Skola och SamhällePer Acke Orstadius: En bra lärare
En bra lärare ska ha en bra lön. I en skola i Stockholm tänker man ge bra lärare högre lön än andra lärare. Frågan är bara vilka lärare som är bra. Vem ska avgöra det? Och på vilka grunder ska man avgöra det?
Ska rektorn besluta om vilka lärare som är bra? Hur ska man i så fall kunna hindra att sådant som personliga relationer och lojalitet påverkar besluten? Ska eleverna avgöra vilka lärare som ska anses bra? Eleverna vet vilka lärare som lär ut bra och är omtyckta och vilka som inte gör det och är det. Men lärarorganisationerna kommer aldrig att gå med på att eleverna får ett inflytande över lärarnas löner. Eller ska man bara gå efter elevernas provresultat?
I skolan i Stockholm tänker man tydligen utgå ifrån hur väl eleven nått de mätbara kunskapsmålen i de nationella proven. Man kan då fråga sig hur dessa resultat nåtts. Tidigare gavs det centrala prov i företagsekonomi. En rektor i Göteborg beordrade lärarna att enbart repetera gamla centrala prov i två månader innan provet gavs. Han kunde sedan stoltsera med att det år efter år var hans skola som nått de bästa resultaten. På samma sätt kan en lärare idag uppnå goda resultat genom att ägna mycket tid åt att repetera gamla nationella prov. Är hon en bra lärare för det?
Kommer det här på provet, fröken? Många betygsmedvetna elever anstränger sig bara när det gäller sådant som kommer på betygsproven, eftersom det är det som lönar sig för betygen. Risken är stor att läraren resonerar på samma sätt om det bara är resultaten när det gäller mätbara mål, som avgör hennes lön. Vilka mål väljer hon då bort? Det kan till exempel röra sig om de ämnesövergripande målen, det vill säga förmågan till kritiskt tänkande, till samarbete och till kreativt skapande. Därmed försvinner också de inlärningssituationer, som är relevanta för dessa mål. Det kan också röra sig om attitydmål avseende elevernas demokratisyn, tolerans, solidaritet och ansvarstagande. De rollspel, intervjuer, gruppdiskussioner kring aktuella händelser med mera, som är relevanta arbetssätt för dessa mål, väljs då också bort. Är en lärare som prioriterar bort sådana mål och sådana inlärningssituationer en bra lärare?
Som metodiklektor har jag ofta funnit hur en kandidat, som under utbildningen inte visat sig särskilt skicklig i sin undervisning, ett antal år senare visat sig ha lyckats utmärkt som lärare trots sitt låga lärarskicklighetsbetyg. Andra kandidater, som kunnat hålla briljanta uppvisningslektioner, hade däremot kommit på kant med sina elever, vantrivts och lämnat lärarjobbet. Det är mycket som bidrar till att göra läraren till en bra lärare. Viktigast är att hon bryr sig. Att hon ser till vad varje elev behöver. Att hon frågar efter om någon verkar ovanligt trött eller ledsen. Om hon dessutom är ambitiös i sina förberedelser, har humor, är rättvis och vågar ge eleverna ansvar kommer hon att trivas i jobbet. Men mycket av detta är sådant som en utomstående bedömare inte kan uppfatta.
Alla elever är inte lika studiebegåvade. Detta kan vara en anledning till att man hamnar snett om man utgår från elevernas resultat vid bedömningen av hur bra en lärare är. Att enbart bedöma om en lärare är bra eller inte efter hennes elevers resultat på nationella prov är alltså ingen bra idé.
Men att ge lärarna i ett lärarlag olika höga löner är överhuvudtaget inte någon bra idé. Det var efter mönster från näringslivet som skolans arbetsgivare drev igenom att det skulle ges individuella löner efter prestation åt lärarna. Att avgöra vilka lärare som är bättre än andra är som ovan nämnts inte lätt. Bedömningen grundar sig framför allt på skolledarnas subjektiva uppfattningar. Att en lärare får något högre lön än sina kolleger lär bara marginellt sporra henne till bättre arbetsprestationer. Men vad händer inom den lärare, som genom lönen får veta att hon anses som en sämre lärare än sina kolleger? Vilken motivation får hon att anstränga sig i arbetet om hon dessutom anser sig orättvist bedömd. Hur påverkar det hennes självkänsla och arbetsglädje.
