte heller vilken utbildning elever som ska bo i Afghanistan eller något annat land behöver och menade att vi behövde nya direktiv. Läget var sådant att vi inte kunde följa de svenska kursplanerna stod det klart för oss. Nu har situationen blivit en annan.

Vi lärare har gått från att undra över hur vi ska kunna utbilda våra elever till att behöva skydda deras liv. Det rör sig om elever som på grund av åldersuppskrivningar förlorar god man, hjälp från socialtjänsten, boende och placeras på annan ort eller elever som utvisas och riskerar att skickas in i döden eller andra som uttrycker att de inte längre vill leva. Bördan på enskilda personer som har trätt in för att kompensera där myndigheter inte längre fungerar är enorm. Personal i skolan behöver kunna ge juridisk hjälp, lyssna när elever mår dåligt, motverka känslan av att vara oönskad här och vara back-up på kvällar och nätter när vissa uttrycker att de inte längre vill leva. Vårt arbete med att utbilda barn och unga fortsätter men vår yrkesutövning har numera också en humanitär dimension som inte går att underskatta.

Tyvärr finns vissa av de här barnen och ungdomarna inte längre bland oss. Barn har dött efter utvisning till Afghanistan (http://www.sydsvenskan.se/2016-06-12/avvisad-fran-malmo—dodad-i-afghanistan) och andra har valt att ta sina liv framför att möta döden i Afghanistan. Det betyder att alla förutvarande parametrar för oss lärare samt andra professionella bytts ut till ett: att i första hand försvara liv. Det samhälle som i lagar och konventioner har förutsatt att skydda barn har misslyckats.

Orden i barnkonventionen, som ska genomsyra hanteringen av dessa barn, känns i dagsläget som ett hån. Rätten till liv, artikel 3 i de mänskliga rättigheterna formulerade av FN, har slutat att gälla för denna grupp i Sverige år 2017. Rätten till liv kan inte stanna vid åtgärder för att undvika självmord i form av stödlinjer att ringa utan innebär att ge barn och ungdomar hopp nog för att vilja leva. Det måste göras genom att förbättra grundförutsättningarna för barns och ungas liv. Det är tydligt att det är asylprocessen och hotet om att bli utvisad som får barn att tappa hoppet.

Detta är inte en kris avgränsad från utvecklingen i samhället i stort utan beror på en ekonomisk och ideologisk kris. Den nyliberala politiken har nått vägs ände. Den har inga andra visioner än att skapa vinster för en procent av världens befolkning och montera ned den offentliga sektorn. Både här i Sverige och i många andra länder ser vi att människor betalar med sina liv för att upprätthålla ett system som inte är människovänligt.

Demokrati tolkat som ett jämlikhetsprojekt står i diametral motsats till vad världens resurser går till just nu. Vår generation globalt sett är fattigare än föräldragenerationen, pensionssystem har svindlats bort, bostäder har sålts ut, skattepengar går till privata aktörer istället för att återinvesteras i skolsystemet. Dessa är företeelser som minskar de faktiska pengarna i våra fickor. Det blir då lätt att tro att det råder verklig brist på pengar.

När vi ger oss in i att räkna kronor och ören måste vi konstatera att det mesta kostar. Välfärd kostar pengar. Sjukvård, utbildning och infrastruktur kostar. Men pengar läggs även på mer moraliskt tveksamma syften, Sveriges fyra största banker gjorde 92 miljarder i vinst förra året (http://www.etc.se/ledare/ta-bankernas-vinst-och-los-bostadskrisen). Det är en kostnad vi accepterar. Vi betalar gladeligen för sådant som riskerar att bli planetens undergång när vi konsumerar. Det är alltså många mindre viktiga saker än att dessa barn och ungdomar ska få vara trygga, få en utbildning och en framtid som kostar.

Men det finns hopp. Aldrig förut har så många människor varit ute på gatorna och visat att de vill ha en annan värld där andra värderingar ska råda. Sedan protesterna mot Irakkriget år 2003 har vi sett massrörelser som Occupy-rörelsen, den arabiska våren, Podemosrörelsen i Spanien, protesterna i Brasilien, Grekland, Turkiet och nu senast Women’s March och demonstrationerna i Rumänien. Dessa protester har samlat tiotals miljoner människor över hela världen. I Barcelona demonstrerade 150 000 människor för att de vill har fler flyktingar. Samtidigt som myndigheter kollapsar är vår tid förvisso fylld av möjligheter.

