Pål Christensson: Undervisning är både vetenskap och konst

Skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Visst. Det är förstås bra. För det mesta. Men hur ser det ut i själva undervisningssituationen? Är vetenskapliga rön det som är alla lärares heliga graal och som kan legitimera allt som görs i undervisningen?

Nej, nästan självklart är det inte så. För en del lärare är det till och med så att man anser att vetenskap överhuvudtaget inte har något mandat att uttala sig om undervisning. Så långt vill jag dock inte gå. För nog finns det argument att fortsätta forska om det som fortfarande är gåtfullt eller obesvarat samt argument för att fördjupa och problematisera redan etablerade “sanningar” och kunskaper. Det är vetenskapens styrka och det är genom akademiska studier med åtföljande utlopp i lärarutbildningen som den senaste pedagogiska vetenskapen kan kanaliseras ut i nästa generations lärarkår och dess handlingar.

Men jag tror vi behöver formulera ett alternativ till den vetenskapliga grunden i undervisningskonsten. Och, se där – där finns ju ordet – konst. Men vad innebär konstnärlighet i undervisning? Ibland talar vi om vikten av erfarenhet; den erfarne läraren hanterar en mångfald av didaktiska och pedagogiska valmöjligheter, kunskap erhållen (bland annat) mycket genom trial and error. Så vad kan begreppet konstnärlighet tillföra erfarenhetsbegreppet? Jo, vi kan sätta in de olika aktörerna (läraren, eleverna (som individer och grupp), miljön och stoffet) i en kommunikationsmodell. Kommunikation är ju centralt för en konstnär. Det finns något att uttrycka och det finns mottagare. Sättet att uttrycka detta något är beroende av ett engagemang. Vems engagemang? Ett övertygande sådant från konstnären, så pass att det övertygar mottagarna, här eleverna. Övertygelsen från konstnärens sida måste dock hela tiden pejlas av gentemot elevernas mottagarförmåga och miljöns förutsättningar. Målet är förstås ett gemensamt engagemang som står i samklang med alla involverade aktörer.

Det är här som vetenskapen kan bli överflödig, åtminstone som ledstjärna för ett gott lärarhantverk. Vetenskapen blir på den här nivån så beroende av så många parametrar att den praktiska nyttan för den enskilde läraren helt uteblir. Men värdet av lärarens handlingar är ju långt ifrån värdelöst ändå, snarare tvärtom. Lektionen blir i varje stund snarare en performance än det som en lektionsplanering kan uttrycka. Jag menar förstås inte att man ska slänga sin planering, men den andra biten, själva kommunikationen i stunden, överskuggar värdet av vilket stoff man valt och hur man planerat att genomföra lektionen.

Den uppmärksamme ser förstås stora likheter i mitt resonemang med teoribildningen kring den didaktiska triangeln. Den stora skillnaden som jag ser det ligger i betoning på de konstnärliga kvaliteterna fantasi, kommunikation, engagemang och den stora roll som lärarens egen personlighet har för undervisningen.

Det här är förstås ingalunda nya tankar, men de har hamnat i oförtjänt skugga. Inte sedan Ulla Wiklunds dagar (jo, hon finns fortfarande, men har väl inte varit synlig i skolsverige sedan hennes bok “Föra tanken vidare” gavs ut 2013) har jag sett lärarens konstnärliga förmågor lyftas som något väsentligt för elevernas lärande, vilket jag tror mycket beror på skolans enorma fokus på vetenskaplighet och de problem som vi har haft att anamma den på ett produktivt sätt.

Läraren är
en klassens koreograf och samtidigt dansare,
en musiker och dirigent som spelar ett stycke med improviserad melodi,
en pratglad filosof och en play-doh-arkitekt,
en framstående ledare och kärnfull poet,
som med vi och oss brukar sina sinnen.