Ola Uhrqvist: Så blir skolan meningsfull

Vad är egentligen viktigast i skolan? Att nå uppsatta mål eller växa som människa? Måste det vara en motsättning däremellan? Ola Uhrqvist ger en bild av hur skolan blir meningsfull för både lärare och elever (red.).

Då och då, när vi lärare rör oss på stan som vanliga människor, möter vi tidigare elever. Vissa blir glada och vill prata andra tittar undan och skyndar förbi. Tänk nu att du träffar en elev några år efter studenten. Den unga människan skiner upp. Vad roligt att träffa dig, säger hen. Jag har flera gånger tänkt höra av mig för att säga att du gav mig något värdefullt. För en trött lärare på väg hem är det ljuv musik. Det är vid sådana tillfällen glädjen och yrkesstoltheten tittar fram mellan rättningshögar, kunskapsmatriser, utvecklingssamtal och andra fragment som fyller vardagen.

En onsdagseftermiddag för några år sedan startade mitt mycket rutinerade arbetslag en diskussion utifrån just den situationen och en fråga: Vad skulle göra dig stoltast att få höra? Min kollega Jeanette och jag ville hitta ett sätt att flytta arbetslagets diskussioner från vardagsadministrationen till större frågor om vad som gör läraryrket meningsfullt och hur vi skall göra mer av de sakerna. För säkerhets skull hade vi planerat en liten kupp. Jag skulle introducera frågan och hon skulle spontant spinna tråden vidare för att lyfta diskussionen. Så blev det inte. Innan Jeanette hann säga något var diskussionen i full gång. Klassrummets whiteboard fylldes. Där stod: ”Du gav mig självförtroende”, ”Du lärde mig att tänka”, ”Du hjälpte mig att förstå vem jag är”, ”Du lärde mig att se saker i ett större sammanhang”, ”Jag kände mig sedd”. Allt handlade om hur vi som lärare på olika sätt hade fått just den här unga människan att växa, som människa. Tavlan full av fraser som fick oss att känna: JA, det här vill jag vara en del av. Det kändes meningsfullt.

Jag vill förstå det som hände som ett språng mellan två berättelser i en skola där personliga och gemensamma berättelser möts och reproduceras i allt som händer i och utanför klassrummen. Berättelserna ger sammanhang, riktning och mening åt alla de fragment som bildar en skoldag, ett läsår, en utbildning. Arbetslagets explosion av fraser kopplade till lärarnas vilja att bidra till unga människors växande visar delar av en möjlig berättelse. Tyvärr skär den sig fullständigt mot hur flertalet av våra elever uppfattar undervisning. För de flesta är den meningsfull när den effektivt och rättvist maximerar betyg. Först på tredje plats, efter att undervisning är meningsfull när den är rolig, kommer en mindre grupp elever som lyfter fram ”när man lär sig något viktigt”. Den, enligt manualen, aktiva och kunskapstörstande eleven är kanske inte så törstig i just mitt ämne. Ändå väcker det frågan: Hur blir det så här?

Vad vi i arbetslaget värderade stod fullständigt klart. Känslan av gemenskap kring detta skapade mycket energi och snart var ytterligare ett arbetslag engagerat i diskussionen. Lika klar var känslan av frånvaron av det vi värderade i det praktiska arbetet. Den fulltecknade tavlan utmanade oss med frågan: Vad gör ni för att detta också skall vara en viktig del i berättelsen ni väver kring er själva och som hjälper eleverna att se det meningsfulla och lustfyllda i lärande? Uppenbart var att det som fyllde oss med meningsfullhet inte var att maximera betyg i relation till arbetsinsats. Samtidigt insåg vi att vi snarare upprätthåller just den berättelsen om skola och undervisning i mötet med eleverna. Frågan igen är hur det blir så här.

Med eleverna pratar vi lärare om undervisning i termer av vad som skall göras, detaljer kursplaner och kunskapskrav, rapportens sidantal och formalia samt hur många ord en inlämningsuppgift skulle innehålla. ”Är det +/- 10 procent”, brukar eleverna fråga då. Undervisningen presenteras som arbetsuppgifter att utföra och bocka av, inte som en intressant och utforskande lärprocess. Jag menar att förväntningarna lärare och elever har på varandra reproducerar en kontraktbaserad berättelse där en tydlig och rak väg till betyget visar på meningsfull och genomtänkt undervisning. Inget lämnas åt slumpen. Inget onödigt arbete behöver utföras. Frågan är om det måste vara så. Tänk om vi i stället sagt så här: De kommande tre veckorna skall ni få lära er om samspel i ekosystem, jag tycker det är superspännande. Dessutom är det viktigt för att vara en genomtänkt människa som kan fatta kloka beslut. När ni känner er nöjda med era kunskaper får ni visa vad ni kan. Imponera på oss med vad ni lärt er.

Bara att lyfta den tanken i en text som den här får magen att dra ihop sig av orimlighet. En känsla av orimlighet i alla fall. Men ändå. Det vore att sätta lärandet i första rummet, inte arbetsuppgifter och examination. Sitter jag alltså fast i en berättelse om skolan som prioriterar ner nyfiket kunskapande och i stället sätter effektiva arbetsuppgifter i centrum och antar att lärande följer med på köpet?

Berättelserna vi väver omkring oss är flyktiga, heterogena och ofta motsägelsefulla. Klart är att en skola som vill uppmuntra eleverna att bli subjekt med en aktiv roll i formandet av sitt lärande behöver arbeta med sina berättelser. Skolan måste arbeta grundligt med eleverna och deras berättelser om vilka de är, vart de är på väg och hur skolans kunskap och lärande kan bidra på den vägen. Reproduceras berättelser där undervisning främst värderas utifrån betygseffektivitet eller underhållning kommer mer aktiva roller för eleverna att leda bort från möjligheten att agera som allt självständigare lärande subjekt. Istället får vi elever som antingen lydigt följer den betygssättande lärarens utstakade väg eller som ser skolan som meningslös om den inte är kul.

För vårt arbetslag blev diskussionen startpunkten för projektet Våga, Vilja, Växa. Bland annat utmanade vi oss själva med att i varje arbetsområde, i alla ämnen koppla undervisningen till de tre ledorden. Jag hoppas att de elever vi träffar några år efter studenten berättar om skolan som en plats som fick dem att växa som människor. Vad skulle göra dig stoltast att höra?

Ola Uhrqvist är idag lärare och forskare vid Linköpings universitet med fokus på hållbarhetsundervisning men har tidigare varit gymnasielärare i Historia, Religionsvetenskap och Filosofi.

För vidare läsning:

Biesta, G. (2020). Risking ourselves in education: qualification, socialization, and subjectification revisited. Educational Theory, 70(1), 89-104.

Bornemark, J.  (2018).  Det omätbaras renässans: en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Stockholm: Volante.