Morten Korsgaard & Jesper Nilsson: Gör inte fritidshemmet till ett klassrum

Fritidshemmet som ett rum för vila, barnens egna intressen och socialt orienterade aktiviteter är värt att värna – men riskerar att gå förlorat när fritidshemmet görs om till ännu ett klassrum, med lärandemål, didaktik och fokus på förmågor, mål och kompetens. ”Skolifiera” inte fritidshemmet, skriver Morten Korsgaard och Jesper Nilsson. (red.)

Det syns inte vara mycket debatt kring fritidshemmet, även om verksamheten och själva förståelsen av fritidshemmets roll har förändrats radikalt de senaste åren. 2016 fick fritidshemmet sitt eget kapitel i läroplanen, vilket tydligen mottagits med stor glädje runt om på fritidshemmen, liksom på utbildningen till grundlärare med inriktning mot arbete i fritidshem – som det så tungrullande heter. Med kapitlet i läroplanen stärktes de undervisande elementen i fritidshemmets verksamhet, och vi ser nu en uppsjö av titlar om undervisning i fritidshemmet, fritidshemmets didaktik, och så vidare från läroboksförlagen. Om detta är en konsekvens av ett förändrat behov med anledningen av förändringen i läroplanen, eller bara resultat av kampen om studenternas dyrbara CSN-pengar för inköp av litteratur, får stå osagt, men det har konsekvenser för hur fritidshemmet förstås – inte bara på utbildning av fritidshemmets blivande personal, utan även i det offentliga samtalet om fritidshemmets uppgift.

Med de förändringar som vi ser i beskrivningarna av fritidshemmets verksamhet och uppgift, i termer av undervisning och ett fokus på förmågor, mål och kompetens, så närmar fritidshemmet sig skolan och den här kompletterande funktionen kan knappast ses som annat än en ”skolifiering” av fritidshemmet. Detta kan såklart förklaras som blott ännu ett uttryck för den allmänna fokuseringen på nytta och effektivisering i vårt samhälle, men just fritidshemmet med sin historia och sitt namn borde väl om någon institution kunde stå emot det trycket. Tydligen inte.

Fritidshemmet som ett rum för vila, barnens egna intressen och socialt orienterade aktiviteter antar mer och mer form av blott ännu ett klassrum där barnen ska förhålla sig till lärandemål och lärarnas didaktik och så kallat pedagogiska ledarskap. Det är synd för barnen och inte minst synd för fritidshemmet som institution, som historiskt stått som den institution som barnen kunde ta ägarskap över och där en mer holistisk syn på barnen fick råda.

Det är en tidstypisk förändring som sker på fritidshemmet, där det omätbara och ouppföljda ersätts med dess motsatser. Från de många aktörer som intresserar sig för fritidshemmet är intentionerna säkert goda, med målet att (den goda) leken och rekreationen ska kunna systematiseras och garanteras för alla barn. Risken är dock stor att vuxenvärldens engagemang i frågor som barnen äger riskerar förstöra just chanserna till både lek och rekreation. Dessutom kan systematiseringen leda till att den fria tiden, rekreationen och leken underordnas ett nyttoperspektiv, och därmed i grunden upphör att vara fri tid för rekreation och lek. På samma vis som vi vuxna har ledighet när allt arbete och alla bestyr är gjorda, ska även barnen vara lediga när skolan är slut.

Med varje år som går blir den samlade kroppen fakta som människans samhälle besitter större. Vi behöver komma till insikt om att individen omöjligen kan bli förtrogen med den ständigt ökande mängden fakta. Idag görs reformer där fritidshemmet ska gå från lek och rekreation till fakta och förståelse, men vad gör vi imorgon? Och var drar vi gränsen för hur mycket nyttoperspektivet får inkräkta på det mänskliga, och i detta fall barnens liv?

Morten Korsgaard och Jesper Nilsson är lärarutbildare vid Malmö universitet.

Bildkälla: Dimitris Vetsikas