Paul A. Kirschner & Mirjam Neelen: Hjärnbaserade dumheter

I det här inlägget förklarar Paul Kirschner och Mirjam Neelen vad “hjärnträning” är, varför det inte fungerar och hur vi ska lär oss att undvika “hjärnbaserade dumheter”.

Det börjar bli vardagsmat att se (ibland vilda!) påståenden om hjärnan. Bloggar, tidningar, tidskrifter, videor, poddar och så vidare, diskuterar saker som “hjärnbaserat lärande”, “hjärnbaserad instruktion”, “hjärnbaserad undervisning”, “hjärnbaserad …” Ja, ni ser. Hjärnbaserat allt.

Och det är inte bara i media. Det finns också gott om institutioner och organisationer – både offentliga och privata – som erbjuder utbildningsprogram, datorprogram eller appar med någon form av “hjärnträning” eller “hjärnövningar”. De löften som följer med sådana erbjudanden låter ofta riktigt imponerande. Hjärnträningen kommer förmodligen att leda till bättre lärande och en “friskare” hjärna (i diverse skepnader). Men stopp, det är något som inte stämmer …

För det första är det, för att uttrycka det milt, illa valt och onödigt att använda “hjärnbaserad” som begrepp i de här sammanhangen. Har du någonsin hört någon prata om “benbaserad promenad”, “munbaserat ätande” eller “öronbaserat lyssnande”? Enkelt uttryckt går vi med benen, äter med munnen, hör med öronen och lär oss med hjärnan. Lärande är – per definition – hjärnbaserat!

Uttryckt enkelt, när vi lär oss (eller faktiskt när vi bara står och gör absolut ingenting), kommer yttre stimuli till oss genom våra sinnen på ett eller annat sätt. Våra öron hör saker, våra näsor luktar saker, våra ögon ser saker, våra munnar smakar saker och vår hud känner saker. När vi uppmärksammar dessa stimuli som “attackerar” våra sinnen (antingen medvetet, undermedvetet eller omedvetet), uppfattas stimulansen av vårt sensoriska minne, varefter det kommer in i vårt arbetsminne.

När vi “gör” något med den här stimulansen (utvecklar, upprepar, reflekterar över den, osv.), kommer den in i vårt långtidminne. Där kommer den nya biten information att läggas till ett redan befintligt schema, och schemat kommer att anpassas baserat på den nya informationsbiten, eller så skapar vi ett nytt schema, om det finns för mycket saker som inte passar in i det gamla.

Alla dessa scheman är våra minnen och minnena är en del av vår hjärna. Lärande definieras ofta som “en förändring i vårt långtidsminne … Om ingenting har förändrats i långtidsminnet har ingenting lärts”. (Kirschner, Sweller, & Clark, 2006, s. 75-77). Vad det handlar om är återigen att allt lärande är hjärnbaserat!

För det andra finns det ett stort glapp mellan vad vi vet baserat på neurovetenskap och hur vi kan tillämpa denna kunskap när det gäller lärande och undervisning. Vi skulle kunna skriva flera bloggar om detta, men vi skulle inte kunna göra det bättre än Dan Willingham har gjort i sin artikel “Three problems in the marriage of neuroscience and education” eller i sitt blogginlägg: “Neuroscience Applied to Education: Mostly Unimpressive” (2012).

För det tredje och sista fungerar inte “hjärnbaserad träning”. Så enkelt är det. Pedro De Bruyckere, Casper Hulshof och Paul Kirschner har diskuterat detta ingående i sin bok “Urban Myths About Learning and Education”. De drar slutsatsen att hjärnträning bara gör dig bättre på vad du faktiskt har övat (dvs. övning ger färdighet). Men vad du än tränar, och vilken “hjärnbaserad träning” du än har följt, så generaliseras det inte på något sätt till saker som intelligens eller minne. Hittills finns det inga bevis för att “hjärnträning” fungerar på det viset. Den förbättrar helt enkelt inte allmänna kognitiva färdigheter, som intelligens. Så, snälla tro inte att “hjärnövningar” kommer att göra dig smartare.

Tack och lov finns det också kristallklara röster som betonar fakta, som (återigen) Dan Willingham, men också Lydia Krabbendam och Daniel Ansari. Dan Willingham skrev ett blogginlägg med titeln “Bad news for brain training“, där han förklarar dels varför “hjärnträning” inte fungerar, och dels varför forskning som visar att den gör det, egentligen bygger på placeboeffekten. Kort sagt, de enda som gjorde framsteg i studierna var de som trodde att de deltog i en studie för att visa att “hjärnträning” skulle förbättra den totala minnesfunktionen. Eftersom de förväntade sig att deras minne skulle förbättras, förbättrades deras minne. För människorna i kontrollgruppen däremot, som trodde att de bara deltog i studien för att få lite extra studiemeriter, hände ingenting! Observera att hjärnträningen var exakt densamma för båda. BARA förväntningarna var olika. Figuren nedan visar de olika inbjudningarna för båda grupperna.

Nedan kan du se resultaten från experimentet, där du kan se att båda grupperna började på samma nivå för de två måtten (Raven’s Progressive Matrices (RAPM) och Bochumer Matrizentest (BOMAT)), men att gruppen som trodde att de deltog i en studie för att visa hur “hjärnträning” fungerar ökade sina resultat vid båda insatserna även om det inte var någon skillnad i “träningen”.

Lydia Krabbendam, professor i psykologi och utbildning vid Vrije University, Amsterdam, betonade i sin EARLI-föreläsning att det enligt Hruby (2012) finns tre fallgropar att undvika när vi talar om neurovetenskap i samband med utbildning och inlärning:

  • Fallgrop 1: Att använda kategorifel och “neuro-realism”, till exempel uttryck som “den lärande hjärnan”, “den vitala hjärnan” och så vidare.
  • Fallgrop 2: Att inte respektera andra discipliner. Kompetens om undervisning kommer från andra discipliner och inte från neurovetenskap.
  • Fallgrop 3: Att inte ta etiska problem på allvar. Vara medveten om potentiellt missbruk och missuppfattningar, som att (a) föräldrar och/eller lärare kan bli mer toleranta, eller känna sig handfallna, eftersom hjärnan ändå… [påstående om hjärnan] eller att (b) ungdomar agerar utifrån uppfattningen om en omogen hjärna.

Som ett exempel är Paul Kirschner medlem i Advisory Board för CRADLE (Center for Research and Development in Learning; Nanyang Technical University, Singapore). På ett av mötena presenterade CRADLE en bild av sin centrala forskning. En av grundpelarna var, enligt presentationen, “‘Brain Literacy & Brain-based learning”. Daniel Ansari, professor i utveckling av kognitiv neurovetenskap vid Western Ontario University, uttalade sig omedelbart och sa att de var tvungna att ta bort den frasen om de ville att någon skulle ta dem på allvar. Enligt honom vet forskare inom neurovetenskap att termer som “brain literacy” och “brain-based learning’” är rent nonsens. Problemet är naturligtvis att proffs inom utbildning, instruktörer, lärare, politiker, beslutsfattare, föräldrar och så vidare, tror på detta nonsens och ibland också välkomnar det! [1] [2]

Så snälla, lyssna på riktiga experter, som forskare i neurologi (t.ex. Daniel Ansari) och vägra lyssna på alla “hjärnbaserade” dumheter. Undvik den trend som neuroforskare kallar “neurofication”, “neurohype”, “neuromania” och “neuromyths” (Gunter, 2014). Närhelst du hör “hjärnbaserad”, så ignorera de trendiga dumheterna. Och hur du känner igen dem? ANVÄND HJÄRNAN!

 

Paul A. Kirschner är Distinguished Professor Emeritus vid Open University of Netherlands samt Visiting Professor of Education med särskild tonvikt på lärande och interaktion i lärarutbildning vid Uleåborgs universitet. Han är en internationellt erkänd expert inom pedagogisk psykologi och undervisningsdesign.

Mirjam Neelen är Learning Advisory Manager med över 10 års branscherfarenhet från olika affärsenheter globalt. Mirjam analyserar affärs- och prestationsutmaningar i nära samarbete med sina kunder.

Båda kan följas på Twitter där de i högsta grad deltar i utbildningsdebatten  – @P_A_Kirschner och  @MirjamN . Tillsammans driver de bloggen 3 Star Learning Experiences där det här inlägget publicerades i september 2019.

 

[1] In 2018 $1,9 billion was spent on brain apps! (https://sharpbrains.com/blog/2019/05/24/trend-consumers-spend-significantly-more-on-digital-brain-health-and-neurotechnology-apps/)

[2] Recently, one of Mirjam’s colleagues, Dr Bruce Pereira, wrote a good article on how neuroscience is misused and abused in corporate settings. Definitely worth a read!

 

Översättning av Sara Hjelm.

Bild av Mupfel80.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS