Per Acke Orstadius: Fridolin och betygen

Den rödgröna regeringen borde öppna upp för alternativ till betyg, men icke. Det verkar som att utbildningsministern mist tron på att skolan går att förändra, skriver Per Acke Orstadius. (red.)

I sitt slutanförande vid miljöpartiets kongress sade utbildningsminister Gustav Fridolin att det värsta inte var partiets dåliga opinionssiffror. Utan att det värsta var att så många gett upp hoppet om att genom politiken kunna genomdriva förändringar.

Samtliga elva ledamöter i den expertgrupp, som 1989 fick i uppgift av regeringen att analysera betygens funktioner och effekter, föreslog att de graderade betygen skulle slopas. I gruppens rapport Betygens effekter på undervisningen förordade hälften av ledamöterna att de graderade betygen skulle ersättas med kompetensbevis. Den andra hälften förordade ett betygssystem i tre steg, ännu ej godkänd, godkänd och väl godkänd. Den betygsutredning som sedan tillsattes av moderaten Beatrice Ask, hindrades märkligt nog i direktiven att undersöka alternativ till graderade betyg. Frågan är varför?

Eleverna lär sig sämre när de får graderade betyg. De blir mera inställda på det kortsiktiga målet att få betyg i stället för på det långsiktiga målet att lära för livet.

För de svagpresterande eleverna är de graderade betygen förödande. De kan inte glädja sig åt de framsteg de gör när de tvingas att jämföra sina prestationer med andra, mera framgångsrika elevers. De tappar alltmer av motivation, självförtroende och framtidstro ju fler betygsprov de misslyckas på. Elever med låga betyg löper åtta gånger så stor risk att hamna i kriminalitet.

Elever mår sämre av betygen. Hälften av eleverna i grundskolans högstadium känner stress och oro för att de inte ska få tillräckligt bra betyg. En tiondel av eleverna har någon gång tänkt på att begå självmord. Det är inte bara Rädda Barnen som i sina undersökningar funnit detta. Skolsköterskor och kuratorer har också funnit att många elever lider av psykisk ohälsa till följd av betygsstressen.

Innehållet i undervisningen trivialiseras. Kraven på rättvisa i betygen leder till krav på att kunskaperna ska kunna mätas. Eleverna går därför till stor del miste om det värdefulla kunnande som inte går att mäta. Dit hör det mesta av innehållet i de estetiska ämnena. Dit får räknas också sådant kunnande som leder till ökad förmåga till kreativitet, kritiskt tänkande och samarbete. Det som inte kan mätas sållas i stor utsträckning bort från undervisningen.

Betygen bidrar till att klyftorna i samhället fortsätter att öka. De flesta betygsforskare är överens om att betygens enda funktion är att sortera eleverna. Det är elever med välutbildade föräldrar som får höga betyg och hamnar först i kön till eftertraktade utbildningar. Det kan vara en förklaring till varför moderaterna slår vakt om de graderade betygen. En annan förklaring kan vara att 45 procent av eleverna med lågutbildade föräldrar får för låga betyg för att få gå ett nationellt gymnasieprogram. De kan därför tvingas ta dåliga och dåligt betalda jobb. Om de ens får något jobb. Detta medför lägre kostnader för företagen och det gillas av det av moderaterna omhuldade näringslivet.

Det borde vara en rödgrön regeringens viktigaste uppgift att undanröja de graderade betygen och därmed deras skadeverkningar för skolan, för eleverna och för samhället. Men icke. Det går inte att ändra betygssystemet vart femte år sade Fridolin också vid miljöpartiets kongress. Hellre då stå ut med att eleverna lär sig sämre och mår sämre och att klyftan mellan de rika och de fattiga fortsätter att öka. Hans egen tilltro till politikens förmåga att förändra imponerar inte.

Per Acke Orstadius är pensionerad lärarutbildare.

4 Comments on “Per Acke Orstadius: Fridolin och betygen

  1. Dessa attacker på betygen är ständigt återkommande och argumenten är oftast torftiga och förvirrade. Jag tycker mig märka att mycket av betygsmotståndet från personer som har varit i allra högsta grad delaktiga med att köra ner svensk skola i medelmåtteträsket. Varför då detta envisa betygsmotstånd?

    En teori kan vara att det har sin grund i den inriktningen mot eget arbete som präglade svensk skola en gång och flera pedagogiska strömningar verkade i den riktningen som ”progressiv pedagogik” och konstruktivism. När eleverna lär sig själv går det långsamt och det kan bli vad som helst som inte passar in i några mallar. Den där pedagogiken var dock både direkt felaktigt och direkt olämpligt. En skola som i huvudsak kör med eget arbete utbildar till hjälplöshet, skriver David Didau. Jag misstänker att många av dem som drev dessa frågor fortsatt tycker likadant i dag även om de låtsas annorlunda. Varför får vi annars inga besked om varför dessa fackpedagoger, politiker och skoltjänstemän kunde tänka så fel och vad skulle nu ha fått dem att ändra sig?

    Under flera decennier så hade betygen tryckts undan och skolresultaten sjunkit i motsvarande mån. Att man mot bakgrund av detta kan inbilla sig att betygen är en slags huvudorsak till skolans misslyckade kunskapsuppdrag och misslyckade kompensatoriska uppdrag är en gåta.

    Motståndet mot betygen drivs av gamla föråldrade argument. Per-Acke Orstadius hänvisar till en 28 år gammal utredning. Men hur är det med det livslånga lärandet? Hur är det med viljan och förmågan att sätta sig in i de senaste rönen om hjärnforskningen? Vad är det som står i vägen för nytt lärande?

    ”De flesta betygsforskare är överens om att betygens enda funktion är att sortera eleverna”, skriver Orstadius. Hur är det då med en lärare som bedömer om en elev klarat en uppgift eller en delkurs. Är enda syftet med det också att sortera eleverna? Det skulle inte förvåna mig om många betygsmotståndare skulle kunna vara så stolliga.

    Det har talats till leda om formativ och summativ bedömning. Formativ bedömning skulle vara det positiva och summativ bedömning det negativa. Jag påminner om David Didaus definition av lärande: ”förmågan att bibehålla färdigheter och kunskap långsiktigt och att kunna överföra dem till nya sammanhang”. Det är när kunskapen satt sig fast ordentligt som den är något värd och är det då inte dags att uppvärdera den summativa bedömningen?

    Orstadius antyder att skriver att eleverna missar värdefullt kunnande p g a betygen. Hur trovärdigt är det? Vidare innehåller artikeln förvirrade resonemang om klyftan mellan rika och fattiga. Orstadius var själv en förespråkare för elevernas eget arbete och de främsta orsakerna till problemen står att finna där.

    Sedan detta med betygssystemet i allmänhet och just detta betygssystem vi har nu. Orstadius gör inte någon sådan distinktion. Jag kan vara kritisk till vårt nuvarande betygssystem och dess oprecisa kursplaner. Det är inte samma sak som att vara motståndare till alla former av betyg eller bedömning.

    • Bäste Johnny. Tag då chansen och inkludera några argument för betyg, för något i din text får mig ändå att tänka att du tycker de är bra. Att Orstadius skriver ”De flesta betygsforskare är överens om att betygens enda funktion är att sortera eleverna” är väl för att utsagan står för just det, och personligen tycker jag det vore väldigt spännande om det gick att hitta åtminstone ytterligare en funktion 🙂

      För mig är herr Orstadius väldigt lik den lille pojken i sagan som står och skriker ”men, han har ju inga kläder på sig!”. Till skillnad från sagan är det dock ingen som tycks lyssna, utan människorna runt om honom sänker blicken och tiger istället.

  2. Tack Johnny, för dina verbala åsnesparkar. De triggade igång mig i sommarvärmen. Du finner mina argument mot betygen torftiga och förvirrade. Om dina argument för betygen kan jag inte uttala mig. Jag hittar inte ett enda. Men om de fem argumenten mot betygen i min artikel inte räcker för att övertyga dig, så ska du få ett par till här.
    Eftersom gallringen av de sökande till högre utbildningar grundar sig på betygen, så måste dessa vara rättvisa. Men det är de inte och det kan de aldrig bli. Betygskriterierna är ofta alltför luddiga och svårtolkade. Värre är att lärare är olika benägna eller olika påverkade att sätta glädjebetyg. Betygskurvan pekar ju uppåt medan kunskapskurvan pekar nedåt.
    Även om betygen kunde göras rättvisa är de ändå odugliga som urvalsinstrument för kommande yrken. De ungdomar som har högutbildade föräldrar, som fått mycket läxhjälp och annat stöd i studierna, som bäst anpassat sig till skolans krav och rutiner och som är ambitiösa och flitiga är de som får högsta betygen. Men innebär det också att de har de kunskaper, de erfarenheter och de egenskaper som krävs för att kunna utöva alla yrken, från präst till veterinär eller ingenjör? Bättre vore om varje utbildning som vet vad som krävs för jobbet organiserade sin egen antagning så som sker med utbildningarna till brandmän och skådespelare.
    Betygspärren gör att omkring en femtedel av eleverna inte får börja ett gymnasieprogram. Dessa elever har vanligen ett skamfilat självförtroende efter misslyckandena i skolan. Många har varken skola eller jobb att gå till och ont om pengar. De kan lätt bli byten för värvare till droghandel, prostitution, religiös extremism och annan kriminalitet. Antalet självmord ökar bland ungdomarna och varje dag får vi veta att någon skjutits ihjäl. Om inte skolan genom betygsspärren medverkat till att ungdomar hamnar i detta utanförskap så skulle många liv ha kunnat räddas.
    Du frågar varför vi inte ger besked om varför vi kunde tänka så fel. Svaret är enkelt. Vi tänkte inte fel. Det var inte vi som körde skolan ner i medelmåtteträsket. Den svenska skolan betraktades som ett föredöme efter införande av den nioåriga grundskolan för alla. Finländska skolpolitiker intygade i teve hur glada de är för att de följde efter vårt exempel med den omfattande försöksverksamhet som ledde fram till Läroplan för grundskolan 1980. En försöksverksamhet som framför allt byggde på insikten att det nu var hela årskullen som gick igenom grundskolan i ställer för bara den sjättedel av priviligierade elever som fick gå igenom. realskolan. Man insåg att man inte längre kunde använda läroverkets undervisningsmetoder med genomgående katederundervisning, läxförhör och betygsprov i klasser där många elever saknade det språk som krävdes för att kunna följa med på lektionerna.
    För att underlätta för dessa elever att kunna tänka i egen takt och bli motiverade att lära sig så ersatte man en del av katederundervisningen med elevaktivt arbete. Detta i större eller mindre utsträckning beroende på vilka ämnen och vilka mål det gällde. Att det elevaktiva arbetet fungerat dåligt ibland sammanhänger med att man inte längre ägnar sig åt någon systematisk träning i rationellt beslutsfattande i den nya lärarutbildningen. Inför och under det egna arbetet måste läraren fatta beslut om val och utformning av mål, instruktioner, uppgifter, tidsåtgång, faktainformation, gruppsammansättning, uppmuntran och hjälp med mera. Se mer om detta i http://www.perackeorstadius.se/pdfBocker/lararenFattarBeslut.pdf . Om inte läraren behärskar detta kan det bli som du skriver att pedagogiken kan bli direkt felaktig och olämplig.
    De finska skolpolitikerna berättade också om hur glada de är att de inte hade följt den svenska omläggning av skolan som skedde på nittitalet. Den omläggning som började när moderaten Ask slängde den betygsrapport i papperskorgen som elva experter efter gediget utredningsarbete lämnade fram 1989. När moderaterna i stället några år senare införde samma system med graderade bokstavsbetyg som man hade i det gamla läroverket, så bäddade man för den mål-och prestationsinriktade skola som näringslivet ville ha men som medfört så många problem för lärare, elever och lärandet.
    Du vill uppenbarligen inte höra talas om klyftan mellan fattiga och rika. Denna klyfta som oavbrutet ökats de två senaste decennierna och medfört att Sverige rasat från första till sjunde plats i jämlikhetsligan i EU. Den klyfta som grundläggs i skolan när en sjättedel av eleverna genom betygsspärren hindras att få gymnasiekompetens och därmed chansen till bra och välbetalda jobb. Och när de privilegierade eleverna genom betygen garanteras plats först i kön till utbildningar som leder till bra och välbetalda jobb. Du befinner dig tydligen på rätt sida om och tillräckligt långt bort från denna klyfta för att bry dig om de människor som lider av fattigdom.
    Vi har uppenbart diametralt motsatta uppfattningar om betygen och deras skadeverkningar. En orsak till detta kan vara att vi går in i skoldebatten med olika kunskaper och erfarenheter i bagaget. Mitt bagage är i korthet som följer. Civilekonom. Lärarutbildning. Utbildningsteknolog(40 p). Didaktisk pedagogik(40 p). Forskningsstatistik(10 p). Gymnasielärare (40 år). Varav också metodiklektor(30 år). I mitt arbete som metodiklektor kunde jag studera lärare och elever i aktion under c 5 000 lektionstimmar. Jag samtalade med ett tusental elever och ett hundratal lärare om sådant som arbetssätt och betyg med mera.
    Vid sidan om min tjänst ägnade jag mycket tid åt skolutveckling och läromedelskonstruktion och skrev ett stort antal böcker. Se http://www.perackeorstadius.se/bibliografi.html
    De böcker och artiklar som jag skrivit sedan jag blev pensionerad finns att läsa på min hemsida. Länkar till de viktigaste artiklarna finns på http://www.perackeorstadius.se/pdf/kritiskaTankar24Apr%202017.pdf
    Om ditt eget bagage in i betygsdebatten vet jag bara att du är företagare i IT-branschen

  3. Per-Acke! Du har en lång erfarenhet från den svenska skolan. Tyvärr är det från ett skolsystem i en nedåtgående trend under lång tid vad avser kunskaperna. Varför får vi inte en tydlig vändning uppåt? Vi är inte oense i allt. Jag ser det som viktigt att försöka få någon slags samsyn om skolans historia för att kunna bygga en språngbräda mot framtiden.

    Vi är ense om att dagens betygssystem har sina problem. Kursplanerna är otydliga och betygsinflationen är påfallande. Godkändgränsen ställer till med alldeles för stora problem. Bara för att ett betygssystem har stora brister så behöver man inte vara motståndare till alla former av betyg. Jag menar att betygssystemet förr var ett stöd till dem som skulle försöka göra klassresor.

    Jag har påpekat att behovet av faktakunskaper och utantillinlärning under lång tid förtalats i den svenska skolan. Jag har försökt lansera ny forskning från t ex John Hattie och David Didau som visar att faktakunskaper och utantillinlärning inte bara är bra utan det är också direkt nödvändigt. Det är viktigt att lagra information i långtidsminnet för att tänkandet ska kunna automatiseras och effektiviseras samt att överbelastning ska kunna undvikas.

    Du skriver om Finland, men Finland har aldrig infört individualisering i sin grundskola. Man har hela tiden haft klassundervisning. Man har hållit samman klassen och omgående hjälpt de elever som fått svårigheter. I Sverige däremot prövade man individualisering i stor skala, där elever skulle arbeta i sin egen takt. Eleverna skulle gå framåt i individuell takt i ett skolsystem där nio års grundskola låg fast. Vad det skulle få för effekter med individuell studietakt när alla skulle gå nio år i grundskolan klarade man inte av att räkna ut. Effekten blev att många elever skulle lämna grundskolan med mycket bristfälliga kunskaper. Lärarna blev reduceras till handledare. Lärarens nedtonade roll lockade politikerna att spara pengar på skolan. Ordningsregler avvecklades och bristen på studiero drabbade allt fler elever.

    Realskolan avskaffades i början av 1960-talet. Det blev försämrad undervisning för den grupp som skulle gått i realskolan. Skulle det då bli bättre skolgång för ett flertal? Det är ju ytterst tveksamt därför att det som hände var att studietakten i årskurs 1-6 omgående sänktes för att till slut bli halverad därför att man införde en mängd experiment med flumpedagogik och elevens ”eget arbete”. Det som skulle bli ett kunskapslyft för de breda folklagren förfuskades.

    Det är inte som du antyder att det endast är högern som är intresserad av en akademisk elit. Det här landet behöver verkligen en intellektuell elit för att vi ska kunna hävda oss i den hårda internationella konkurrensen. Vad tror du fackets representanter säger om företag läggs ner därför att dess ingenjörer inte är duktiga nog eller att de inte får lönelyft därför att företaget inte förmår konkurrera?

    Du försöker försvara reformerna som ledde till mer av elevens ”eget arbete” och skriver att p g a grundskolans införande så ”ersatte man en del av katederundervisning med elevaktivt arbete”. De som var med på den tiden minns nog de hysteriska attackerna på katederundervisning och det var knappast tal om att den skulle finnas kvar. Grundskolan innebar förändringar för årskurs 7-9, men för årskurs 1-6 var det inga förändringar. Stora delar av grundskolan (åk 1-6) försämrades helt i onödan. Det är en absurd tanke att eleverna i grundskolan skulle finna ut sammanhangen på egen hand. Till och med världens bästa tennisspelare har coacher som ska hjälpa dem att utveckla sin teknik och taktik. Införandet av elevens ”eget arbete” i stor stil grundar sig i ett gigantiskt tankefel och den pedagogiken har försvårat skolans kompensatoriska uppdrag och den har medverkat till sänkt status för läraryrket.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »