Olle Holmberg: Det var en dröm som susade förbi

Den andra delen i Olle Holmbergs serie som med utgångspunkt i den fristående Lilla Humfryskolan i Malmö diskuterar arbetet i dagens skola. (red)

– Jag flyttade hit för jag blev retad på den gamla skolan. Det var som om jag var osynlig. Och så får man hemläxor här, det fick man inte på den gamla skolan, man hade bara en planering, som var liksom oändlig typ. Ifall du inte hinner med den här planeringen så får du det i läxa istället. Men det var liksom hur mycket som helst. Men här: Du får tre läxor och dom ska vara klara till på fredag. (flicka i fyran)

– På rasterna fick jag inte riktigt vara med. Jag sprang mycket själv och lekte Star Wars. Och förut lärde jag mig på ett sätt som jag inte riktigt förstod. Jag fick läsa texter väldigt mycket, jag kunde inte koncentrera mig, det blev långtråkigt på lektionerna. Jag har ritat på alla mina suddis på den gamla skolan, för det var det enda man kunde göra. Det var samma saker hela tiden. Vi skulle aldrig kunna haft tuggummiundersökningen där!! (pojke i trean)

– Alla är snällare här. Vår förra lärare var jättesur. Det är roligare här också t.ex. när vi hade medeltiden. På den gamla skolan skulle vi bara läsa texter om medeltiden. Vi skulle inte fått laga mat från medeltiden. Och inte göra en pjäs från medeltiden som vi gjort här. Sara var sekreterare. Vi föreslog vad pjäsen skulle handla om och vad folk sa. (flicka i fyran)

– Där jag var förut splittrade dom klassen och det blev två klasser av vår och en annan klass. Det blev stökigare. Det var många som inte lyssnade när läraren pratade. Vi gör mer saker här. Mer experiment i NO t.ex. Tidigare var det mest att vi läste böcker och försökte skriva ner det som det handlade om. Men hur skulle man kunna skriva ner det på annat sätt än att bara härma texten. Jag har inte pratat med mina föräldrar på det här sättet som vi gör nu men jag tror att dom skulle tycka att jag mår bra här. Jag är typ glad varje gång jag kommer hem från skolan. (pojke i femman)

Några elever i Saras klass på friskolan Lilla Humfryskolan i Malmö berättar i intervjuer varför de flyttat hit från kommunala skolor i stan. De antyder också något om vad som skiljer undervisningen på de gamla ställena från hur det är på Lilla Humfry.

Den avgörande skillnaden är naturligtvis storleken på skolan och antalet elever. Lilla Humfryskolan är verkligen liten, 30 barn och fyra lärare. Det hela går inte ihop utan ekonomiskt stöd från aktiebolaget Humab – som också omfattar Stora Humfry och Bellevuskolan – men många barn står i kö för att få komma in. Det är dock omöjligt att ha fler barn i de nuvarande lokalerna och några nya lokaler har man inte lyckats skaka fram.

Men visst är det orättvist att jämföra på det här sättet kommunala skolor och Lilla Humfry. Med många barn i klasserna är det svårare att undervisa, och den lärare som är ”jättesur” är förmodligen påverkad av att klassen är stor och bökig.

Ändå säger elevernas synpunkter något om hur barn vill ha sin skola. Man ska ha det lugnt omkring sig, vara synlig och respekterad och så ska alla vara snälla. Dessutom ska det finnas variation i undervisningen, man ska göra olika saker hela tiden och helst ska man bli överraskad av saker som händer. Nej, en tuggummiundersökning sker inte överallt! Pojken som talar om den syftar på ett ambitiöst arbete för att ta redan på om tuggummituggande under lektionstid är bra eller dåligt. Eleverna har velat undersöka saken. De kommer överens om vilka hypoteser man vill pröva och tuggar sig igenom försöket med sockertuggummin och sockerfria tuggummin under en hel dag, svarar på frågor och gör anteckningar. Lika många bra som dåliga effekter, blir slutresultatet.

Flera elever fångar in skillnaden mellan sin gamla skolas undervisning och undervisningen i Lilla Humfry med ungefär ”där fick man mest läsa, här får man göra saker också”. Men det är svårt för eleverna att säga något som är avgränsat till undervisningen. De talar om helheten, hur det är i skolan. För dem är skolan är inte bara en förberedelse för livet, med lärande, läxor och studieuppgifter. Skolan är livet självt för de barn som går där, varje dag, varje år. Och skollivet på Lilla Humfry fungerar tydligen.

I ”köket”

Humfryskolans lärare har alla arbetat inom den kommunala skolan. I olika skolor. De har sökt sig till friskola därför att de varit missnöjda med de tidigare arbetsförhållandena och inte kunnat få utlopp för sina pedagogiska intressen.

Stina (som fungerar som rektor på Lilla Humfry): Jag har ju tidigare talat om ”kvävningsprocessen” inom det kommunala. Första halvan av 90-talet hade vi en enormt explosiv pedagogisk diskussion där inga rektorer kom in och pekade med hela handen. Vi hade en rektor som jobbade häcken av sig för att t.ex. skaffa pengar, men som hade total tillit till oss lärare att vi drev den här skolan på rätt håll. På skolan var organisationen helt platt. Vi delade skolan i två vertikala grupper med två studieledare. Den tiden var mycket demokratisk inom det kommunala. Sen kom nedskärningar, diskussionen om ”flumskola”, ny politik. Men nu börjar det vända. Det handlar om det; ska man ha en hierarkisk organisation inom skolan eller ska man ha en platt? Så många som möjligt ska vara så delaktiga som möjligt.

Sara: Det är märkligt, men tilliten till skolan är idag noll. Tänk, politikerna i Svedala, som skulle rösta om eleverna skulle ha läxor eller inte. Jag tänkte, Å NEJ, låt dom inte, politiker som inte är insatta. Vi måste få besluta i de frågorna – vi måste få bli kunniga, få fortbildning – men vi måste få besluta.

Stina: De senaste åren inom skolan har allt kommit uppifrån. Ska man diskutera ”explosiva” barn, som det var för några år sedan, då var det bara det som gällde. Man satte in en guru, alla lärare ska läsa, alla ska diskutera. Folk blir passiva, jaha nu ska vi läsa något igen.. Och sen är det genrepedagogik. Nu ska hela stadsdelen ha genrepedagogik!! Det utgår aldrig från de behov som finns på golvet. Och duktiga lärare försvinner från skolan. Varför ska dom sitta centralt som utvecklare? Den levande diskussion vi har här, har vi därför att den är möjlig, och den kommer att leda långt om vi får fortsätta. Allting får inte bara komma uppifrån.

Anette: Men nu har vi inga större lokaler och kan inte ta in fler barn. Föräldrarna tar upp det igen och igen.

 Stina: Det känns tragiskt om vi misslyckas av skäl som hänger samman med lokaler. Då blir det en dröm som susade förbi. Lite så känner vi ju.

När jag nämner begreppet ”kommunal friskola” är det  nytt för lärarna på Lilla Humfry. De är långt ifrån avvisande till tanken även om de tänker stanna kvar som friskola. Upplägget triggar till nya diskussioner om skolans situation. Som kommunal friskola kunde de få hjälp av kommunen med de förödande lokalproblemen. Men vad kan de inte kompromissa om som kommunal friskola? Vad måste de ha makten över?

Stina: Jag tycker man ska ha den frihet man har idag inom en friskola?  Inte tjäna pengar, men bestämma över sin ekonomi, vi är ju mycket duktiga på att spara och trolla med resurser. Tror att det ekonomiska skulle vara mycket lönsamt att göra så.

Mattis: Men tjänstefördelning? Vi har plockat ihop varandra, det är vi som jobbar tillsammans. Tänk om nån som inte vill jobba här blir placerad här?

Sara: Att det bara är vissa föräldrar som kan ta sig i kragen och byta skola för sina barn, det tycker jag lika illa om som vinsten egentligen. Våra föräldrar har inte valt oss för att vi är en friskola, dom har valt oss för att vi är ”den kreativa grundskolan”. Trots att vi är en friskola.

En kommunal friskola borde vara en frukt av decentraliseringssträvanden. Hur ser den offentliga diskussionen på sådana strävanden? Vilka erfarenheter av självstyrande eller självförvaltande skolor finns på andra håll i landet? Vad skulle ett kontrakt mellan en kommunal friskola och en kommun kunna innehålla?

Det ska jag ta upp i nästa artikel.