Nog vore det bättre om man istället använder sig av metoder att uppmuntra, som kommer alla lärare till del. Då skulle många lärare få behålla sitt självförtroende och sin arbetslust. Och då skulle ingen lärare behöva hålla inne med kritiska synpunkter och idéer om förändringar på arbetsplatsen av rädsla för att dessa skulle sätta spår i hennes lön.
(Per Acke Orstadius har varit lärarutbildare i Göteborg)
12 Comments on “Per Acke Orstadius: En bra lärare”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Jag tycker du har flera poänger i ditt inlägg. När jag varit ute på skolor har olika kolleger informellt ansetts vara ”bra lärare”. Vad man då har gått på är en slags trevlighetsindex, som kanske inte säger allt om hur väl en person hanterar skolelever. Frågan om lärares lämplighet kan inte behandlas av kolleger, inte av rektor. Vad återstår? Jo, att uppmunra hela kollektivet, som du säger.
Se även
http://www.newsmill.se/artikel/2011/05/17/l-n-efter-prestation-fungerar-inte-i-skolan
Ytterligare ammunition mot individuella löner levererar denna stora amerikanska undersökning om lärarbedömning. http://widgeteffect.org/overview/
Trots ett betydligt bättre utvärderingssystem än det normala svenska så uteblev effekten. Läs och begrunda och klicka på pilarna.
Tror ändå att det fungerar så att när lönen stiger för några så drar det med sig andra på sikt. Framför allt är frågan hur stor skillnad det är på lönesättning för lärare jämfört med andra grupper. Rektor har väl – i princip –ungefär samma förutsättningar att bedöma lön som andra arbetsledare, men har oftast inte tiden. Snarare ligger problemet där. Har rektor inte kläm på vad läraren presterar bland eleverna så bör hon eller han skaffa sig det. Och ha tid att skaffa sig det. Däremot är iden att lönebedömningen skulle luta sig mot provresultaten helt skruvad.
Skolan missar målen!
Per Acke skriver om missade mål: ”Det kan till exempel röra sig om de ämnesövergripande målen, det vill säga förmågan till kritiskt tänkande, till samarbete och till kreativt skapande.” (Slut citat).
De centrala prov som är tänkta att utgöra norm för betygsättning är gjorda för att vara lätta att ge och rätta. De få mål som tas upp innefattar inte det väsentligaste – just som P A skriver. Jag har själv varit med att skriva centralt givna uppgifter. Om 100 000 prov skall ut till alla skolor samtidigt och lösas på ett par timmar, så går det inte att pröva kritiskt tänkande, samarbete och kreativt skapande.
Det går inte att pröva laborativt arbete eller förmåga att samtala. Det är bara meningslöst utantillkunnande som KAN prövas. Politiker och centrala myndigheter har förvandlat skolan till ytligt utantill-kunnande och högsta chefen tycker inte att elever skall lära för livet – konsten att samarbeta, klara sig själva, planera, leda andra eller utvärdera. Katederpredikan säger han ger allt.
Faktum är att individuell lönesättning för lärare fungerar. Den fungerar alltså såsom skolhuvudmännen avsett att den ska fungera, dvs. så att utgifterna för skolväsendet kan hållas nere. Förr fick ju alla lärare lika stora lönepåslag i kraft av ökat antal tjänsteår. Nu kan man nöja sig med att höja lönerna bara för vissa lärare.
Vidare leder den till att lärarkåren blir ”lydigare”; den som till punkt och pricka följer direktiv från ovan har ju större möjligheter till ett hyggligt individuellt lönepåslag. Den som kommer med invändningar, om aldrig så professionella, ligger däremot sämre till.
Att löneskillnaderna inom lärarkåren endast är ”marginella” har ofta påpekats. Kanske är det så, men olika löner innebär en indirekt rangordning av lärarna. Lärare med högre lön ska ses som förebilder för sina kolleger. Här föreligger en motsägelse. Man måste i så fall få reda på¨vilka kolleger som har högre lön. Lönerna inom offentlig sektor är offentliga, men varje gång jag velat fä se lönelistorna har jag mötts av obstruktion. Man har alltså begått lagbrott, genom att vägra insyn i denna statistik. Det gäller i stort sett vid varje tillfälle och såväl de statliga som kommunala lönekontor jag har kontaktat. En vanlig motivering har varit att mina kolleger inte vill att jag ska få reda på vad de har för löner! På senare år har man även hänvisat till terrorismen! Man har faktiskt hävdat att informationen ju kunde komma al Qaida tillhanda. Svepskälen har alltså varit varit synnerligen fantasifulla.
Tack för en bra och ifrågasättande artikel.
Rektor är chef, en bra chef bör ha ett så gott omdöme att han/hon kan bedöma sina medarbetares arbetsinsatser. Det är en primär anledning till att rektor bör ”synas” i sin skola, hur skall rektor annars kunna bedöma en god arbetsinsats och därefter sätta lön på den samma? Rektors uppdrag som förvaltare och/eller pedagogisk ledare är dock en knepig tankenöt att knäcka?
Den gode läraren älskar alltid sina elever, antar utmaningarna, har en mycket bättre lön och inser att ungdomar inte bara skall trivas utan att de också behöver arbeta i sin skola och på det viset nå goda resultat. Resultat för sin egen skull, resultat för att platsa i det framtida samhället.
Behöver det vara svårare än så här?
När min dotter arbetat i åtta månader som civilingenjör, blev hon inkallad till sin chef. Han berömde henne och talade om att hon tillförde mycket och var en god representant för företaget. Lönen ökade med flera tusen kronor i månaden. Då hade hon 3000 kr mer i månaden än jag, som arbetat i över 30 år som lärare. Jag har aldrig blivit inkallad till rektor och fått liknande beröm, trots mycket uppskattning från elever och föräldrar, som i en del fall utkämpat strider för att få sina barn placerade hos mig.
Frågan är hur vi ska få de ”duktiga” studenterna att vilja bli lärare, med den löneutvecklingen och den möjligheten till någon form av karriär som bjuds i skolan värld. Lägger man också till att lönesättningen ska ske på någon form av godtycklighet, så tror jag att det blir ytterligare negativt.
Det finns lärare som lägger ner själ och hjärta i arbetet med ”svåra” elever, utan att dessa når höga betyg men utvecklas bättre än någon trott varit möjligt. Det finns lärare som inte bara ser till sig själva och sina elevers utveckling utan till hela verksamheten och är en stor tillgång för hela kollegiet. (Det finns rektorer som inte sett på detta sätt uppkomna utvecklingsidéer med blida ögon, även om de inte kostat något! I en del fall har han t.o.m. försökt splittra samarbetet!)
Hela kåren behöver ett rejält lyft, men det behövs också lärare som tar ett övergripande ansvar och därmed också får högre lön! Frågan är: Vem har de rätta ögonen/det rätta mätinstrumentet för att se vilka lärare som ska ha högre löner än andra? Det är kanske kollegerna som är bäst på att bedöma varandras insatser???
Frågan om vilket lönesystem vi skall ha är ingen lätt fråga. För att ett individuellt lönesystem skall fungera och få legitimitet bland kollegieget förutsätter det en hel del.
1, Att rektor kan bedöma korrekt vad som är bra undervisning – utgår från att vi vill att det skall vara undervisningen som väger tyngst och inte vilka ”grupper” vi ingår i
2. Att rektorn har tid till bedömningen. 50 lärare gånger tre klassrumsbesök blir ca 150 timmar = en knapp månads arbetstid.
3. Att bedömningskriterierna är kända och har legitimitet.
4. Att rektor kan skilja på matte, språk och yrkesdidaktik
5. Min slutsats är att det här kanske går att uppnå i fablernas värd – knappast i dagens skola. Om vi tycker att vi lärare måste lägga ner en massa tid tid på utvecklingsplaner, terminskonferenser och annat sk kvalitetssäkringsarbete så får vi inte glömma att samma överdrivna kvalitetssäkringsarbetet också har drabbat våra rektorer. Enkäter från skolinspektionen, skolverket, BUN och förvaltningen är rektors arbetet i dag. Det är inte endast lärarna som lider av kvalitetssäkrings hysterin. Däremellan skall rektorerna få tid till att bedöma lärarnas skicklighet. Sorry det kommer nog långt ner på prioriteringslistan. Vad vi behöver är ett lönesystem som kan fungera i dagens skola – kanske inte perfekt men fungerande. Dagens system som går ut på att rektor skall bedöma alla lärare varje år kommer aldrig att fungera. Här och där möjligen men inte i hela skolsystemet.
Sen spelar det ingen roll vilket lönesystem vi har om potten ändå är ynka 2 procent. Arne Söderqvist har rätt – dagens lönesystem fungerar – som ett sätt att hålla nere den totala lönekostnaden. Tuff, militanta fackföreningar är nog lösningen på löneeftersläpningen – inte drömmen om det perfekta lönesystemet.
Ni som drömmer om den perfekta rektorn som kommer på klassrumsbesök flera gånger om året och därefter sätter en rättvis lön – är nog ganska naiva. När rektorn kommer på besök är det inte den snälle trevlig rektorn som kommer att sitta längst ner i klassrummet utan den dömande, lönesättande tjänstemannen. Kan inte säga att jag ser framemot den situationen.
Vi behöver en lön som ger ett bra ekonomiskt liv. Men för min utveckling så behöver jag inte löneförhöjning utan kollegialt stöd från lärare som jag har förtroende för och som har kunskap om de svårigheter som mitt ämne har. Ett lönesystem som uppmuntrar skolutveckling och lärarutveckling låter bra i teorin men fungerar inte i praktiken. istället för att låta skolutvecklingen motivera lönehöjningarna är det dags att låta prishöjningarna motivera lönehöjningarna.
Intressant och tydligt, det är bra. Jag har alltid varit för individuell lönesättning då jag ju aldrig varit med om något annat (arbetade några år med annat innan lärarutbildningen), men måste erkänna att jag på sistone börjat tvivla i samma linje som du för fram: Den som får en hundralapp mer blir bara marginellt mer engagerad (om ens det, hon/han borde ju ofta fått några tusenlappar till), den som får en hundralapp mindre tappar dock ofta en stor del av sugen. I Stockholm får ingen noll i påslag, men tanken har förts fram – jag har svårt att se att någon skulle göra ett bättre jobb då… Ganska ofta är lärararbetet av kollektiv natur, och det är inte alls säkert att den som har bäst resultat också är den som kommit på vad som ska göras – det kan lika gärna vara den ”tysta, snälla” som delat med sig (har exempel på det).
För några år sedan var det också en rektor som framförde att elever och lärare skulle sätta betyg med direkt återkoppling till lönen. Fullständigt vansinnigt – de har sällan kompetens att avgöra mer än vem som är trevlig och lyssnar på dem, inte vem som skapar mest kunskapstillväxt i förlängningen (själv skulle jag gynnas då jag är väldigt duktig på att möta föräldrar, men misstänker att en del av mina kollegor – vilka faktiskt är dem som lär eleverna att läsa – skulle få sämre betyg och lön, vilket vore helt horribelt.
Jag förstår varför man lämnade tarifflönesystemet (en slutlön på 18 300 efter 23 års tjänst får knappast heller några stjärnor att söka lärarjobb) och ser inte riktigt hur man skulle kunna gå tillbaks, men något måste göras.
/Magnus Blixt – lärare och löneförhandlare Stockholm
Hej Magnus
Traffilön kan jag leva – det handlar bara om nivån. Traffilön vore faktiskt att föredra då både lärare- och rektorstid skulle kunna frigöras till något vettigare. Dagens lönesystem leder inte till skolutveckling. I praktiken så vet inte läraren vad han/hon skall göra för att få en högre lön vid nästa lönerevision. Visserligen finns det kriterier men rektorernas prioriteringar varierar år från år. I praktiken så innebär det att de lärare som är bäst på att ”sälja” sig själva får en oproportionerlig stor del av lönekakan. Spring på rektorsexpeditionen lönar sig. Knappast ett bra sätt att skapa ett bra samarbetsklimat på skolan.
En annan svårighet är att utbildning är en kollektivt uppdrag. Vem skall man belöna för att jag får goda resultat i min samhällstrea? Kuratorn som ”fixade” till elevernas personliga/ sociala problem så de klarade av att studera? Idrottslärarna som lyckades uppmuntra eleverna till att motionera och därmed fick ork att studera? Svenskläraren som inspirerade eleverna till att läsa och skriva och därmed fick verktyg till att klara av min samhällskurs? Eller skall jag ha hela lönebiten bara för att min kurs ligger sist i utbildningskedjan på mitt gymnasium? Det blir inte lätt att införa ett legitimt individuellt lönesystem som och går att administrera utan att skolans hela budget skall användas till det. Varje timme som läggs på hantera lönesystemet tas från någon annan arbetsuppgift.
Om man nödvändigtvis vill ha ett individuellt lönesystem så skulle jag rekommendera att vi kopierade högskolevärldens system. Lektor, docent och professor dvs några få steg med olika grundlön – vad vi skall kalla stegen är ointresserat.
För varje steg skall det finnas klara mätbara kriterier. Tex läst extra poäng, haft kandidater, beforskat sin egen undervisning, deltagit i eller lett ett skolutvecklingsprojekt osv. Givetvis så skall den tunga delen vara en kvalitativ utvärdering av den enskilde lärarens undervisning, där man tittar på planering, syfte, genomförande, bemötande osv. För att en sådan utvärdering skall få förtroende och legitimitet i organisationen måste den vara rigorös och utföras av fler än lönesättande rektor. Förslagsvis av lönesättande rektor och en rektor från ett annat rektorsområde. Fördelen med två rektorer är objektivitet och att bedömningsgrunder med tiden blir likvärdigare mellan skolorna. Men även kollegorna måste delta tex huvudläraren i ämnet tillsammans med en huvudlärare från en annan skola. De bör göra sina klassrumsbesök vid olika tillfällen rektorerna för sig och huvudlärarna för sig. Därefter så träffas rektorerna och huvudlärarna och diskutera och leverera ett besked om befordran eller utvecklingsbehov.
Fullt möjligt att genomför i och med att alla lärare inte behöver utvärderas varje år – kanske bara var femte till var tionde år. Däremellan så räknas lönen upp med det centrala på slaget varje år.
Fungerar inom universitetsvärlden då borde det också gå att få att fungera inom skolvärlden. Sen får man nog fundera på implementeringen – man kanske skall ta det stegvis. Men ett sådant lönesystem skull ligga i linje med professions tanken.
Om jag skall argumentera mot mitt eget förslag så skulle jag argumentera så här.
Lärare är inte ekonomer. Det är andra ”typer” av studenter som söker sig till ekonomutbildningar och de har andra värderingar. Karriär och lön ger status till ekonomer medan det är annat som ger en lärare status. Att vara den mest beläste språkläraren ger status i lärarrummet, att ha koll på de senaste teorierna inom naturvetenskapen ger status åt NO-läraren, kunna förklara den ekonomiska situation i Långtbortistan ger status åt samhällsläraren osv. Det är helt enkelt skillnad på ekonomer och lärare. Då ska man kanske inte införa ett lönesystem som inte tar hänsyn till skillnaderna mellan yrkesgrupperna. Lönesystem skall utformas utifrån den verklighet de skall hantera inte utifrån ideologi.
Månget och mycket så tror jag att debatten om lönesystemet är ett litet sidospår. Den viktiga frågan är lönenivån. Dagens system ”suger” men inte lika mycket som dagens nivå.
Fundera Henrik:)
Lika skarpsynt som vanligt Per-Acke. Ville bara hälsa och tacka för en eminent lärarutbildning. Har haft en stor glädje av dina inspirerande metoder och empatiska förhållningssätt.