Jag tror inte att någon ifrågasätter vikten av Miep Gies insats när hon gömde Anne Frank, vars böcker läses av svenska skolbarn år efter år. Under de två åren som hon gömde Anne och hennes familj riskerade Miep Gies sitt liv. Utsikterna för att lyckas var inte goda och Anne överlevde inte. Ändå minns vi detta fortfarande och det faktum att Miep Gies försökte fortsätter att sprida hopp.

Trots den rättsskandal som hanteringen av de ensamkommande utgör är våra chanser att lyckas bättre. Målet för vårt arbete är att utbilda och ta hand om de barn och ungdomar vi möter. Det samhälle vi vill ha är vi redan nu med och skapar. Ett samhälle byggt på verkliga värden, där fokus ligger på att utveckla, utbilda och bygga upp samhällen och människor.

Vi ser att myndigheternas misslyckanden bärs upp av civilsamhället, av de människor, de allra flesta kvinnor, som inte står ut med att det här ska bli det nya Sverige. Vi kämpar för verkliga värden och mänsklighet i skolan och utanför skolan. Frågan om de ensamkommande kan inte längre avgränsas eller beskrivas ur endast ett perspektiv. Det är ett misslyckande på alltför många plan.

 

Monika Dolfin är lärare på Språkintroduktion

 

2 Comments on “Monika Dolfin: Ensamma flyktingbarnen ställer frågan på sin spets

  1. Problemet är att vi spenderar inte pengarna effektivt när vi tar ni människor i landet, det är väldigt dyrt och pengarna hade kunnat hjälpa mångdubbelt fler människor i närområdena. Välvilja i all ära men det får inte ske på bekostnad av människoliv, vilket det gör idag.

  2. Frågan “vilket samhälle vill vi leva i och överlämna till kommande generationer?” bör ställas ofta. Idealet vore att myndigheter och civilsamhälle tillsammans bygger ett samhälle där de penningstarka och kropps-starka (hjärna, hjärta, muskler) ansvarar för de svagare (barn, gamla, sjuka och “de arma”).

    Fråga två “vad är ett samhälle?” följer då. För inte länge sedan, före kommunreformen, var det socknen och landskommunen. Men flyktingar har i alla tider kommit till vårt “samhälle”. Vid finsk-ryska kriget 1741-43 kom båtflyktingar över havet, mina släktingar. Under 1940talet kom familjer i båt från Baltikum, flera av barnen blev mina skolkamrater. Vissa flyktingar avvisades och utvisades under Andra världskriget, eller fick inte inresetillstånd. Det är ingenting vi stoltserar med i Sveriges historia, tvärtom en skamfläck som vi helst målar över.

    1,5 miljoner flyktingar har sökt sig till Europa eller EU i den s.k. flyktingvågen. I Europa bor 500 miljoner. Tänk er, ett tusen personer som bor på en välmående ö och det kommer en båt med en utmattad och rädd familj som vill stiga i land. Vi säger nej. Men Sverige har tagit emot 2% av flyktingarna och fått beröm.

    De “mångdubbelt fler människor i närområdena som vi hade kunnat hjälpa” sitter bl.a. fast på ön Lesvos i eländiga läger. Lesvos, och hela Grekland, har enorma egna problem. EU har avtal för att sända flyktingarna tillbaka till Erdogan i Turkiet. Ingen hjälper flyktingarna där “effektivt”, inte heller i lägren Libanon. Vi sitter långt bort från verklighetens krig och förföljelser när orden “spendera, dyrt, pengar, bekostnad” används för att kommentera BARNS utsatthet – som artikeln handlade om.

    Alla som kommer hit har inte flyktingstatus eller skydds-skäl, och kan inte få tillstånd att stanna men vi måste behandla alla på ett värdigt och medmänskligt sätt annars förlorar vi vårt eget människovärde och vi blir ett dekadent samhälle. Här har civilsamhället en viktig uppgift som underlättas av att myndigheters beslut är begripliga och beräkneliga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS