Olle Holmberg: Kommunala friskolor – ett politiskt förslag

I den tredje och sista delen av artikelserien om den fristående Lilla Humfryskolan i Malmö diskuterar Olle Holmberg om kommunala friskolor skulle kunna vara en väg framåt. (red)

Stina: De senaste åren inom skolan har allt kommit uppifrån. Ska man diskutera ”explosiva” barn, som det var för några år sedan, då var det bara det som gällde. Man satte in en guru, alla lärare ska läsa, alla ska diskutera. Folk blir passiva, jaha, nu ska vi läsa något igen. Och sen är det genrepedagogik. Nu ska hela stadsdelen ha genrepedagogik!! Det utgår aldrig från de behov som finns på golvet.

Lärarna på friskolan Lilla Humfry i Malmö talar om sin tid i den kommunala skolan i slutet av 90-talet som en tid av uppifrånstyrning. Det var bl.a. därför de gick över till arbete i en friskola. De var inte ute efter pengar, de längtade efter ett gemensamt projekt, en gemensam diskussion och eget inflytande.

Det måste vara en stor förlust för en kommun att engagerade lärare med visioner om hur skolan skulle kunna utvecklas väljer att lämna kommunen och gå till en privat skola.

Decentralisering

Kommunaliseringen hade inte som syfte att flytta makten över skolan till kommunkontoren. Makten skulle flyttas längre ut i organisationen, ut till skolor, lärare, elever, föräldrar. Tanken var att de som arbetade i den konkreta verksamheten också var de som bäst kunde avgöra hur denna verksamhet skulle utformas. Men makten stannade på vägen.

Idag talas det inte så mycket om decentralisering av den kommunala skolan. Det är centralisering som gäller. Staten har tagit tillbaka en stor del av det frirum som tidigare fanns, och kommunerna har knappast släppt ifrån sig makt till skolor och skolpersonal. Förlorarna i detta maktspel är de som arbetar i verksamheten, de som ursprungligen var tänkta som vinnare. Den decentralisering som bl.a. skulle ha stärkt lärares självständighet och vidgat deras professionella utrymme, den decentraliseringen blev aldrig av. Vi vet alltså ganska lite om hur skolan kunde ha utvecklats om en sådan politik hade fullföljts. Därför är det lite patetiskt när man talar om att försöket med decentralisering har misslyckats och att man därför måste återgå till en hårdare central styrning.

Lärarprofessionen har förlorat mycket under de senaste årtiondena. Lärarnas ställning har försvagats: Förtroendet har minskat, lönerna har stagnerat, friutrymmet har begränsats. Administrativa uppgifter har stulit kraft från undervisningen. Det skolpolitiska intresset är idag helt inriktat på kontroll och inte på utveckling.

Att återge lärarna makten över sin egen yrkesutövning är kanske den viktigaste skolfrågan. Partierna verkar överens om att lärarna är viktiga och behöver stöd. Men det händer mycket lite.

Självförvaltning

På senare tid har decentralisering som begrepp kopplats samman med New Public Management, kapitalismens egen styrningsfilosofi. Men att det är klokt att flytta ner inflytandet över produktionen i företag längre ner mot ”golvet” gör det inte mindre angeläget att göra detsamma i offentligt styrda organisationer.

Decentralisering inom välfärdssektorn behöver verkligen inte kopplas ihop med fristående företag som tjänar pengar på skattemedel. Decentraliseringen kan också handla om att fördjupa demokratin. Det finns under senare år flera exempel på idéer och förslag som haft demokratiska utgångspunkter. Hit hör t.ex. den diskussion om ”egenmakt” som fördes i SSU i början på 90-talet.

Hit hör också Skolkommitténs arbete. Skolkommittén var en treårig statlig utredning med inriktning mot skolans inre arbete. Kommittén föreslog bl.a. lokala styrelser i grundskolan och i gymnasieskolan som kunde ta över beslutsfunktioner från den politiska nämnden och den centrala förvaltningen. Avsikten var att stärka den lokala demokratin och skolornas möjligheter att bli självförvaltande. De lokala styrelserna med föräldrar i majoritet i grundskolan ledde till en mycket omfattande försöksverksamhet i många svenska kommuner. Lokala styrelser med elever i majoritet i gymnasieskolan var mycket färre men i gengäld mycket uppskattade av lärare och rektorer i de skolor som deltog i försöket. Dessa försöksverksamheter är nu nedlagda. I samband med gymnasieförsökets nedläggning menade Jan Björklund att det hela var feltänkt, eftersom elever gick i skolan för att lära sig och inte för att bestämma.

Skolkommitténs arbete var i sin helhet inriktat mot decentralisering och flera av förslagen kan användas i en fortsatt utveckling av den lokala skoldemokratin.

Mellannivån

Jag skrev för några år sedan om en kommunal skola i Malmö som las ner som resultat av en förödande kritik inte minst i media. Jag försökte förstå något av bakgrunden till nedläggningen genom att koncentrera mig på varför lärarna var så tysta och så till synes motståndslöst lät sig avvecklas.

Alla lärare har utvecklat förståelse och språk i förbindelse med två nivåer i skolsamhället. Den ena nivån gäller nationella och kommunala styrinstrument och målformuleringar.  Det språket är generellt beskrivande och det handlar inte om konkreta elever och deras lärande. Den andra nivån gäller den egna undervisningen i det egna ämnet i det egna klassrummet, och språket där är både konkret och personligt.

