Pål Christensson: Att vara eller bildas – om barnet och om skolans funktion

Ser vi i undervisningen barnet som något varande eller som något blivande? En fråga som sätter fingret på skolans funktion, menar Pål Christensson i en reflektion kring Paul A. Kirschners och Mirjam Neelens S.O.S.-artikel. (red.)

Beskrivningen av de vilseförda ”pedagogiska gurus” som är måltavla för Paul A. Kirschner och Mirjam Neelens text, ”Fjärilen som förnekade att den någonsin varit larv – en pedagogisk fabel av idag”, för i mångt och mycket tankarna till huvudpersonen i Rousseaus klassiska verk, den pedagogiska idéromanen ”Emile, eller om uppfostran”.

Emile är barnet som till synes utan ansträngning, men med vuxna guider, leddes fram genom ett ”naturligt” lärande. I boken fungerar vuxenvärlden, genom varsam vägledning, som en form av trädgårdsmästare som, i överförd betydelse, vattnar det lilla barnet, vilket då växer på ett naturligt sätt. Barnets växande sker visserligen med hjälp av vuxna, men liksom på avstånd och med en fantastisk tro på barnets egen skaparkraft och vilja.

Denna tro på utbildning som ett naturligt växande kan tillskrivas den typ av pedagogiska gurus och reformatörer som Kirschners och Neelens text tar strid mot. Det är en strid som förs med yviga rallarsvingar och i en del av kommentarerna till artikeln har, med rätta, frågan ställts om dessa gurus och reformatörer verkligen existerar i verkligheten. Oavsett om personerna finns, så finns idéer som är grundade i föreställningen om det naturligt växande barnet; idéer som är intressant att kritiskt diskutera, ännu idag.

Sveriges första professor i pedagogik, Bertil Hammer, ställde sig i sin installationsföreläsning 1910 frågan ”är barnet människa eller är hon det icke?”, en fråga som sätter fingret på skolans funktion. Vi kan antingen se skolan som en institution som formar och danar barnet till att passa in i de krav och normer som samhället kräver, eller så kan vi se skolan som något som är reflexivt gentemot barnet, alltså en institution som reagerar på barnets lärande och handlingar (eller icke-lärande och icke-handlingar) och själv låter sig formas utifrån dessa.

Med det första synsättet hamnar bildningsbegreppet i centrum, alltså att barnet inte är utan bildas genom utbildningen. Med det andra synsättet närmar vi oss den idealistiska tron att kunskapen finns inom varje individ. Barnet ”är” och väntar bara på att upptäckas (eller avtäckas).

Kirschner och Neelen, som starkt vänder sig mot det senare synsättet anser således, med Hammers ord, att barnet ”icke är”. Jag kan hålla med om det. Samhället är inte av naturen givet, utan är skapat av människor. Vår arts naturliga habitat bestod från början av grupper upp till kanske två hundra personer. Nu är vi globala och behöver forma våra uppväxande unga för att de ska klara sig i ett globalt samhälle.

Samtidigt kan jag som sagt uppleva de retoriska rallarsvingar som Kirschner och Neelen utdelar som alltför yviga. I de flesta pedagogiska nymodigheter finns korn av genialitet och användbarhet. Att avfärda dem alltför lättvindigt, som kanske görs i artikeln, kan kosta en del. Att låta sig svepas med av idéer, utan en kritisk analys, kan kosta ännu mer.

Frågan vi bör ställa oss om pedagogiska nymodigheter är inte om de är nya eller gamla, utan vilken grund de står på. Det leder vidare till frågor som: Är det nya kompatibelt med vår läroplan? Är det förenligt med både kunskapsmål och kulturella och demokratiska mål?

I dessa tider har kunskapsmålen vind i seglen, men om skolan ska bilda våra unga, och därmed ta på sig uppgiften att göra dem till något som är, handlar det inte endast om ämneskunskaper, utan även om värderingar. Värderingarna, precis som kunskaperna behöver läras, läras ut, förmedlas eller undervisas (beroende på vilket begrepp vi föredrar). Värderingarna kan inte lockas fram på något ”naturligt” sätt eftersom det inte finns något sådant, förutom i Rousseaus Emile.

Människor är inte fjärilar.

Pål Christensson arbetar centralt inom kommunal skolverksamhet med både förvaltande och utvecklande uppgifter. I grunden är han musiklärare.