Skola och SamhälleOlle Holmberg: Mellannivån – en diskussion om demokrati och skolutveckling
“Det jag såg av skolans värld är alarmerande, upprörande, skandalöst. En generation håller på att gå åt helvete, rent ut sagt” skrev författaren Christina Claesson för tio år sedan i ett brev till politikerna i Malmö.
Det som hände i den malmöskola hon talar om väcker många frågor. Varför var lärarna så tysta i den mediastorm som blåste upp? Varför fanns det ingen arena på skolan där personalen gemensamt kunde dryfta det läge skolan befann sig i? Var det bristen på demokrati och delaktighet som var det stora problemet? Var malmöskolan ett isolerat fall, eller var det fråga om ett generellt skolproblem? Och – är det likadant idag, mer än tio år senare? (red)
“Det jag såg av skolans värld är alarmerande, upprörande, skandalöst. En generation håller på att gå åt helvete, rent ut sagt, och min slutsats av mötet med skolan är: barnen lider inte brist på civilkurage – de har bara inte fått lära sig ett sätt att uttrycka det. De vuxna däremot, som ansvarar för barnens utbildning och framtid, borde syna sitt eget civilkurage och inte blunda för de brister som skriker om att åtgärdas. Detta är sammanfattningsvis min bild av vår ödeläggelse av eleverna: Jag mötte en 8:a, en klass på 28 elever.”
För mer än tio år sedan skrev författaren Christina Claesson ett upprört brev till politiker i Malmö, ett brev som senare resulterade i en artikel i Sydsvenska Dagbladet (13/10 1999). Hon hade engagerats av en skola i Malmö som kulturarbetare för ett par veckors undervisning. Skolan låg i ett socialt utsatt område. I artikeln redovisade hon sina erfarenheter.
Hon beskrev håglöshet, oordning, ovilja, elever som inte brydde sig, kom för sent, halvlåg på bänkarna inneslutna i sig själva eller upptagna av kompisar. Någon undervisning var inte möjlig. Claesson talade om en skola som rymde många kulturer, men att dessa kulturer inte kom till någon som helst konstruktiv användning i skolans kunskapsarbete. Och hon anklagade vuxenvärlden, politikerna, lärarna, skolan, rektorerna för ”sveket mot ungdomen” och talade om – “det fega tigandet”.
Mycket av det som finns i artikeln är starkt drabbande. Annat är effektsökeri.
Men det riktigt intressanta var reaktionerna. Många människor gav sig in i debatten. En chatsida på nätet fylldes av utfall mot skolan, också av fördomar och vildsinta reformeringsförslag. Men – och det är det mest avgörande – skolans personal var dödstyst. På förvaltningen gick man in i debatten, höll försvarstal och pekade på saker som hade gjorts och skulle göras. Men lärarna var tysta.
Hur ska man tolka detta? Varför säger lärarna ingenting? Det är ju framför allt mot dem som kritiken, med rätt eller orätt, riktas. Varför är de så sårbara, utsatta – och tysta? De vill ju också ha den goda skola Claesson säger sig arbeta för.
Det finns säkert många förklaringar till det. Men en är uppenbar: Det är inte så lätt för lärare (och rektorer) att ge sig in i debatter om den egna skolan. De är i regel inte förberedda. De har inga gemensamma uppfattningar, som de kan utgå ifrån i en debatt som gäller hela skolan och därmed heller inget språk för dessa uppfattningar. På den enskilda skolan saknas nästan alltid en arena på vilken lärarna och skolledarna kan diskutera skolans hela koncept, vad den egna skolan är bra på, vad den har för problem – där man kan diskutera vilken verksamhet man ska gynna, vilka elever som ska gå ut från skolan, vad de ska kunna, känna, veta.
Det var ju dessa diskussioner som var den egentliga meningen med decentraliseringen och det nya styrsystemet – man ville föra ner så mycket som möjligt av reflektionen över och besluten om skolans pedagogiska verksamhet till skolan själv, till den lokala nivån. Därför finns idag – i princip – ett stort friutrymme. Att ta detta utrymme i anspråk innebär bl.a. att utveckla nytt tänkande och nytt språk för det som är den enskilda skolans hela verksamhet.
Man kan urskilja tre nivåer i skolan på vilka mycket av det professionella tänkandet och formulerandet försiggår:
* Läroplans/kursplanenivån – det finns många begrepp på denna nivå och stor vana bland lärare att diskutera läroplans- och kursplanemål. Det är generellt beskrivna mål det handlar om, inte om pedagogisk verksamhet med elever och lärare.
* Den konkreta klassrumsnivån - lärare har tillgång till en omfattande språk- och tankerepertoar när det gäller verksamheten i den egna klassen, i det egna ämnet, när det gäller särskilda elever, hur man metodiskt kan gå tillväga i undervisningen.
* Mellannivån är en nivå mellan de nationella styrinstrumenten och den konkreta undervisningen. Den handlar om vilken verksamhet som ska ske vid just denna skola givet dess förutsättningar, och vad denna verksamhet ska leda till. Mellannivån skisserar det egna konceptet. Den kan fungera som säte för reflexion över hur verksamheten vid skolan har sett ut, ser ut och skulle kunna se ut. På denna nivå behövs ett annat språk än på de andra nivåerna. Och det språket saknades på Malmöskolan. Ingen sa: “Det här är vår skola, så här gör vi av de och de skälen, så här långt har vi kommit, detta är våra problem.” Alla hukade i sina klassrum när kritiken kom. Ensamma och skuldmedvetna lärare var och en för sig. Men frågorna ställdes till hela skolan. Det hade behövts en kollektiv självförståelse för att kunna ingå i en pedagogisk dialog om vad som hände på skolan och varför.
Det är genom att utveckla sitt tänkande på denna mellannivå som man kan utveckla ett språk som är möjligt att använda i diskussioner med arbetskamrater, med lokala politiker, med föräldrar, med det omgivande samhället. Det är här man kan utveckla strategier för vilken bildning som behövs i det nya samhället, för de nya elever som kommer till skolan, för det mångkulturella, mångspråkliga, för det osäkra, otraditionella nya livet. Det är här, på denna arena, som planeringen av den goda läromiljön vid den enskilda skolan sker. Att upprätta en sådan gemensam arena och leda arbetet där borde vara en rektors allt överskuggande uppgift.
Om decentraliseringen ska fungera är denna mellannivå nödvändig. Det är där, och inte på skolkontoret, som den pedagogiska makten ska koncentreras. Jag tror att det hos lärare finns en längtan efter en gemensam diskussion och ett gemensamt projekt. Hur ska man annars tolka vissa lärares vilja att vara med och bygga upp fristående skolor?
Att bygga stödstrukturer för en skolutveckling som ger den enskilda skolan kraft och framtidstro borde vara en viktig uppgift för dagens skolpolitiker. Men den skolpolitiska debatten handlar tyvärr inte om detta. Den handlar om annat, om nya centrala påbud, om sådant som olyckligtvis får människor att tro att klassrumsverkligheten kommer att förändras om de genomförs.
Om inte en lokal och kraftfull diskussion om skolutveckling och den egna skolans koncept kommer igång är det nuvarande styrsystemet i fara. Alternativet är då inte en återgång till mer centraliserade styrningsmodeller, det kommer inte att fungera. Alternativet är en explosion av fristående skolor.
Vad hände med Malmöskolan? Alla lärare sades upp och fick tillsammans med andra söka sina tjänster på nytt! Man får hoppas att den nya personalstyrkan får möjlighet att utveckla sin kollektiva självförståelse och sin pedagogiska praktik så att man slipper bli tysta syndabockar, när skolan får kritik.
One Comment on “Olle Holmberg: Mellannivån – en diskussion om demokrati och skolutveckling”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
SAMARBETE OCH INDIVIDUALISERING GER EN BRA SKOLA!
Ni skriver: “Ingen sa: ”Det här är vår skola, så här gör vi av de och de skälen, så här långt har vi kommit, detta är våra problem.” ” ( slut citat)
Min erfarenhet som lärare/pedagog är att kunniga lärare och hårt arbetande elever som samarbetar alltid når TRIVSEL och GODA RESULTAT. Min första åtgärd som lärare är att söka samarbete.
Jag säger:”Jag vill att vi skall trivas och att alla här skall få högsta betyg. Vad vill ni? Ska vi samarbeta för trivsel och bra resultat?” Jag säger så för att jag vet att det är en bra grund för att nå trivsel och resultat.
Jag har undervisat ingenjörer och kemister. Därför är min nästa programpunkt: “Det är viktigt för er som ingenjörer att kunna samarbeta. Därför skall vi arbeta i team om fyra där var och en av er är ledare i tur och ordning. Hjälper ni inte er ledare, så kan ni inte räkna med hjälp när ni är ledare.”
Läs på webben “Göran Tullberg, Elevledda forskningsinriktade laborationer” så ser ni upplägget. Resultaten är goda. De ingenjörer som kommer ut kan verkligen planera, leda, redovisa och mycket mer. De lär att jobba ihop, trivas och slipa av varandra. Bättre ingenjörer än så kan vi inte få. Så sade industrier som ringde oss för att be om våra ingenjörer.
Varför misslyckas många skolor? Jag har varit konsulent vid länskolnämnden och besökt många skolor. Jag träffade ofta andra konsulenter och vi diskuterade våra erfarenheter.
Ett stort fel i många skolor är att lärarna inte är reellt kompetenta. De behärskar inte ämnet de undervisar i och vet inte hur eleverna skall vinnas eller att det är elevernas arbete som räknas. Lärarna skall se till att få elever att jobba mot målen. “Den som arbetar syndar icke” (enligt Lutter).
Se på lärarna som lär ut matte och NO de första åren! 25% av dem har ingen som helst utbildning. De som har det, de har för litet. I stort sett 100% av dem avskyr både NO och matte. De är SO-inriktade. Det är den främsta anledningen till att Sverige misslyckas i NO och matte. Eleverna har ointresserade och dåliga lärare redan i starten.
Vi behöver bättre utbildade lärare – inte fler, men bättre. Två dåliga lärare gör inte utbildningen bättre än vad en dålig gör. När vi fått duktiga lärare, så behöver de inga studierektorer, rektorer eller andra byråkrater. Rensa ut alla byråkrater och låt verkliga pedagoger bli pedagogiska ledare. Rektorer, hur bra de än är, är bara ivägen och kostar pengar som lärarna bör få.
Det behövs göras mycket, mycket mer än så. Men jag vill inte trötta ut er,