Men det finns en annan nivå mellan dessa två nivåer. Den har jag kallat ”mellannivån”. Mellannivån handlar om vad som ska prägla verksamheten vid hela den egna skolan givet dess förutsättningar, och vad denna verksamhet ska leda till. Mellannivån skisserar det egna konceptet. Den kan fungera som säte för gemensam reflexion över hur verksamheten vid skolan har sett ut, ser ut och skulle kunna se ut. På denna nivå behövs ett annat språk än på de andra nivåerna.  Mellannivån kan utveckla en kollektiv självförståelse om vad som händer på skolan och varför. Det är genom att utveckla sitt tänkande på denna mellannivå som man kan utveckla språk som kan användas i diskussioner med arbetskamrater, med lokala politiker, med föräldrar, med det omgivande samhället.

Malmöskolans lärare kunde inte försvara sig när drevet gick. Ingen sa: “det här är vår skola, så här gör vi av de och de skälen, så här långt har vi kommit, detta är våra problem”. Alla hukade i sina klassrum när kritiken kom. Ensamma och skuldmedvetna lärare – var och en för sig.

Det är möjligt att en del lärare har sökt sig till friskolan för att där kunna vara med om en diskussion på ”mellannivån”. Och det har kanske gått på en liten friskola med huvudintresset riktat mot undervisning. Knappast i en stor friskolekoncern där det hela handlat om skattepengatvätt. 

Kommunal friskola

En kommunal friskola skulle kunna utveckla en gemensam diskussion på mellannivån eller realisera något av den ”demokratiska offentlighet” som Jan Thavenius tidigare skrivit om här i S.O.S. Den skulle också hålla kvar Lilla Humfryskolans lärare inom det kommunala systemet, så att de kunde bidra till mångfalden i den allmänna och gemensamma skolans utveckling. En kommunal friskola skulle också utmana den utförsäljning av skolan som skett under senare år.

Finns det några svenska erfarenheter av kommunala friskolor?

För c a 10 år började intresset växa för det som kallas självstyrande skolor, självförvaltande skolor eller kommunala friskolor. Sådana skolor skapades i flera kommuner. Initiativen kom både från borgerliga partier och från vänsterpartier. Intresset har dock efterhand mattats av och flera skolor har tvingats återgå till den tidigare styrformen.

Motioner i riksdagen om kommunala friskolor har kommit från olika partier. Den nuvarande skollagen öppnar för införande av lokala styrelser (4 kap 15-17 §) som den politiska nämnden kan överlämna ansvaret till.

Det finns t.o.m. utförliga förslag till hur man kan skriva kontrakt mellan en kommunal friskola och en kommun.

Det finns alltså få hinder för utvecklingen av kommunala friskolor. Att intresset har varit svagare på senare tid har förmodligen att göra med explosionen av fristående skolor. Men ju mer kritiken ökat mot de vinstdrivande friskolorna, ju mer aktuellt borde det vara med progressiva alternativ inom den kommunala skolan.

 

Litteratur:

Föräldrar i självförvaltande skolor (SOU 1995: 103)

Inflytande på riktigt – Om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar (SOU 1996:22).

3 Comments on “Olle Holmberg: Kommunala friskolor – ett politiskt förslag

  1. Så länge skolorna har för liten budget för sin verksamhet är det ingen hjälp, för varken föräldrarna eller lärarna, om de har makt att besluta över den alltför lilla summan.
    Eftersom Sverige är rikare idag än för 50 år sedan borde pengar finnas för utbildning av nästa generation. Men så är inte fallet. Pengarna används till något annat.

    Lokala självförvaltande enheter är liksom förstatligande av skolan ickefrågor. Istället lägger de dimridåer för de två grundbultarna i systems;, friskolereformen och det fria skolvalet. Att undvika de två viktigaste paradigmskiftande reformerna eller lagarna är ytterst olyckligt.

    Här har de fackliga organisationerna en uppgift: ge sig in i debatten och inte ducka för en (möjligen) internt svår fråga. Men fackföreningarna bör nog gå igenom sin egen historik. Genom New Public Management slås anställda mot anställda, vinnaren är arbetsgivaren (offentlig eller privat). Genom individuella löner och karriärtjänster skapas gruppering inom kollektivet. Är det fackföreningarnas agenda?

    • Som kommunal friskola slipper du betala för en dyr förvaltning. Du får behålla hela skolpengen dvs kanske 3% mer än du har nu. Du kan rikta fortbildning mot det som är viktigt för din skola. Du slipper många onödiga möten med tjänstemän som stjäl tid. Du får ett större engagemang från föräldrar, personal och elever. Vår skola!
      Ann-Charlotte Markman fd rektor på Rösjöskolan Sollentuna

  2. Låter så klokt. Jag var rektor på Rösjöskolan som blev Sveriges första “kommunala friskola” och var med och grundade ett nätverk för stöd till andra som ville följa efter. Vi ordnade stora konferenser, jag var ute och föreläste och vi hade mängder med studiebesök. Politikerna som kom var positiva men sedan föll förslag när det hamnade på skolförvaltningar. Vill gärna komma i kontakt med dig. Vi i nätverket planerar aktiviteter till hösten.
    Med vänlig hälsning,
    Ann-Charlotte Markman

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS