Nils Larsson: De nationella proven i framtiden

Det framförs med jämna mellanrum förslag på hur lärarnas arbete med de nationella proven ska göras enklare och mindre tidskrävande. I den aktuella politiska diskussionen råder med jämna mellanrum ett slags omvändelse under galgen bland politiker och makthavare ju mer insikten om den kommande lärarbristen börjar sjunka in.

Allt som förenklar lärares arbete tas då fram som argument för hur villig man är att förbättra lärares arbetssituation. I detta sammanhang brukar även digitalisering och/eller central rättning av de nationella proven lyftas fram. Mycket sällan problematiseras dock dessa förslag. Som svensklärare ser jag flera problem och risker med digitalisering och/eller central rättning. Enligt mig borde frågan egentligen först vara om vi ska ha nationella prov eller inte, och om svaret är ja måste vi i så fall diskutera betydligt mer djupgående vad det är vi önskar att proven i så fall ska mäta.

Det första problemet med diskussionen om de nationella provens framtid är att man nästan alltid drar alla prov över en kam. Detta innebär att man jämställer de delprov i matematik där det enbart krävs svar med uppsatsprov i svenska och engelska. Det säger sig självt att både digitalisering och central rättning är lättare att få till stånd när det gäller dessa delprov i matematik. Själv ser jag i stort sett bara två möjligheter när det gäller framtidens svenskprov. Antingen slutar man att pröva de kunskaper som inte lämpar sig för framtidens prov och prövar i stället enbart sådana kunskaper som lämpar sig för flervalsfrågor som t.ex. ”Är ordet ’under’ en preposition eller en interjektion?”, eller så fortsätter man som hittills och låter de ordinarie lärarna vidareutveckla sin textbedömningskompetens tillsammans för största möjliga bedömaröverensstämmelse. Alternativet med central rättning av långa texter där särskilt utsedda granskare ska läsa och bedöma den mängd nationella prov som skrivs i Sverige faller på sin egen orimlighet. Om detta arbete ska bedrivas med kvalitet skulle det krävas en mängd erfarna lärare som inte kommer att finnas i lärarbristens Sverige.

Jag har i tidningen Svenskläraren nr 4, 2014 visat på vilka brister det nationella provet i svenska har ifall man använder sig av flervalsfrågor när det gäller förståelsen av en dikt. Det blir helt enkelt både förenklande och andefattiga frågor. Den yttersta konsekvensen av sådana provfrågor är tyvärr att undervisningen också riskerar att bli förenklande i stället för berikande. ”Teaching for the test” är ett välkänt fenomen och självklart vill inte välmenande lärare lämna sina elever i sticket, utan de kommer i stället att sträva efter att underlätta för eleverna att klara de viktiga nationella proven så bra som möjligt. Tyvärr på bekostnad av svenskämnets själ ifall det vill sig illa.

Om svenskämnet ska fortsätta vara ett humanistiskt ämne där kvalitativa bedömningsmetoder sätts före kvantitativa, och där det finns en möjlighet att förverkliga Gunilla Molloys vision om ett erfarenhetspedagogiskt demokratiämne ser jag bara två möjligheter för de nationella proven i framtiden. Antingen att fortsätta som hittills men låta svensklärare få mer tid än idag till läsning och gemensam diskussion av texter med kollegor, eller att helt enkelt avskaffa de nationella proven och lita på att svensklärare är kapabla att bedöma sina elevers texter utan central assistans. Det sistnämnda skulle sannolikt ha den goda konsekvensen att mycket undervisningstid skulle frigöras till annat än förberedelse och genomförande av nationella prov.

(Nils Larsson har arbetat som svensklärare, svenska som andraspråkslärare och engelsklärare i Rinkebyskolan under c:a 15 år. Nu på institutionen för svenskdidaktik på Stockholms universitet)

4 Comments on “Nils Larsson: De nationella proven i framtiden

  1. Att flervalsfrågor skulle kunna bedömas centralt/automatiskt,och att det är en dålig idé att kontrollera t ex förmåga till textanalys med flervalsfrågor är vi eniga om.

    Sedan skriver du att lärarbristen gör att det är omöjligt att få fram kompetenta lärare som skulle bedöma längre texter centralt. Jag är inte helt övertygad om det. När Skolverket kontrollerade hur många av de som fått lärarlegitimation som faktiskt arbetar i skolan så var det en väldigt hög procent som inte gjorde det. I denna grupp skulle det kunna finnas personer som skulle kunna tycka om ett rent examinationsarbete där de slipper de “sociala uppgifter” som idag ingår i läraruppdraget. Nej, inte alla har aktuell kompetens – men en del skulle säkert kunna göra det under översyn av kvalificerad arbetsledning. Därutöver kan det säkert finnas en del andra – språkkonsulter t ex – som skulle kunna göra det.

    Personligen tycker jag det vore ett avsevärt mer “rättssäkert” sätt att rätta prov – och det skulle skona lärare från en del jobbiga konfrontationer med elever och ge mer tid till kvalitativ undervisning, precis som du skriver.

  2. Med dagens lärarlöner är det få, som vill offra helger till att rätta uppsatser.
    Många lärare klagar dessutom över att de stackars eleverna får ångest av att sitta inlåsta och på en bestämd tid och plats tvingas till att prestera, att skriva ett nationellt prov.
    För en elevgeneration, som inte kan stava till koncentration, uppmärksamhet och fokus måste sådana situationer vara plågsamma.
    När ett över hundraårigt kvalitetsgymnasium transformerats till ett förlängt högstadium, känner ett icke ringa antal sig manade, att tugga om faran med för hårt kunskapsfokus och om att allt egentligen är ganska bra.
    De gamla studentskrivningarna var det ingen, som beskärmade sig över. De tog lång tid att rätta, men några jeremiader hördes sällan.

    • På de gamla studentskrivningarnas tid var det en rätt liten andel av Sveriges unga som gick i gymnasiet. Idag har vi nationella prov i år 6, 9 och i gymnasiet (+ år 3, men då har eleverna ännu inga betyg och det är inte riktigt samma allvar). I år 6 och 9 har vi samtliga barn i den årskullen. I gymnasiet så gott som samtliga. Det är alltså inte på något sätt jämförbart med studentskrivningarna när det gäller antal.

      Jag vill gärna se fortsatta nationella prov, men jag håller med Nils Larsson om att det är omöjligt att införa central rättning. Själv undervisar jag i engelska i år 9. Igår ägnade jag åtta timmar åt muntliga prov med 31 elever från den skola där jag arbetar. Det är möjligt att det skulle vara mer rättssäkert att låta en utomstående examinator sköta de proven, men hur många klasser har vi i Sverige? Dygt en klass tog alltså en hel arbetsdag. Sedan tillkommer uppsatserna. Jag brukar räkna med ca 1,5 dag för att rätta en hel klass och sedan ytterligare ett par timmar tillsammans med kollegor för att gå igenom sådant som känns osäkert. Och så hör- och läsförståelse på det. Sammalagt ca tre dagars heltidsjobb för en klass.

      Ska vi ha ett mindre antal heltidsanställda som jobbar med detta året runt, så att en del elever får sina resultat många månader efter att de skrev proven? Eller ska vi ha tusentals personer (var hittar vi dem?) som rättar intensivt under ett par veckor? Tyvärr tror jag inte att central rättning är ett alternativ, även om jag givetvis gärna skulle slippa rätta nationella prov själv.

      En betydligt mer angelägen reform vore däremot att höja kraven på nationella proven. Där jag jobbar brukar runt 60-70% få A eller B på NP i engelska. Då anses vi som undervisar i engelska här ändå vara snåla med betygsättning utifrån vad vi får höra av de gymnasieskolor som tar emot våra elever. Jag kan ibland känna att jag nästan måste göra våld på mig själv när jag godkänner en elev utifrån Skolverkets mall för rättning av nationella prov.

  3. Tycker du har rätt i det mesta och jag tycker att vi verkligen borde ta bort de nationella proven. Vill bara tillägga att även om matematikens delprov är lättare att rätta så rymmer även de en hel del tolkningsmöjligheter som går till spillo vid automatisk/central rättning. Ska vi dessutom se till den lilla nytta NP gör, är det kanske att de ger en viss inblick hos eleven för just den rättande läraren som känner och bedömer densamme. Centralt rättande vore med andra ord helt förkastligt enligt mig. Jag har rättat många NP i samtliga ämnen och fått mig ett par tankeställare kring min undervisning och hur mina kollegor tänker. Tror det finns bättre sätt för det sistnämnda än att plåga eleverna igenom proven.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS