Skola och SamhälleP-O Olsson: Så blir min produktivitet mindre och mindre
Göran Brulin och Lennart Svensson skriver i artikeln “På väg utför med mätbara resultat” (SvD 20 jan) om hur inriktningen på dokumentation, utvärderingar och mätbara resultat är en tveksam väg att gå för att öka effektiviteten – såväl i skolan som i andra verksamheter. Låt mig resonera om samma sak på ett annat sätt, om än måhända lite amatörmässigt.
Vi utgår från att min arbetsinsats är 100%. Med tiden åläggs jag att dokumentera och “mäta” allt mer av det jag gör. Mina data bearbetas dessutom av andra i nivån ovanför mig. Det innebär att resurser som skulle ha kunnat läggas på undervisning läggs på något annat, dvs. min effektivitet minskar. Låt oss säga att 10% av den resurs som läggs på mig och min uppgift (inkl. resursen för de byråkrater som hanterar mina data) ägnas åt dokumentation och utvärdering av New Public Management-typ. Om jag inte arbetar mer, har alltså min produktivitet när det gäller kärnverksamheten, undervisning, sjunkit med 10%.
Dokumentationen/mätandet ska alltså – enligt tankemodellen – ge en sådan återkoppling till mig att jag ska utföra de återstående nittio procenten som återstår av mitt arbete så bra att min produktivitet ökar. Som den gamle latinare jag är räknar jag ut att jag måste förbättra min produktivitet med 11,1% innan jag är tillbaka på noll!
Alla vi som jobbat/jobbar i skolan vet hur en skoldirektör eller nämndordförande tänker då hen vill höja produktiviteten. “Fler elever per lärare!” Fast orden som används är “mer tid med eleverna!”.
Och då sjunker ju produktiviteten.
En gammal sanning när det gäller mätningar av verksamhet är att man mäter det som går att mäta. Det får till följd att verksamhetens mål mer och mer prioriteras om till att bli just de mål som kan mätas, oavsett deras vikt i styrdokumenten.
För att ta ett personligt exempel: jag var ganska bra på att ge eleverna skriftlig feedback på deras uppsatser. De kunde få flera sidor långa kommentarer, där jag noggrant gick igenom brister och förtjänster i deras texter, alltid uppmuntrande och konstruktivt. Jag vet att det var mycket uppskattat. Det tog naturligtvis tid att skriva sådana kommentarer, men det var roligt och stimulerande även för mig. D.v.s. jag var bra på det de första tjugo åren. Någonstans kring 1990 började det bli allt svårare att få tid och arbetsro till att göra det. Kommentarerna blev allt kortare och de sista tio åren jag jobbade krafsade jag snabbt ner några snälla rader och skämdes över min dåliga insats. Orsaken var naturligtvis att antalet elever var så många fler, men framför allt att det var så mycket annat som skulle formuleras, individuella studieplaner, åtgärdsprogram etc. Kort sagt, min produktivitet sjönk sakta men säkert.
Precis så har dokumentationshysterin och “mätandet” påverkat lärarna. Jag har tvingats skriva en massa dokument som enligt Den Stora Planen ska hjälpa mig att bli bättre. Men jag kunde hela tiden notera att jag gjorde ett sämre jobb. Eller rättare sagt: jag förhindrades att utföra ett bra jobb.
Naturligtvis talade jag och mina kollegor om detta för kommunens skoldirektör och politiker. Vi talade alltså om för dem att vi gjorde ett sämre jobb på grund av deras idéer om hur vi skulle göra ett bättre jobb. Men svaret blev alltid att vi inte hade fattat vad det gick ut på eller att vi var illojala. Vem var det som inte fattade och vem var det som var illojal?
(P-O Olsson har varit gymnasielärare)
One Comment on “P-O Olsson: Så blir min produktivitet mindre och mindre”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Absolut sant. Den tid som måste läggas på redovisning en nivå upp, resulterar i att mindre tid för förberedelser och efterarbete kan utföras. Utvecklingen blir med andra ord sämre för eleverna.